Sommaren lider mot sitt slut, men ”än är det några veckor kvar”, säger Ulf Lundell från scenen vid det gul-vita Ericsbergs slott, drygt en mil utanför Katrineholm. Hade det varit Kär och galen-turnén på 80-talet hade den vackra barockparken med anor från slutet av 1600-talet sannolikt fyllts ända bort till slottet, men nu kanske vi var 2000-3000 på gräset, bland träden och de välklippta buskarna.
Kontrasterna är slående. Arbetarsonen Lundell på släkten Bondes mark i Sörmland. Man kan bara ana vad friherre David Henrik Hildebrand eller Carl Bonde hade tänkt om de hade stått där i Slottsparken och lyssnat på L-bows and cash 🙂
Ulf Lundell, 70, i november, inleder som han gjort hela sommarturnén med Tranorna från senaste skivan och tar oss med på en musikalisk resa tillbaka till 70-talet med låtar som Snön faller och vi med den, (Oh la la) Jag vill ha dej och Stackars Jack. Den senare är ”monsterversionen” och är oerhört stark. Längre tillbaka i tiden än så vill han inte gå, trots uppmaningen via en skylt i publiken om att han ska spela Sextisju sextisju från Vargmåne 1975. ”Det är för länge sen”, säger Lundell med ett leende från scenen. Ändå spelar han Jag går på promenaden från samma skiva senare, som en av sammanlagt fyra låtar han inte spelat under sommarturnén som inleddes vi Sofiero slott i Helsingborg i slutet av juni.
En annan är min favorit En fri man i stan från skilsmässoskivan Den vassa eggen 1985. Jag spelar den frekvent när hösten har kommit till stan och blir oerhört överraskad när jag hör de första tonerna, men lite besviken på kvällens version som inte alls får den nerv den har i originalversionen. Men den innehåller några av de finaste av textrader han skapat: ”Djurgårn brinner redan i september i år. Kylan kom och luften blev så klar. Dom röda löven faller ner. På gången där jag går, med mitt kaos och min jakt efter hållbara svar” och senare: ” Jag tände fyra ljus i Katarina Kyrka, för att ge dej och barnen styrka” och inledningen…
Lundell rör sig mellan kraftfull rock och mer stillsamt singer-songwriter-format – som i sagoliktt vackra Baby om morgonen från skivan Högtryck från 2005. Det är en av konsertens höjdpunkter. Det är då han är som bäst. Skulle önska att han spelar fler av de glimrande ballader han har, men jag inser att de kanske passar bättre i ett konserthus en mörk novemberkväll någonstans i Svealand.
Efter inledningen, med Tranorna, Kär och galen, Ut ikväll och Evangeline så lyfter konserten efter någon timme. Bandet är oerhört samspelt efter snart två månaders turnérande, men de har ju också spelat tillsammans många år. Trummisen Andreas Dahlbäck från Katrineholm (!) slår hårdare på trummorna än John Bonham i Led Zeppelin på sin tid. Janne Bark eldar på och är ett med sin elgitarr när han genomför sina karakteristiska gymnastikövningar under sina gitarrsolon. Surjo Benigh på elbas är säker när han vandrar med fingrarna på sina fyra, ibland fem strängar, och ler glatt. Marcus Olsson, bandets Clarence Clemons i E Street Band, blåser livet ur sin saxofon och Jens Frithiof visar att han är bandets bästa gitarrist. Tycker att han får en allt för anonym roll på scenen. Det samma gäller Anders Nygårds på fiol.
Lundell spelar, som så många gånger tidigare i sommar, Sveriges ”andra nationalsång” Öppna landskap och uppmanar publiken att sjunga med och ”ta tillbaka låten från nazisterna” och andra ”högerkrafter”.
Bäst denna kväll då regnet faller ner de sista två timmarna är låtarna Chans, Baby om morgonen och Stackars Jack.
Lundell är både allvar och humor. Som vanlig kommenterar han tillståndet i nationen och världen, hur han tycker att allt blivit för individualistiskt och att det enda som räknas är cash. Referenserna är Reagan-adminsitrationen, Wall-street, finanskrisen 2008 och de varningar om nya ekonomiska kriser som kommer.
Han är självutlämnande när han i ett sammanhang berättar om en resa han gjorde, ”på den tiden jag körde bil”, och alla förstår hänvisningen till händelsen i våras då han åkte fast för grovt rattfylleri.
Ulf Lundell antydde på lördagskvällen att det blir en ny turné i höst och vinter. Man kan i alla fall tolka det så. När någon visar upp en skylt med uppmaningen att spela ”Snart kommer änglarna…”, sa han: ”Kom tillbaka 13 december så ska vi lira den”.
Det skulle inte förvåna mig om han ger sig ut på vägarna igen – trots allt. Han verkar vara på gott humör och må rätt bra där på scenen tillsammans med sitt band. Det är gott att leva!
Blommans musiknörderier 
Kommentera