En del radiokanaler har börjat spela jullåtar igen – en månad före jul. Andra väntar några dagar ytterligare. Från affärsgalleriorna hörs klassiker som Jingle bells, White Christmas eller Mer jul med Adolphson och Falk. Det hör tiden till. Det är tradition och så ska det förstås vara – även vi har hört många jullåtar till leda och är trötta på dem redan efter de första tonerna.
Hemma rullar min jullista som jag skapat på Spotify tidigare än vanligt i år. Jag gör alltid en ny lista varje år, eller uppdaterar den jag gjorde året innan. Det finns alltid någon artist eller grupp som gjort någon ny. Men jag kan lova att José Feliciano med Feliz navidad inte finns med på min lista 🙂
Men vad är det egentligen som får nästan varje artist att vilja spela in en julskiva med klassiska jullåtar som spelats in av andra artister tidigare? Varför vill man spela in en julskiva eller enstaka julklassiker som gjorts så bra innan? Det finns en stark tradition, identifikation och en stark känsla för julmusiken, antagligen eller så är det bara för att tjäna pengar. Tjänas några pengar?
Varför gör exempelvis Lundell en ny skiva till jul, med nyinspelningar dessutom av fyra låtar? Varför spela in Var kommer änglarna att landa på nytt när den bästa versionen redan är inspelad och så starkt rotad i folksjälen? Det är lite av en gåta. På nya skivan har inte Lundell med sin bästa ens, Av himlen sänd, en 9.30 lång och vacker jullåt som släpptes som singel 1997 och som jag älskar och har så många minnen till. Även många andra Lundell-fans ifrågasätter det också.
Smaken är förstås som baken när det gäller musik i allmänhet och jullåtar i synnerhet. En del föredrar The Christmas song med Nat King Cole från 1946, andra vill hellre lyssna Mer jul med Adolphson och Falk från 1982, som visserligen är sönderspelad, men i grunden en fantastiskt fyndig låt förstås.
Jag behöver egentligen inte ha ordet ”Christmas” i en jullåt. Det behöver inte ens vara en jullåt för att passa in i min jul. Även om Frank Sinatras inspelningar med jullåtar tillhör julen för mig så kan hans fantastiska In the wee small hour från 1955 passa in eller Miles Davis Kind of blue från 1959. Det är stämningen i musiken som är avgörande för mig, inte att det är en uttalad jullåt. Så är det för övrigt med annan musik också, men jag kan erkänna att Boys of summer med Don Henley från 1984 eller Lyin´ eyes med Eagles från 1975 känns starkare en fin sommarkväll i juli än i december, även om mina låtval oftast styrs av känslor och humör för stunden.
En annan sak jag har upptäckt hos mig själv är att jag ibland inte kan slappna av när jag lyssnar på musik. Jag är ständigt på jakt efter en ännu bättre låt än den jag nyss valt att sätta på, på LP, CD, Spotify, Youtube, Blueray eller DVD. Det kan gälla ”en vanlig ” poplåt eller en jullåt.
Har bara en sak att säga avslutningsvis. Hoppas att du får en härlig tid fram till jul med bra julmusik.
Felize navidad! 🙂
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar