Lars Winnerbäck fortsätter på sitt personligt sätt sjunga om vår samtid, eller Vår tid, som är titeln på den avslutande och kanske starkaste låten på hans fjortonde skiva Neutronstjärnan.
Skivan är producerad av Joakim Berg och Martin Sköld, tidigare medlemmar i rockgruppen Kent från Eskilstuna. Ljudbilderna känns igen från Kents sista skivor, kanske till och med från Jocke Bergs debutsoloskiva förra året, men Winnerbäcks starka traditionella singer-songwriterstil drunknar lite Kents ljudkulisser. Men skivan innehåller mycket starka melodier och texter där Winnerbäck på sitt eftertänksamma sätt beskriver tillståndet i nationen med bland annat koranbränningar och ett Sverige i förändring, precis som han gjort på tidigare skivor. Borta är låtar om ”henne” och det handlar mer om den ”stora världen” och egna personliga betraktelser. I hans musik finns tvivel, ångest, flykt, hopp och tröst.
Medelåldermannen Winnerbäck är desillusionerad och musiken är ödesmättad. Syntharna dominerar och gitarren är nedtonad och hörs knappt alls.
Jag förstår om han ville göra nått annat den här gången än att fortsätta harva på med sin gitarr och sina vanliga harmonier och ackord. Winnerbäcks texter och musik i en ny skrud får väl godkänt trots allt, men skivan är långt ifrån Eldtuppen som jag hyllat så mycket tidigare. Den är så mycket mer hans eget unika musikaliska uttryck än Neutronstjärnan. Men visst är det härligt att höra Jocke Bergs stämma i exempelvis Vår tid.
Starkast är Min gata i stan, Nått som verkligen är bra, Alltid nästan där, Gärna lite till och Vår tid. Den senare är för övrigt perfekt som avslutning på konserterna i höst,
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar