MED RÖTTERNA I PUNK OCH NEWWAVE

Amerikanska Blondie hade rötterna i punken och new wave, men blev med tiden mer av ett ordinärt popband, med profilen Debbie Harry, i en mer discobetonad hitparad.

Den amerikanska gruppen Blondie bildades i new York 1974 av sångerskan Deborah Harry från Miami och gitarristen Christ Stein från New York. Gruppen hade lite olika medlemmar i början, men stommen i mitten av 70-talet bestod av, förutom Harry och Stein, även av trummisen Clemment Burk, Jimmy Destri, keyboards och Gary Vallentine, elbas.

De kallade sig från början för ”Angel and the snake”, men tog namnet Blondie. Lastbilschaufförer hade ropat ”Hey, Blondie” när de körde förbi sångerskan Debbie Harry.

Gruppen gjorde musik som var en blandning av olika stilar. Rötterna finns i punk och new wave, men med tiden utvecklades musiken och Blondie blandad reggae, rock och disco. Första skivan släpptes 1976, ”Blondie” och gruppen turnérade som förband till David Bowie och Iggy Pop. Gruppen släppte ett tiotal skivor fram tills splittringen i början av 80-talet.

Sommaren 1977 kom den andra skivan ”Plastic letters”. Det blev en turné i Europa och Asien, men gruppen blev också populära i Australien – av misstag. För ett TV-program sände, utan att det var meningen, musikvideon ”In the flesh”. Folk gillade låten vilket ledde fram till skivkontrakt. Våren 1978 fick gruppen sitt genombrott i England. 60-talssingeln ”Denis” blev en hit igen – med Blondie.

Blondie började samarbeta med producenten och låtskrivaren Mike Chapman, som legat bakom andra artisters framgångar. Blondie blev inget undantag. 1978 släpptes skivan ”Parallell lines” som innebar det stora genombrottet utanför USA och England. Skivan har av rockkritiker beskrivit som en av de bästa rockskivor som har gjorts, med låtar som exempelvis ”Picture this”.

En annan låt, ”Hanging on the telephone” var en av de mer populära. Andra som kan nämnas är ”Sunday girl”, ”One way or another” och ”Atomic”, men det var ”Heart of glass” som kom etta i både USA och England.

Faktum är att låten fanns med redan i begynnelsen, men fann sin form först 1979. Men Blondie fick kritik för att gruppen den till discosoundet. Men gruppen blommade nu ut i full blom, kring 1980. Låten ”Dreaming” kom tvåa i USA i slutet av 1979 och i början av 1980 fick gruppen ännu en etta med ”Atomic”.

Blondies stjärna började dala i början av 80-talet och medlemmarna började jobba med egna projekt. Gruppen samarbetade senare med Italienaren Giorgio Moroder, en av producenterna bakom Donna Summers genombrott.

Han producerade en av Blondies låtar, låten som var en del av filmen ”American gigolo” 1980. ”Call me” är gruppens kanske största låt. Den låg etta i USA i nästan två månader och blev en världshit.

Blondies storhetstid var föbi, men innan splittringen 1982 släpptes skivan ”The Hunter” och de gav sig ut på turné, men turnén i USA blev ett fiasko och flera konserter fick ställas in eftersom för få biljetter hade sålts. Sångerskan Deborah Harry, som redan gjort flera soloskivor, satsade på en solokarriär.

Hon samarbetade med Chris Stein, som hon bildat gruppen Blondie tillsammans med 1974. Men Stein blev svårt sjuk, vilket också var en anledning till splittringen av Blondie, förutom de motsättningar som fanns i gruppen.

Den sjuke gitarristen Stein blev senare frisk igen och 1998 återförenades gruppen och gjorde en ny skiva och turné.