EAGLES – THE STORY

Den amerikanska countryrockgruppen Eagles har genomgått många förändringar sedan starten i början av 70-talet. Det är förvånande att gruppen överlevde drogerna, de infekterade konflikterna om den musikaliska inriktningen, tvister om pengar och juridiska strider med skivbolaget. Men ur allt detta skapades tidlös och odödlig musik.

Under de unga örnarnas mest kreativa och vilda period flög några iväg till nya jaktmarker. Andra stannade kvar och nya anlände, men musiken förblev ungefär den samma, vackra melodier och stämsång med rötterna i den amerikanska musiktraditionen, ”någonstans mellan The Osmonds och Rolling Stones”, som en av medlemmarna, med glimten i ögat, uttryckte det, i en intervju.

Under 70-talet levde medlemmarna i Eagles ett utsvävande liv med  alkohol och droger. Hotellrum slogs sönder och tjejer stod på kö för att få umgås med de hetaste singlarna i L.A. De levde som om det aldrig skulle ta slut. Så beskrivs det i litteraturen, men detta är förstås bara en del av verkligheten.

Eagles splittrades 1980. Då hade bandmedlemmarna nått framgångar som de bara kunde drömma om när de slog an de första ackorden i sina tonårsband i olika delar av USA där de växte upp. Eagles hade under storhetstiden fem singelettor på Billboard och tio Tio i topp-låtar.

Eagles återförenades i början av 90-talet och har i omgångar turnérat sedan dess.

Men när sångaren och gitarristen Glenn Frey dog 2016 trodde nog de flesta att det var slutet för bandet för evigt. Det var också vad trummisen och sångaren och trummisen Don Henley, den ende kvarvarande originalmedlemmen, trodde.

Han träffade sångaren och gitarristen Glenn Frey på legendariska klubben The Troubadour i Hollywood i Los Angeles i början av 70-talet. De blev livskamrater och skapade tillsammans med de andra i The Eagles rockhistoria med tidlösa låtar som Hotel California, Take it Easy och Desperado.

Eagles 2019. Foto: Debbie Weiborn.

Efter Freys bortgång växte så småningom idén fram om att fortsätta med Eagles. Efter en minnescermoni för Glenn Frey, då hans son Deacon sjöng och spelade, erbjöd Henley honom jobbet, som ersättare för sin far.

Från att ha spelat gitarr i sitt pojkrum och uppträtt tillsammans med sin pappa inför 200 åskådare vid privata tillställningar stod han inför 50 000 i publiken på Dodger stadium i Los Angeles sommaren 2017 och framförde låtar som hans pappa hade varit med och skrivit och som han sjöng live när det begav sig, Take it easy och Peaceful easy feeling. Publiken var i extas och välkomnade Deacon Frey i bandet. Ytterligare en ny medlem tillkom, gitarristen och sångaren Vince Gill.

”Det var en helande process för alla bandmedlemmar och för fansen”

Eagles var en av de dominerande grupperna i USA på 70-talet och konkurrerade om uppmärksamheten med bland annat Fleetwood Mac. Gruppen är en av de mest framgångsrika vad gäller skivförsäljning.

Eagles Greatest hits (1971-75), som släpptes 1976, har gått om Michael Jacksons Thriller som den mest sålda i USA någonsin, enligt RIAA, Recording Industry Association of America.

”We are grateful for our families, our management, our crew, the people at radio and, most of all, the loyal fans who have stuck with us through the ups and downs of 46 years. It’s been quite a ride,” (Don Henley, 2018)

Men i begynnelsen var Eagles för lättsmält för en del, för kommersiellt. Pressen i New York och i den östra delen av USA var inte alls imponerad. De sågade bandet från Los Angeles. Eagles bojkottade därför tidningarna och gav inga intervjuer. Om inte New York behöver Eagles så behöver inte Eagles New York…

Gruppen kom fram i en politisk omvälvande tid med många protestsångare och band som kommenterade den tidens problem, som exempelvis sociala orättvisor i USA och världen. Vietnamkriget pågick och stod i fokus.

Men Eagles musik var inte politisk. Texterna handlade om annat. Det var enkel gitarrbaserad countryrock med vackra melodier och stämsång och uppfattades av kritikerna som ytlig och inte särskilt relevant.

Författaren Marc Elliot beskriver detta i boken To the limit – The untold story of The Eagles. Gruppens musik och texter blev dock relevant för många ungdomar som kunde identifiera sig med det Eagles sjöng om – tonårsdrömmar, blonda vackra tjejer, om att dricka öl och åka omkring i sportiga bilar och hoppas på att få ligga med en tjej. Hopp, drömmar och besvikelser. Allmänmänskliga teman som många kunde identifiera sig med. Take it easy blev en viktig låt i det sammanhanget.

”Standin’ on a corner in Winslow, Arizona,
Such a fine sight to see
It’s a girl, my lord, in a flatbed Ford
Slowin’ down to take a look at me”.

Gruppens musik var mycket typisk för den del av USA den skapades – Kalifornien. Det var folk och country med tydliga rötter i 60-talet och inspirerade av grupper som The Byrds, Crosby, Stills, Nash and Young, Flying Burrito Brothers och Poco. Gruppens musik blev starkt förknippad med ”the southern California sound”.

Men medlemmarna kom inte ens därifrån. De kom från olika delar av landet, Don Henley är från Linden i Texas, Glenn Frey kom från Detroit i Michigan, Randy Meisner kommer från ScottsbluffNebraska och Bernie Leadon är ifrån Minneapolis, Minnesota. De strålade samman i väst och bildade Eagles i Los Angeles 1971.

Glenn Frey var bland annat inspirerad av musiken från Motown, vars huvudkontor fanns i staden varifrån han kom, Detroit.

Men när Beatles slog igenom förändrades allt.

Det som var avgörande för Freys musikaliska karriär var när han fick kontakt med sångaren och gitarristen Bob Seger i mitten av 60-talet. De inledde ett musikaliskt samarbete och Frey var med vid diverse inspelningar, bland annat sjöng han bakgrundssång och spelade gitarr  på Segers “Ramblin’ Gamblin’ Man”. Låten, som gjordes av Bob Seger Systems (tidigare The Last Heard) som bandet då hette, klättrade upp till 17:e plats på Billboards Hot 100 i USA och var Segers första listframgång.

”Don’t let the sound of them old wheels drive you crazy. Come on baby. Don’t say maybe. I gotta know if your sweet love is gonna save me”

Bob Seger blev Glenn Freys mentor och var den som lärde honom skriva låtar.

För Don Henley, som kom från den lilla staden Linden i Texas, var country, blues och jazz inspirationskällor. Hans föräldrar hade många skivor och han växte upp med artister som Scott Joplin, T-Bone Walker, Johnny Cash, Hank Williams, Elvis Presley och Patsy Cline och precis som för så många andra påverkade The Beatles den unge Henley kanske mest av allt.

Radion var central för upptäckten av ny musik hemma hos familjen Henley. Han fick ett trumset av sin mamma, som egentligen inte hade råd och han spelade dixieland-jazz i ett skolband.

I början bestod Eagles av Bernie Leadon, gitarr, Glenn Frey, gitarr och piano, Randy Meisner, elbas och Don Henley, trummor. Alla medlemmar sjöng.

De hade förstås spelat i andra grupper innan Eagles bildades. Randy Meisner hade varit med och bildat gruppen Poco 1968 och Glenn Frey hade spelat tillsammans med Bob Seger.

Henley var med i Shiloh, vars medlemmar hade växt upp tillsammans. De spelade på småklubbar i Texas innan de flyttade till Kalifornien i hopp om att slå igenom, men splittrades när Henley valde att samarbeta med Glenn Frey och countrydrottningen Linda Ronstadt.

”I had to do something because we weren´t really getting anywhere in California”

Don Henley hade fått kontakt med Kenny Rogers i Dallas 1968 och hade uppmanat honom att komma till en klubb där hans grupp Felicity spelade (namnet ändrades senare till Shiloh).

Rogers, som också kom från Texas, letade efter grupper att producera och inviten från Henley ledde fram till ett samarbete. Rogers bjöd medlemmarna till Kalifornien och L.A där han producerade Shilohs första och enda skiva 1970.

Shiloh spelade på klubbar i Los Angeles, med omnejd, som välkända Wiskey a Go Go, men genombrottet uteblev. Henley tröttnade och bestämde sig för att söka sig vidare.

Glenn Frey var med i Longbranch/Pennywhistle tillsammans med J.D Souther, som har beskrivits som arkitekten bakom det speciella soundet från södra Kalifornien. Souther kom senare att skriva flera låtar för Eagles, som Best of my love, Heartache tonight och New kid in town.

John David Souther har gjort flera soloskivor, den första kom 1972 med låten How long som Eagles spelade in senare. Han var också nära att bli en av dem, men David Geffen, som 1970 startade skivbolaget Asylum, som Eagles skrev kontrakt med 1971, ville inte ha med honom och tyckte att han var mer av en låtskrivare än en bandmedlem. Han var dock med och spelade vid några konserter med Eagles senare under gruppens karriär.

Frey och Souther fick kontakt med gitarristen, pianisten och sångaren Jackson Browne som de hört talas om, men aldrig träffat. De blev goda vänner och inledde ett samarbete. Frey och Souther bodde en period i samma bostadsfastighet som Browne. De bodde på övervåningen och Browne under.

Frey berättar i dokumentären History of The Eagles – The story of an American band att de vaknade av Brownes tjutande tekanna på morgnarna och hörde hur han övade och skrev låtar på sitt piano och sin akustiska gitarr. Det blev en stor inspirationskälla för Frey som senare kom att hjälpa Browne med texten till låten Take it easy.

Henley och Frey hade båda kontrakt på skivetiketten Amos och det var på så sätt de kom i kontakt med varandra. De strålade också samman på rockklubben The Troubadour i västra Hollywood. De gillade varandra, uppskattade varandras musik och hade båda pappor som arbetade med bilar. De gillade själva bilar och åkte runt i Los Angeles med Freys Chevrolet från 1955.

David Geffen, som bildade Asylum records 1970, säger i dokumentären History of the Eagles – The story of an American band att det var på The Troubadour allt hände. Det var där alla spelade, Joni Micthell, Carole King, James Taylor, Elton John…

På The Troubadour hade The Byrds spelat Dylan’s Tambourine Man första gången 1965, Buffalo Springfield hade gjort sin livedebut 1966 och där hade Janis Joplin roat sig i oktober 1970, dagen innan hon hittades död i en överdos av heroin på Landmark Hotel.

Det var också på Troubadour som Henley och Frey fick kontakt med countrydrottningen Linda Ronstadt. Hennes manager, John Boyland, rekryterade dem till hennes band och de åkte tillsammans ut på en turné våren 1971.

Henley berättar i dokumentären History of The Eagles – The story of an American band att han hade lyssnat mycket på Rondstadts skivor och kunde låtarna utan och innan och han fick jobbet efter en provspelning.

I samband med en konsert i Disneyland i juli 1971, som en del av turnén med Linda Ronstadt, var även gitarristen Bernie Leadon med i bandet och det var första gången som Henley, Frey, Meisner och Leadon spelade tillsammans, det som skulle bli första upplagan av The Eagles.

Enligt boken To the limit – The Untold story of The Eagles av Marc Eliot så finns en missuppfattning som hängt med i alla år, att medlemmarna i Eagles var Linda Ronstadts komband under hela turnén 1971. Det var Henley och Frey som var med från början och Randy Meisner och Bernie Leadon anslöt senare.

”She could hang with the guys and she could drink tequlia with the rest of us”

Under den här perioden växte en idé fram om att skapa en supercountrygrupp, men vänskapen mellan Henley och Frey blev allt starkare och de ville istället bilda ett eget band tillsammans.

Frey var kompgitarrist åt Ronstadt, men fick en vacker dag själv kliva fram i rampljuset och framföra en låt. Konturerna av Eagles började skönjas.

En av medlemmarna blev Bernie Leadon, med bakgrunden i bluegrass. Han hade spelat med flera band. bland annat inflytelserika The Flying Burito Brothers med medlemmar som Gram Parsons och Chris Hillman från The Byrds.

Henley och Frey rekryterade även Randy Meisner från gruppen Poco. Han spelade elbas och hade en sångröst i det högre registret.

Henley, Frey, Leadon och Meisner utgjorde den första upplagan av Eagles, som kontaktade managern David Geffen, som hade startat skivbolaget Asylum i hopp om att få skriva ett skivkontrakt.

Medlemmarna gick nervösa upp på skivbolagets kontor på Sunset Boulevard. Bernie Leadon, som hade utsetts till talesperson med sin lite större erfarenhet, var rak och sa till Geffen: Vill du ha oss eller inte och Geffen svarade: Well…yea!

På skivbolaget fanns Joni Mitchel, Crosby Stills Nash and Young och Jackson Browne, som var den första att skriva på för Geffens nya skivbolag i början av 70-talet.

”They where dying to sign with me”

Eagles fick skivkontrakt, men Geffen tyckte att gruppen inte var mogna för en skivinspelning. Han tyckte att de behövde skriva fler låtar först. Medlemmarna skickades till Aspen i Colorado, bort från alkohol, droger och kvinnor i Los Angeles. Där skrev de låtar, övade och lärde sig spela tillsammans, som en grupp. Men det fanns också ett annat syfte från Geffens sida. Han såg Eagles potential och ville inte att bandets musik skulle komma till allmänhetens kännedom förrän de hade något riktigt bra på gång.

Geffen letade samtidigt efter en producent. Det blev den brittiska producenten Glyn Johns som hade arbetat tillsammans med Led Zeppelin Rolling Stones och The Who och som beskrivs som en av arkitekterna bakom ”den brittiska invasionen”.

Han blev inbjuden till Aspen för att lyssna på Eagles live. Men han var inte alls imponerad, tvärtom. Han tyckte inte att de kunde spela rock´n roll och ansåg att det fanns massor av andra band i Storbritannien som gjorde det mycket bättre. Johns tyckte att de drog åt olika håll musikaliskt och försökte därför hitta deras gemensamma nämnare.

Plötsligt en dag sjöng några av dem acapella, fyrstämmigt och det gick upp ett ljus för Glyn Johns vilket sound Eagles skulle satsa på. Han beskrivs ha varit den som låg bakom Eagles tidiga countryrocksound med  stämsång – soundet som skulle bli deras varumärke.

”There it was, the sound”

Medlemmarna i Eagles ville egentligen inte göra ”ännu en en countryskiva från L.A”, men ville samtidigt inte äventyra möjligheten att få en skiva producerad av en av de stora producenterna. Glyn Johns ville att de skulle spela in skivan i England för där kunde de koncentrera sig på produktionen och inte distraheras av annat hemma i L.A.

Innan flygresan till England spelade de live i Hollywood och började växa samman som band med Peaceful easy feeling, Wichy woman och Take it easy som givna låtar på repertoaren.

I februari 1972 åkte de till England för att spela in sin debutskiva med gruppnamnet som titel. Att komma till England för de unga och hungriga musikerna var stort. De kom till Beatles-land och fick spela in i en studio där de stora banden hade spelat in, Olympic recording studio.

Skivan släpptes samma år och innehåller låtar som Wichy woman, Peaceful easy feeling och Take it easy, som Glenn Frey skrivit tillsammans med Jackson Browne. Det var Browne´s verk till stor del, men Frey hade hjälpt honom med en del av texten.

Debutskivan blev en stor framgång. Take it easy nådde tolfte plats på Billboards Hot 100 sommaren 1972. Wichy woman nådde tre placeringar högre i november samma år.

Men det hade varit allt annat än en smärtfri inspelning. En del av bandet ville spela tuffare rock´n roll, exempelvis Frey, och mindre av countryrock. Men producenten Glyn Johns såg potentialen i countryrocken och stämsången. Det fanns tidigt konflikter om den musikaliska inriktningen, framförallt mellan de båda gitarristerna Glenn Frey och Bernie Leadon. Det ledde så småningom till att Leadon hoppade av bandet, 1975.

Skivan spelades in på bara två veckor. Geffen ville hålla nere kostnaderna. Även om det var stort för de unga Eagles-medlemmarna att komma till England så var besöket där ingen dans på rosor. Det var hårt arbete långt in på nätterna.

Producenten Johns hade satt upp ett tight schema som innebar väldigt mycket tid i studion. Det fanns inte tid för pubbesök eller andra utsvävningar. Pubarna var dessutom stängda när de slutat jobba och de kunde inte ens se på BBC:s tv-sändningar för bolaget hade slutat sända när medlemmarna kom hem och skulle lägga sig.

Producenten Johns ville göra ett effektivt arbete och accepterade inte droger i samband med inspelningen. Han hade erfarenheter sedan tidigare av att bara sitta och vänta i flera timmar på att spela in eftersom bandmedlemmar var mer intresserade av att röka på än att spela in.

Eagles åkte ut på turné och var förband till YES under ”Cloes to the edge-tour” från sommaren 1972 till våren året efter. Förband under turnén var också även bland annat Lindisfarne, Mahavishnu Orchestra och Focus. 

1972 spelades Eagles musik på radiostationerna runt om i USA, bland annat tack vare en omfattande och medveten marknadsföring. Pengarna strömmade in och medlemmarna firade framgångarna med fester långt in på småtimmarna. Alkohol, droger och festdeltagare av det motsatta könet var vanligt.

1972 och en bit in på 1973 turnérade Eagles innan de åkte tillbaka till England för att spela in sin andra skiva, Desperado. Det var nu som Henley och Frey blommade ut som låtskrivare med titelspåret Desperado och Tequila Sunrise.

Titelspåret blev en av de mest älskade låtarna med gruppen och spelades i en svensk version av Ulf Lundell, på skivan ”Sweethearts”.

Eagles 2019

Men plötsligt, vintern 1972, hade det blivit känt att Geffen sålt Asylum till Warner Brothers. Eagles hade tecknat avtal med det ”oberoende” Geffen 1971 och var nu en del av den internationella skivjätten Warner. Det oroade medlemmarna i Eagles, framförallt Henley. Vad skulle de nu göra? Vad betydde detta? Och framförallt: varför hade David Geffen inte sagt något? Vad skulle det betyda ekonomiskt? De började tvivla på branschen. Nu var de tvungna att se om sitt hus, sitt oberoende.

Eagles hade upptäckt att de inte tjänat så mycket pengar som de trodde att de gjort. De mesta hade gått till skivbolagschefen David Geffen och hans kompanjon Elliot Roberts som drev Lookout Management. Officiellt var det två separata verksamheter, men de gick under namnet Geffen/Roberts och det fanns misstankar om intressekonflikter.

Medlemmarna var unga och visste ingenting om skivbranschen när de skrev på kontraktet med Geffen och hade inte mycket juridiskt stöd och hjälp utifrån, berättar Don Henley i dokumentären History of The Eagles – The story of an American band.

Med hjälp av managern Irving Azoff, som var en del av Elliot Roberts team, (senare blev Roberts chef för skivbolaget MCA) lyckades Eagles göra sig fri från Lookout Management genom en uppgörelse. Irving Azoff blev gruppens manager via bolaget Frontline. Han tog också med sig Joe Walsh och Dan Fogelberg och en ny grupp han trodde på, REO Speedwagon.

Medlemmarna i Eagles kände sig lurade av Geffen och gjorde en temaskiva där de klädde ut sig till cowboys, ”outlaws”, med referenser till bröderna Dalton, ligan som rånade tåg och banker i USA i slutet av 1800-talet. De kände sig som ”outlaws” genom det framgångsrika liv de levde som musiker i rockbranschen, som de nu kände sig svikna av. Framgångarna och berömmelsen hade en mörk baksida.

Skivan Desperado blev inte den kommersiella framgång de hade hoppats på. Cowboytemat föll inte i god jord vare sig hos publiken eller kritikerna. Don Henley skyllde på att David Geffen hade sålt Asylum till Warner och anklagade EMI, som hade hand om gruppen i Europa, för bristande intresse att lansera Desperado internationellt på grund av gruppens kritik mot Geffen.

Diskussioner om pengar, royalties och ersättningar från skivförsäljning och radiospelningar tillsammans med konflikter om vilken väg de skulle gå musikaliskt skulle bli återkommande.

Deras tredje skiva On the border började produceras av samma producent som på de två första skivorna, Glyn Johns. Platsen var Storbritannien.

Men Eagles ville fortfarande göra lite tuffare låtar, rock´n roll eller åtminstone en tuffare form av countryrock. Men Johns tyckte att de skulle fortsätta på den inslagna linjen och göra mjukare countryrock. Medlemmarna ville också ha mer inflytande över inspelningen än tidigare. Inspelningen gick trögt och medlemmarna kände sig obekväma att inte vara på hemmaplan. De blev kreativt hämmade. Efter bara några veckor flög de hem till Los Angeles. Samarbetet med producenten Glyn Johns sprack. Bill Szymczyk hoppade in och slutförde produktionen av On the border.

Han var gitarristen Joe Walsh´s producent. Walsh kom senare att bli medlem i bandet.

Den nye producenten anlitade gitarristen Don Felder som studiomusiker på skivan och medlemmarna tyckte att han var så bra att han blev en av dem.

On the border släpptes 1974. Nu började Eagles bli riktigt heta. Låten Best of my love, gruppens största hit dittills, gjorde att ännu fler fick upp ögonen för gruppen. Eagles slog igenom internationellt.

Frey tyckte länge att Best of my love inte skulle släppas som singel eftersom den var allt för lik Desperado till sin struktur, men det var tur att den gavs ut som singel för det blev deras första etta i USA, den 3 mars 1975.

Eagles åkte ut på en världsturné 1974. Under turnén spelade gruppen vid en festival i Kalifornien inför 300 000 fans. Festivalen gick under namnet ”The Woodstock of the Westcoast. På festivalen spelade även grupper som Deep Purple, Black Sabbath och Earth Wind and Fire. En del av festivalen sändes i teve och Eagles nådde en större publik. Jackson Browne ersatte Felder eftersom han var på väg att bli pappa.

Efter turnén medverkade medlemmarna på andra artisters skivor för att senare gå in i studion igen, hösten 1974, för att spela in Eagles fjärde skiva One of these nights. Den släpptes sommaren 1975 och nådde första platsen i USA i augusti.

Året före hade Jackson Browne släppt Late for the sky som blev en stor inspirationskälla för många, så även för Don Henley som tog intryck av hans sätt att skriva låtar.

One of these nights innehåller tre toppsinglar, titelspåret, som nådde förstaplatsen ”Lyin´eyes” som nådde andra plats och ”Take it to the limit som kom fyra.

Lyin´eyes har beskrivits som den bästa rocklåt från L.A som har skrivits.

Skivan blev grammynominerad i kategorin Årets album 1976 i konkurrens med Paul Simons Still crazy after all these years, Elton Johns Captain fantastic and the dirt brown cowboy, Janis Ians Between the lines lyrics och Linda Ronstadts Heart like a wheel.

Vinnare blev Paul Simon.

Efter framgångarna hoppade Bernie Leadon hoppade av. Bakgrunden var konflikten, framförallt mellan han och Glenn Frey, om den musikaliska inriktningen, Leadon tyckte att gruppen gick åt fel håll med en tuffare countryrock, men Frey hade inte samma åsikt. Vid ett tillfälle, när Frey uttryckte i vilken riktning han ville att Eagles skulle gå musikaliskt, hällde Leadon öl på Frey och sa att han tyckte att Frey skulle slappna av.

Vid ett annat tillfälle, när de skulle bestämma vilka låtar som skulle vara med på skivan. gick Leadon därifrån och vid ett annat tillfälle var han  borta flera dagar.

En faktor som ökade motsättningarna i bandet var när Leadon tog med sig sin tjej, Patti Davis, till studion när de spelade in. Hon var dotter till en högt uppsatt republikansk politiker. Det gillade inte de andra medlemmarna. De reagerade också på att Leadon ville att hon skulle få cred för att hon var med och skrev Wish you peace som är sista låten på skivan One of these nights. Det började likna de problem som Beatles hade med Yoko Ono, John Lennons fru, den sista tiden innan Beatles sprack.

Tittar man på information om låten så är Davis namngiven som textförfattare och låtskrivare tillsammans med Leadon.

Eagles höll avhoppet hemligt ett tag och det var inte förrän i slutet av 1975 som det blev offentligt.

Leadon har senare sagt att avhoppet inte bara berodde på en konflikt om den musikaliska inriktningen utan också på att han ville bort från drogerna, det vilda livet och det tuffa arbetet som det innebar att spela in skivor och turnéra. Han har också sagt att den officiella bilden av att han inte skulle gilla rock´n roll och bara vara inriktad på country är en förenklad bild.

Den tidigare förartisten till gruppen, Joe Walsh, blev ny medlem och turnén fortsatte. Walsh sjöng inte lika bra som de andra, men tillförde ännu mer rock´n-roll, precis i den riktning som framförallt Frey ville. Han tillförde också en del problem eftersom han drack mycket alkohol. Han var nära att dö av missbruket. Men fick senare hjälp.

1975 stämde Eagles management Frontline med chefen Irving Azoff i spetsen David Geffen för återfå kontrollen över den musik de hade skapat och som Geffen hade tjänat miljoner dollar på. Azoff hävdade att Warner inte hade någon juridisk rätt till Eagles musik vilket Geffen tillbakavisade. Men Azoff hävdade att Eagles inte bara hade rättigheterna till sin musik utan hade rätt att kräva royalties retroaktiv från och med gruppens första skiva. Konflikten om rättigheterna löste sig våren 1976 och delvis även tvisten om Eagles´ royalties, även om det tog flera år att formellt slå fast det.

Geffen hade sålt Asylum records till Warner Brothers för sju miljoner dollar och blev chef för nya Elektra/Asylum.

När så konflikten var löst i praktiken tilläts Eagles gå in i studion och spela in vad som kom att bli deras största succé, Hotel California. Men i avvaktan på den nya skivan ville skivbolaget ge ut en ”Greatest hits. Men Eagles tvekade. De tyckte att de inte hade några ”greatest hits” vid den här tidpunkten, men skivbolaget stod på sig  och det blev succé.

Eagles Greatest hits – 1971-75 från 1976 blev en av de mest sålda skivorna i pophistorien. Den låg på Billboards top 200 i över två år. 2018 gick den om Michael Jacksons Thriller som den mest sålda i USA.

1976 släpptes Hotel California”, som blev en milstolpe i Eagles´ karriär, men också i pophistorien. Den fick priset som Record of the year vid Grammygalan och New kid in town fick pris för Best arrangement for voices. Skivan nådde snabbt toppen på försäljningslistorna och är numera den tredje mest sålda i USA.

Titelspåret och New kid in town nådde förstaplatsen på Billboard 1976 (New Kid in town) och 1977 (Hotel California). Singeln Hotel California skrevs av Don Felder, Glenn Frey och Don Henley.

Många har undrat vad den egentligen handlar om och tolkningarna har varit många av den ”mystiska” texten. Den anklagades för att vara satanistisk, men detta tillbakavisade medlemmarna. I stora drag handlar låten om den amerikanska drömmens baksida, om rikedom och överflöd, om det unga bandets upplevelser av rockbranschen och det rika livet i Kalifornien och de erfarenheter det gett. Hotel California blev symboliskt för all den lärdom de hade fått av skivbranschen under sin tid i L.A, som Don Henley uttrycker det i boken The limit – the untold story of The Eagles.

”We were getting an extensive education in life, love and buisness. I´d sum it up as the end of the innocent”

1976, i samband med inspelningen av Hotel California, hade den tidigare så starka vänskapen mellan medlemmarna förbytts till starka motsättningar. Det blev en maktkamp om vilka låtar som passade och hur de skulle utformas. Efter framgångarna med Hotel California ville Don Felder dessutom sjunga mer och såg sig själv som en lika given leadsinger som Frey och Henley. Samtidigt började Randy Meisner tröttna. Han tyckte att det nu enbart handlade om buisness. Hans dagar i bandet var räknade.

Eagles inledde en världsturné i början av 1977. Det skulle bli det sista Meisner gjorde med gruppen. Eagles hade turnérat i över ett halvår, Meisner led av magsår och hade under en tid haft problem med att sjunga de höga tonerna på Take it to the limit som framfördes som extranummer.

I samband med en konsert sommaren 1977 vägrade han framföra den. Det irriterade Frey som menade att publiken älskade låten och att den var tvungen att framföras, precis som Take it easy och andra. De två hamade i bråk, inte bara verbalt. Säkerhetsvakter bakom scenen fick sära på dem och de kunde inte försonas.

Meisner gillade inte att stå i rampljuset som de andra och tyckte att livet i bandet var bättre innan de blev superstjärnor, då de spelade på mindre klubbar. Då var de vänner. Nu var det buissness och konflikter. Meisner hade också kärleksbekymmer och drack och tog för mycket droger. Men han var inte ensam.

Timothy B Schmit ersatte honom på elbas precis som han hade gjort när Meisner lämnade Poco en kort period efter att gruppens första skiva hade släppts 1969. Ironiskt är att Meisner hade fått jobbet som bassist i Poco i konkurrens med Schmit, som sedan fick en ”andra chans” att bli elbasist i gruppen.

I samband med inspelningen av skivan The long run var medlemmarna mer splittrade och pressade än någonsin. Skivbolaget Warner ville att gruppen skulle göra en uppföljare till framgångsrika Hotel California, men den rätta kreativiteten i bandet infann sig inte och Henley och Frey hamnade i konflikt. Det blev en dragkamp i bandet om vilka låtar som skulle vara med på skivan och vem som skulle sjunga dem. De hamnade i samma mönster som vid tidigare inspelningar, men nu var det värre än någonsin. Efter nästan tio år av skivinspelningar och turnéer och en massa kokain var de utbrända. Inspelningen av The long run var början på slutet.

Skivan spelades in 1978-79 och det tog ett och ett halvt år innan den var klar. Internt kallade de skivan för ”The long one”…
Singeln Heartache tonight var den mest framgångsrika på den amerikanska Billboardlistan med en förstaplats. Titelspåret The long run och I can tell you why nådde båda åttonde plats.

Heartache tonight blev gruppens sista etta i USA.

The Long Run, som släpptes hösten 1979, blev gruppens sista skiva – i alla fall på många år. Det skulle dröja till 2007 innan nästa studioskiva kom, The long road out of eden.

Under den turné som följde på skivan The long run fortsatte konflikterna i bandet. Motsättningarna, mellan framförallt Frey och Felder, som allt mer hävdade sina ekonomiska intressen i gruppen och sin musikaliska position, hade gått så långt 1980 att de munhöggs och till och med hotade varandra på scenen. Bandmedlemmarna hade var sitt rum på hotellen under turnén och slutet för Eagles var nära.

Istället för att ta en paus från varandra efter framgången med Hotel California hade de känt sig pressade av skivbolaget att göra en uppföljare. De tycks inte ha insett att lite distans till framgångarna och framförallt till varandra hade behövts. Kanske skivbolaget såg mer dollar framför sig än Eagles-medlemmarnas hälsa?

Hösten 1980 ringde Glenn Frey till Don Henley och sa att han ville hoppa av. Henley förstod allvaret, men när allt sjönk in blev han djupt olycklig, berättar han i boken To the limit.

”Everything else in my life fell apart and I began seriously freaking out”

Gruppens sista konsert ägde rum i Long Beach den 31 juli. En liveskiva från samma år summerar Eagles´ framgångsrika tid från starten 1971.

Efter uppbrottet gick medlemmarna sina egna vägar och gjorde så småningom soloskivor. En framgångsrik och turbulent tid var över och Henley sörjde.

Som om splittringen av bandet inte var nog var Henley med i en flygplansolycka tillsammans med sin dåvarande flickvän, skådespelerskan Maren Jensen, som dessutom blev allvarligt sjuk senare. Hans mamma fick bröstcancer, han blev hotad av en galning och flickvännen förföljdes och hotades av stalkers. Mordet på John Lennon den 8 december 1980 chockade världen och Henley som anlitade en beväpnad vakt i sitt hem under flera år.

Så småningom tog sig Henley samman och gjorde sin första soloskiva I can´t stand still 1982. Låten Dirty laundry nådde tredje plats på Billboard tidigt 1983. Året efter släppte han skivan Building the perfect beast som innehåller hitlåten Boys of summer, som nådde femteplatsen vintern 1985.

Många fans ville att Eagles skulle återförenas under 80-talet, men så blev det inte. Det skulle dröja ytterligare några år.

Med distans till de framgångsrika och konfliktfyllda åren på 70-talet satt var och en på sin kammare långt senare och funderade på en eventuell återförening, bland andra Timothy B Schmit. I samband med en försäljningmässigt framgångsrik coverskiva med Eagles-låtar, Common thread: The songs of the Eagles 1993, framföra av de mest populära countryartisterna, bland andra Vicne Gill (senare medlem i Eagles) samlade managern Irving Azoff några av medlemmarna för att diskutera en eventuell återförening. Han ringde upp de som inte var med och de sa ja.

Den 25 april 1994 gjorde Eagles sin första konsert på 14 år. Det ägde rum på  en av Warner Brothers scener i Hollywood inför en mindre publik. Konserten spelades in av MTV.

Eagles turnerade ett par år i mitten av 90-talet och besökte bland annat Sverige 1996. De gjorde en helt ny skiva, Hell freezes over med låtar som ”Get over it” och Love will keep us alive, skriven av Paul Carrack, Jim Capaldi och Peter Vale.

Frey, Henley, Felder, Walsh, Schmit, Leadon och Meisner spelade också tillsammans i samband med att de blev invalda i Rock and roll Hall of fame 1998.

2001 sparkades Don Felder från Eagles vilket ledde till en juridisk strid parterna emellan. Felder stämde Eagles för kontraktsbrott och tyckte att det var fel att han skulle få mindre i ersättning av vinsten än Frey och Henley, för så hade det inte varit tidigare, innan 1994. Han anklagade dem för att ha tvingat honom att skriva på ett avtal som innebar att Henley och Frey skulle få tre gånger så mycket i ersättning från Eagles låtskatt.

Eagles har spelat i Sverige sju gånger tidigare, två gånger 1977, 1996, 2001 och 2008, 2009 och 2011.

Gruppen består idag av Don Henley, Joe Walsh, Timothy B Schmit och Vince Gill, men också Deacon Frey, son till Eagles´s tidigare gitarrist och sångare, Glenn Frey.

Den 8 juni står de på scenen i Tele 2-arena i Stockholm.

AV FREDRIK BLOMBERG

Källor:
To the limit – the untold story of The Eagles – Marc Eliot

History of The Eagles – The story of an American band

BBC

Billboard – Eagles på Billboards listor

allmusic.com

Rolling Stone – listar de 40 bästa låtarna med Eagles

ultimateclassicrock.com – listar bästa och sämsta låtarna med Eagles

RIAA, Recording Industry Association of America.

WordPress.com.

Upp ↑

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

%d bloggare gillar detta: