Lördagen den 17 december gör rockgruppen Kent sin sista konsert – 26 år sedan starten i Eskilstuna. Jag måste erkänna att det känns lite vemodigt och lite sorgligt, men medlemmarna har väl sina skäl. Kanske får vi en del svar under julhelgen då SVT visar en två timmar lång dokumentär om Kents sista år.

Gruppen har funnits med under hela min tid i Eskilstuna. Jag flyttade till industristaden 1993 då medlemmarna lämnade staden där de formades som band för att flytta till Stockholm.

Jag såg gruppen för första gången på krogen Archies på Kungsgatan i Eskilstuna 1996, samma år som andra skivan Verkligen kom, med bland annat låten Kräm (så nära får ingen gå)

Jag skrev tidigare i år om min relation till Kents musik. Återupprepar budskapet och utvecklar det lite här.

Jag kommer nog aldrig förstå hur det var att växa upp i staden på 70- och 80-talen, staden med så många sidor, en hel del mörka sidor.
I industristaden där alternativen tycks ha varit få efter gymnasiet. Som någon av medlemmarna uttryckte det för många år sedan, att antingen började man jobba inom vården, inom industrin eller så startade man ett band. Och dessutom höll man på med idrott eller musik.

Jag kommer nog heller aldrig förstå den grå och trista vardagen i staden för 30 år sedan, men ambivalensen i samband med gruppmedlemmarnas flykt härifrån är lätt att identifiera sig med. För mig har det varit motstridiga känslor på ett annat sätt, men jag, som flyttade hit och stannade kvar, är ständigt på jakt efter Eskilstunas själ. Det finns en hatkärlek till staden hos mig.

Det fanns en tid på 90-talet som formade mig, på gott och ont. En tid då jag kanske sökte svaren på vem jag egentligen är, år som sårade mig oerhört, men som i efterhand stärkte mig som människa. Då mina värderingar från uppväxten i ett litet samhälle, i en helt annat sammanhang, ställdes på sin spets, som bröts mot något annat. Det var förvirrade och irrationella år.

Jag har bott här ungefär lika länge som Kent varit ett band. I texterna har jag sökt svar, sökt Eskilstunas själ, analyserat, tolkat.

Jag har också sökt svaren bland Eskilstunaborna, i beteenden, attityder och livsstil, på busshållplatsen, på torget, i barer på krogen och på efterfester i lägenheter i bostadsområdena Nyfors, Viptorp och Skiftinge. Nu börjar jag faktiskt se konturerna – 23 år senare, men den dimension man får av att växa upp här kan man förstås inte få i efterhand. Staden eller det lilla samhället man växer upp i formar en.

Eskilstuna har genomgått en stor förändring sedan Kent blev en rockgrupp och några år före det då delar av gruppen (Jocke och Sami) stod och harvade på Balsta musikslott som Coca Cola kids. Det har skett under min tid i staden där Eskilstunaån rinner längs med de gamla industrikvarteren.

I början av 90-talet försvann tusentals jobb. Folk fick gå från hus och hem och villor såldes på exekutiv auktion. Och räntan var rekordhög. 2016 är arbetslösheten 14 procent, kriminaliteten är relativt omfattande och politikerna kämpar med att få saker att gå ihop och fungera. Den stora utmaningen är jobben.

När jag kom till Eskilstuna i mars 1993 fanns det tusen tomma lägenheter och det var stora hål i den kommunala skattkistan. Lågkonjunkturen slår hårt mot en stad med traditionell tillverkningsindustri. Den märks först där och så kommer vågen av varsel och otrygghet och sköljer in.

Då är det inte konstigt att pessimismen, tristessen och hopplösheten kommer krypande och så det dåliga självförtroendet och självkänslan – och jantelagen förstås. Det är nog bäst att vara ”lagom”, som alla andra, inte sticka ut eller tro att man är något eller kan bli något.

Kent ville bli något, redan från början om man ska tro de kommentarer man får när man pratar med folk- och Eskilstunabandet blev något genom en rad faktorer som råkade sammanfalla samtidigt under en period, hårt arbete, målmedvetenhet, ambition, passion och envishet, rätt kontakter och en smula tur också, men så fanns inget liknande band i Sverige, som utomlands.

Det stavas Indie. Kent fyllde det tomrummet. Sverige måste ju också ha ett sådant band.

Jag märker att Eskilstuna har förändrats sedan åren på 90-talet eller är det jag som har förändrats? Eller båda? Den politiska makten försöker hitta det positiva och försöker skapa förändring. Men det tar tid. Om några generationer, kanske nästa, börjar nya konturer skönjas – något nytt och positivt – kanske när min son är lika gammal som jag är idag – år 2049. Då är jag 82, lika gammal som min pappa.

År har förflutit. Skivor, turnéer och förhållanden har kommit och gått. Snart 50. Var det inte då livet skulle börja? 🙂

Jo, livet är här och nu, men nedräkningen har börjat, både för mig och Kent 🙂

Av: Fredrik Blomberg
Foto: Josefin Lundin

HISTORIEN OM KENT 1990-2016

KENT – VI HAR STÅTT TÅRÖGDA

KENTS RESA MOT DÖDEN HAR BÖRJAT

SVERIGES MEST MEDIAFIENTLIGA BAND

DEBATTINLÄGGET SOM TOG SKRUV

VAD SÄGER ETT ROCKBAND OM EN NATION?

KENT TAR FARVÄL

KENTS NYA LANSERAS I ESKILSTUNA

JAG ÄR INTE BITTER PÅ KENT

KÄNNER DU KENT?