Brittiska Marillion överlevde mot alla odds när sångaren och profilen Fish lämnade gruppen i slutet av 80-talet och ersattes av sångaren Steve Hogarth.
Gruppen gjorde succé i hemlandet i en tid då progressiv rock/artrock kanske inte var det hetaste på marknaden och det mest populära bland musikkritikerna.
Det var i början och i mitten av 80-talet, åren efter punkens storhetstid och synth och new wave-musiken svepte in. MTV slog igenom och åtta minuter långa låtar passade inte in i radioformatet. (inte då heller 🙂 )
Under 90-talet, innan internet blev centralt i alla hem, förstod Marillion tidigt vilken möjlighet nätet hade.
2019 har Steve Hogarth varit med i gruppen i 30 år. Sedan starten som Sillmarillion 1978 har Marillion byggt upp en mycket lojal publik. Men det kunde ha tagit slut redan 1987-88.
”Has it really been 30 years?! Steve R tells me it’s his 40th anniversary so it’s a double celebration!
It’s amazing to be in this position after all this time. We’ve added this wonderful six-piece to the band for this entire tour. They’re brilliant players, good friends, and the chemistry we have together has already spoken for itself.
Steve Hogarth
Gruppen har släppt närmare 20 skivor och turnérar flitigt. Sedan flera år tillbaka arrangerar gruppen varje år Marillion weekends, i år med konserter i Polen, Nederländerna, Portugal och Kanada. De lojala fansen sluter upp och det blir utsålt varje gång.
Marillion bildades i Aylesbury i Buckinghamshire i England 1979 (som Sillmarillion 1978) och var starkt influerade av tidiga Genesis. Fish var centralfiguren med sina texter och teatrala utspel på scenen, likt Peter Gabriel i början av 70-talet.
Tidigt 1978 hade basisten Doug Irvine och trummisen Mick Pointer bestämt sig för att lämna gruppen Gypsies och starta ett nytt band, inspirerade av Genesis och Camel. De tog namnet Sillmarillion, titeln på J.R.R Tolkiens roman, och spelade tillsammans med ett par andra musiker i London, men de hoppade av och Irvine och Pointer satte in en annons i musiktidningen Melody Maker och sökte efter en gitarrist. Steve Rothery fick jobbet i augusti 1979.
Gruppen bestod i början av karriären av Rothery, basisten Doug Irvine, keyboardisten Brian Jellyman och trummisen Mick Pointer. De gjorde sin första konsert på Berkhamsted Civic Center nordväst om London, den 1 mars 1980.
Marillion gjorde 14 konserter fram till november samma år och började sedan arbeta i en studio för att spela in sin musik. Men basisten Doug Irvine hoppade av och gitarristen Steve Rothery fick därför spela in både gitarr och bas på låten, skriver Jon Collins i boken ”Marillion – separate out…redux”.
I december 1980 satte gruppen in en annons i Musicians only där de sökte efter en bassist och en sångare.
Marillion rekryterade den skotske sångaren, 197 centimeter långe Derek William Dick, mer känd som ”Fish”, 1981 och basisten Robert ”Dizz” Minnitt.
Första konserten med Fish som sångare ägde rum på en pub i Bicester, nordväst om London. Det blev en rad pubspelningar efter det och den karismatiske Fish målade sitt ansikte i olika färger för att förstärka scenframträdandet. Hans starka närvaro på scenen drog till sig uppmärksamhet och intresset från olika håll växte. Bland annat fastnade managern för Aylesbury´s Friars Club, David Stopps för gruppen. Han var en av de viktigaste personerna runt Genesis i början av 70-talet och bokade Marillion för spelningar i Aston Halli Aylesbury´s Civic centre.
Marillion hade snart tillräckligt med pengar för att kunna spela in sin musik på demokassetter som skickades till promoters, klubbar och skivbolag. De spelade in några låtar och skickade dem till de stora skivbolagen i London, men de var inte intresserade. De ville inte ha band som Marillion. De ville ha en singel som kunde spelas i radio och sälja.
Men bandmedlemmarna gav inte upp. De visste att de hade en växande publik och att genombrottet en dag skulle komma. Det handlade om tid.
Sommaren 1981 spelade Marillion live på olika ställen och ägnade övrig tid till att kontakta olika spelställen, skriva nya låtar och jobba med annat för att överleva ekonomiskt.
Jellyman och Minnitt ersattes senare av keyboardisten Mark Kelly och basisten Pete Trewavas. Nu formades kärnan som än idag utgör Marillion.
Efter en serie konserter som huvudband på legendariska Marquee i London (verksamhet 1958-2008) och Aylesbury Friars, som för övrigt firar 50 år i år, skrev gruppen på ett skivkontrakt med EMI och släppte sin första singel 1982, Market Square Heroes. Marillion blev också framröstat som ”Best New Band” samma år av läsarna i rocktidningen Sounds.
Debutskivan, Script for a Jester’s Tear, släpptes 1983, och innehöll bland annat Garden Party och den följdes året efter av skivan Fugazi. Ett flitigt turnérande gjorde att publiken växte och Marillion fick en lojal skara av fans.
Ian Mosley var nu ny trummis i gruppen och det var han, gitarristen Steve Rothery, Mark Kelly, keyboard, basisten Pete Trewavas och Fish som skulle slå igenom på bred front i början och mitten av 80-talet.
Gruppens musikstil brukar kallas för neoprogressiv rock, med tydliga musikaliska influenser från 70-talsband som Genesis och Camel, men också Pink Floyd.
Musikjournalister var skeptiska och tyckte att gruppen var en kopia av tidiga Genesis. Men kanske var det så att Marillion med Fish i spetsen fyllde tomrummet som uppstod när den teatraliske Peter Gabriel försvann från Genesis i mitten av 70-talet. Det fanns hur som helst många likheter dem emellan när det gäller det musikaliska uttrycket och en del av scenframträdandet.
1985 släpptes mästerverket, temaskivan, Misplaced Childhood, med superhiten, mainstreamformade Kayleigh, som nådde andra plats på den officiella topplistan i England i maj 1985. I USA nådde den bara plats 74. En annan av gruppens klassiker, Lavender, nådde femte plats i september samma år.
Skivan, som blev etta i England i juni 1985, spelades in i den kända Hansa Ton Studios i Berlin där David Bowie spelade in Heroes och U2 spelade in Achtung Baby.
Skivan har beskrivits som självbiografisk. På skivan blandas exempelvis teman som olycklig kärlek och svårigheten att förena framgången som rockstjärna med relationer (Kayleigh) och oskuldsfull och förlorad barndom (Lavender). Heart of Lothian kopplas till Midlothians hjärta, ett konstverk, ett mosaikhjärta, som finns i trottoaren på Edinburghs gamla huvudgatan, Royal Mile, i den gamla delen av Skottlands huvudstad där Fish har sina rötter.
Fish var den karismatiske frontfiguren som levde ut sina känslor på scenen. Men han lämnade gruppen 1988. Hans sista skiva med Marillion blev Clutching at straws 1987. Den nådde andra plats i England sommaren samma år.
Incommunicado blev Marillions mest framgångsrika på Englandslistan efter Kayleigh och Lavender. Den nådde sjätte plats i maj 1987. Efter det dröjde det till 2004 innan gruppen hade en låt högt upp på listan med You´re gone.
Marillions musik har aldrig varit något för listorna eller för radiostationerna, men undantaget blev Kayleigh och Incommunicado. Gruppen förenklade visserligen sin musik med åren och Holidays in Eden från 1991 är deras mest mainstreamproducerade skiva.
Det var flera orsaker till att Fish hoppade av, som personliga problem med alkohol- och drogmissbruk i kombination med konflikter i bandet om pengar och musikalisk inriktning. Efter en infekterad period med rättsprocesser och frostiga relationer återförenades Fish och bandet för en spelning tio år efter avhoppet.
Marillion hade förlorat sin sångare, textförfattare och karismatiska och personliga frontfigur. Marillion var i kris. Fansen var chockade. En del ansåg att det skulle bli omöjligt att fylla tomrummet efter Fish.
Det finns flera likheter mellan Marillion och Genesis i det avseendet, förutom det rent musikaliska.
Gruppen gav inte upp utan annonserade i musiktidningarna efter en ny sångare – och responsen blev stor. Efter att ha lyssnat på hundratalet inskickade band valde gruppen ut ett mindre antal för audition. Valet föll till slut på 29-årige Steve Hogarth som sjöng och skrev eget material.
Marillions keyboardist, Mark Kelly, fick intrycket av att Hogarth från början egentligen inte var så intresserad och mycket riktigt, Hogarth var inte helt övertygad. Men managern Duane Welsh övertalade honom att testsjunga med bandet.
Efter att ha jammat var bandet säkra. De ville ha Hogarth, som själv tyckte att han gjort en bristfällig sånginsats. Hogarth funderade en tid och tackade sedan ja.
Den första skivan med Steve Hogarth vid mikrofonen blev den oerhört vackra Seasons End som släpptes 1989. Gruppen förvaltade arvet från perioden med Fish, men utvecklade musiken med tydligt inflytande från Hogarth och med en nyvunnen kreativitet gick de vidare.
Musiken blev mindre komplicerad, men kvar fanns de oerhört vackra melodierna och de ”atmosfäriska” ljudbilderna. Hogarth´s bakgrund i den mer mainstreamorienterade musiken satte sina spår. Precis som Genesis´ musik blev enklare med Phil Collins vid mikrofonen efter att Peter Gabriel lämnade Genesis 1975, blev nu Marillions musik lite enklare och ”rakare”, även om det oerhört pompösa och synkoperade fanns kvar.
Marillion gjorde en ännu mer mainstreaminriktad skiva 1991, Hollidays in Eden, för att senare återgå till det mer komplicerade.
Afraid of the sunlight från 1995 blev det sista med EMI som inte längre trodde på Marillion, som istället skrev kontrakt med Castle records.
Efter fiaskot med skivan This Strange Engine fanns 1997 inte tillräckligt med pengar för att göra en turné i USA. Keyboardisten Mark Kelly skickade då ut ett meddelande på nätet och berättade att gruppen inte skulle kunna genomföra en turné i staterna på grund av bristande ekonomiskt stöd från skivbolaget. Då startade fansen en insamling som innebar totalt ca 60 000 dollar vilket gjorde att gruppen kunde ge sig ut på vägarna i Nordamerika.
Marillion satsade nu ännu mer på internet och dess möjligheter när det gäller försäljning och kontakt med fansen. Gruppen har sedan många år tillbaka släppt musik för nedladdning, CD, DVD och Blueray som inte släppts officiellt i vanliga skivbutiker eller på näet.
Gruppen såg tidigt internet som en möjlighet att föra en dialog med fansen och sälja sin musik.
”It’s amazing to see how it has proliferated. Marillion understood where the internet was going very early on. We were crowdfunded by the crowd – they brought it to us for that 1997 American tour. Once it had been dropped in our lap, we soon woke up to how important this internet thing was going to be,” explained frontman Steve Hogarth to the BBC.
Medlemmarna frågade bland annat sina fans om de ville köpa nästa skiva innan den ens var inspelad. Det gäller Anoraknophobia, från 2001. Över 10 000 förhandsbeställde skivan som därmed bidrog till finansieringen. Fansen fick en specialutgåva som tack för insatsen. Marillion gjorde likadant en bit in på inspelningen av skivan Marbles. Då bidrog ännu fler fans med pengar.
”The Internet saved us, really. We were in a position in 1997 where our manager said to us that we would have to find something else to do for six months out of the year because Marillion wasn’t earning enough money to carry on paying the sort of money that we were used to,” recalls keyboardist Mark Kelly. (BBC)
Marillion har genomgått olika skepnader musikaliskt genom åren och har släppt sammanlagt 18 skivor officiellt. Den senaste kom 2016, FEAR, som står för Fuck everyone and run.
När jag pratar om Marillion blir en del människor i min omgivning förvånade och undrar om ”det gamla bandet” fortfarande spelar. De minns den på 80-talet så flitigt spelade singeln Kayleigh, men Marillion blev så mycket mer.
Självständighet, stark integritet, kreativ drivkraft, kärlek till musiken och hängivna fans har gjort att bandet fortfarande existerar.
Gruppen har gjort en av de vackraste låtarna som finns, The Great Escape, särskilt avslutningen…
Throw it away
Forget yesterday
We’ll make the great escape
We won’t hear a word they say
They don’t know us anyway
Watch it burn
Let it die
‘Cause we are finally free tonight
…och så Sugar mice (med Fish)
Blame it on me, you can blame it on me
We’re just sugar mice in the rain
Blommans musiknörderier 