PINK FLOYD – SHINE ON

Pink Floyd var en av de främsta rockgrupperna under 70-talet. De bildades officiellt 1965 av tre arkitektstuderande, Roger Waters, Richard Wright och Nick Mason. Waters barndomsvän,  David Gilmour, kom till London för att studera konst och blev medlem i bandet 1968 när han tog över efter Syd Barrett som som tvingades sluta.

Pink Floyd var nyskapande, experimenterade med ljudeffekter och gick utanför rockmusikens traditionella gränser. Gruppen var den psykedeliska rörelsens band nummer ett i slutet av 60-talet.

De tillhörde undergroundrörelsen. De spelade inte rock´n roll och kom inte från arbetarklassen. De var medelklass och kom från en akademisk miljö. Det blev också senare något som krockade med rockkritikerna.

Från början spelade gruppen rythm & blues, men genom sångaren och gitarristen Syd Barrett utvecklades musiken åt det mer bisarra och introverta hållet. Låtarna blev allt längre och musiken allt mer experimentell. Det var mer av ljudlandskap än ”vanliga” poplåtar.

Under 70-talet, och även långt senare, gjorde Pink Floyd spektakulära konserter sin innehöll påkostade ljud- och ljuseffekter och långa, berättande låtar. Skivorna var stora symfonier och konserterna megastora visuella produktioner.

Pink Floyd bildades under namnet ”Sigma 6” och de hade i början av karriären flera namn, som ”The tea set” och ”The architectural abdabs”. Gruppen tog senare namnet ”The Pink Floyd sound” från bluesmusikerna Pink Anderson och Floyd Council.

Från början var medlemmarna i embryot till Pink Floyd Nick Mason på trummor, Roger Waters, sång och elbas, Richard Wright, keyboard, Clive Metcalf, elbas, Keith Noble och Juliette Gale, sång. Syd Barrett tillkom något senare och blev den dominerande låtskrivaren.

Så småningom började gruppen experimentera och tänja på rockens traditionella gränser och gjorde allt längre låtar, som innehöll långa instrumentala partier. De experimenterade också med olika ljudeffekter.

I februari 1967 fick Pink Floyd skivkontrakt med EMI och släppte debutsingeln ”Arnold Layne” i mars samma år. De spelade in en svartvit promotionvideo till låten som spelades flitigt på BBC. Samtidigt som bandet spelade mycket live och gjorde offentliga framträdanden i tv, bland annat Nederländerna, så planerade de att spela in sin första LP i EMI:s studio Abbey road i London.

”The piper at the gates of dawn” släpptes 1967 beskrivs av rockkritiker som en av de största av de psykadeliska skivorna, starkt påverkad av Barretts idéer.

Barrett är en mytomspunnen gitarrist och sångare, som var med och spelade in låtar till gruppens första två skivor, ”The piper at the gates of dawn” och ”A saucerful of secrets.

I slutet av 60-talet bodde han i en lägenhet i London, rökte cannabis och opium, tog LSD och skrev låtar. Hans drogmissbruk skulle påverka Pink Floyd och hans ömtåliga själ. Inom kort skulle han försvinna in i dimman och aldrig komma ut.

Medlemmarna var tidigt intresserad av att göra mer än musik på scenen. De hade idéer om det visuella och det tekniska. De experimenterade en hel del med ljud och teknik. För en del var det överambitiöst och gruppens mer komplicerade musik gjorde också att publiken gick ifrån lokalerna i protest. Folk ville dansa.

Samtidigt skulle man på den här tiden ha en singelhit som dragplåster för att sälja LP-skivor. Pink Floyd och en hel del andra band var långt från det, även om låtarna See Emily play och Arnold Layne var relativt enkla låtar i jämförelse med vad som senare skulle prägla gruppens skivor.

När intresset för bandet växte så småningom ökade också kraven på bandet att bli mer professionellt. Det handlade om att ta hand om sin hälsa, gå upp på morgonen, genomföra konserter och göra intervjuer.

Detta kom naturligtvis i konflikt med hur Syd Barret levde och betedde sig. 1967 hade hans missbruksproblem blivit allt värre. Redan då gruppen spelade in See Emily play, som släpptes i juni 1967 var han förändrad, starkt påverkad av hasch och LSD.

Till slut skulle drogerna bli mycket för Syd och även för bandet.

När Pink Floyd spelade in debuten ”The piper at the gates of dawn” i studio 3 på Abbey road våren 1967 träffade de medlemmarna i The Beatles som spelade in Sgt Pepper´s lonely hearts club band i studio 2.

Det var ”Summer of love” och allt var möjligt.

Skivan släpptes i augusti 1967 och beskrivs av en del inbitna fans som den enda magiska skiva som gruppen har gjort. Andra menar att den ger aningar om vad som senare skulle komma. Så skriver Bengt Liljegren i boken ”Pink Floyd – musiken, människorna, myterna” som släpptes 2013.

Under hösten fick gruppen ställa in flera tv-framträdanden i Tyskland. Det berodde på att Syd Barrett inte var i form. Detta ledde till spekulationer om att Pink Floyd hade upphört.

Hösten det året spelade Pink Floyd i flera europeiska städer, bland annat på Gyllene cirkeln i Stockholm inför 300 personer. (läs vilka låtar de spelade på setlist.fm)

I slutet av året spelade gruppen i USA. Förhoppningen var att slå igenom där, men det blev problem med medlemmarnas arbetstillstånd och konserter fick ställas in. Vistelsen beskrivs som en katastrof med bland annat tekniska problem.

Det var inte bara Syd Barret som tog droger, men det var Barrett som hade problem. I USA rökte han så mycket marijuana att han inte kunde spela vid konserterna och skämde ut sig under tv-framträdanden. Bandets manager Andrew King ställde in de spelningar som återstod och Pink Floyd åkte hem till England.

Syd Barret var till slut tvungen att sluta i bandet. Efter en konsert på Olympia i London tillsammans med Jimi Hendrix i december 1967 var gränsen nådd.

Barret, som var en drivande låtskrivarna, sångare och gitarrist och framförallt en vän till de andra medlemmarna, klarade inte längre av att spela. Han hade blivit en belastning för bandet. Det var förstås en sorg för medlemmarna att behöva inse att deras relation med sin vän inte fungerade.

Hans sista konsert ägde rum i Hastings den 20 januari 1968. Gilmour ersatte Barret och spelade med gruppen första gången och gjorde debut på scenen på universitetet i Birmingham samma månad.

Men gruppmedlemmarna var inte tydliga med att Barrett hade fått sparken. Enligt boken ”Pink Floyd – musiken, människorna, myterna” av Bengt Liljegren, förstod inte Barret att han hade fått sparken. Bland annat kom han till en konsertarena och satte sig vid scenkanten när personal arbetade med scenen, men insåg först efter en lång stund att han inte fick vara med.

En annan gång kom han förberedd till en konsert i London och ställde sig framför scenen. Han var målad och hade kråsskjorta på sig och var redo att ta över showen. David Gilmour har sagt att Barrett stirrade på honom hela kvällen och tyckte att det hela var hemskt jobbigt.

Syd Barret lämnade Pink Floyd officellt i april 1968. Men hans själ har alltid svävat över gruppen sen dess.

På skivan ”Wish you were here” från 1975 finns den långa, delvis instrumentala ”Shine on you crazy diamond” som handlar om Syd.

Läs mer om Syd Barrett som dog 2006.

Innan Gilmour blev medlem i Pink Floyd 1968 hade han hört debuten ”The piper at the gates of dawn” och blivit imponerad, men det blev han inte när han såg bandet spela på Royal Collage of Art i London i december 1967 och han tyckte att Syd Barret betedde sig konstigt.

I en paus frågade trummisen Nick Mason om Gilmour kunde tänka sig bli gitarrist i bandet vilket han kunde. Det framgår av boken ”Pink Floyd – musiken, människorna, myterna” av Bengt Liljegren.

Efter perioden med Barrett försökte Pink Floyd skapa sig en ny identitet och utveckla sin musik. Roger Waters blev den dominerande låtskrivaren. De gjorde i början av karriären en rad omtalade skivor, som ”Ummagumma”, ”Atom heart mother” och ”Meddle”.

På den senare finns 23-minuter långa ”Echoes”, som mer än någon annan låt visar vilken musikalisk inriktning gruppen nu hade tagit efter Syd Barrett.

Gruppen gjorde olika teman på sina skivor och ett tema som ständigt återkom var andra världskriget då Roger Waters hade förlorad sin pappa.

Skivan ”Dark side of the moon” från 1973 blev gruppens största framgång, kommersiellt och konstnärligt så långt. Det är en av den största rockskivorna någonsin och är mycket respekterad i branschen.

Många av idéerna skapades när gruppen ”jammade” i en lokal, ett lager, som tillhörde Rolling Stones.

Skivan, som spelades in i Abbey road studios, kom samtidigt som glamrocken hade sin storhetstid. Samtidigt som smink, glittriga kläder och popfantasier härskade kom Pink Floyd med mörk och tung progressiv rockmusik. Alan Parsons var en del av produktionen, som tekniker. Det var han (ju) också Beatles Abbey Road och Let it be. Hans musikaliska och ljudtekniska kunskaper bidrog till skivans sound. Det finns också likheter mellan Pink Floyds musik och den som Alan Parsons project gjorde under 70-talet.

Pink Floyd var ljudinnovatörer och ”Dark side of the moon” är ett bra exempel på en skivproduktion inspelad med avancerad ljudteknik. Den har letat på amerikanska Billbordlistans ”Top 200” sedan den släpptes. En av de mest kända låtarna och mest spelade i radio är ”Money”.

I september 1975 släppte Pink Floyd vad som senare betraktades som en i raden av klassiska skivor med gruppen, ”Wish you were here”, som bland annat innehåller den lång ”Shine on you crazy diamond”, som handlar om Syd Barret som lämnade bandet 1968.

Under inspelningen sommaren 1975 kom en man till studion. Han var överviktig, skallig och frånvarande i blicken. Bandmedlemmarna kände först inte igen honom, men när de förstod vem han var föll Roger Waters och David Gilmour i tårar. De hade inte sett Syd Barrett på flera år. Så beskrivs det i litteraturen.

”Wish you were here” blev en jättesuccé, men en del rockjournalister sågade Pink Floyd. Melody Maker skrev: Wish you were here suger, så enkelt är det.

Pink Floyd utvecklade nu sin scenshow och hade en spektakulär ljusshow med fyrverkerier och ballonger.

1977 släpptes skivan Animals som överraskande fick bra kritik av rockjournalisterna. Hård, tuff och skakande var ord som användes i recensionerna. Men Melody Maker tyckte att gruppen kunde byta namn till Punk Floyd. Skivan nådde andraplatsen i England och tredje i USA.

Skivan släpptes i en tid då punken exploderade i England och på andra håll. Pink Floyd, Fleetwood Mac, Genesis och Yes var band som punken hatade. Dessa grupper stod för det rika och etablerade rocketablissemanget och punken var en reaktion mot det. Men punken var också en reaktion på samtiden med relativt hög arbetslöshet och motsättningar i det engelska samhället i övrigt.

Johnny Rotten i punkbandet Sex Pistols bar en t-shirt där det stod ”I hate Pink Floyd”. Ironiskt nog var det Nick Mason i Pink Floyd som producerade punkbandet The Dammeds andra skiva, Music for pleasure, senare!

Roger Waters’ djupaste idéer kulminerade på skivan ”The Wall” 1979. Den handlar om mentala murar som byggs upp kring känslor kopplade till samhällsproblem och relationer, om hur krisen får den inre muren att falla isär. Mycket är kopplat till andra världskriget där Waters förlorade sin pappa och om ett auktoritärt skolsystem.

Skivan med de självbiografiska texterna handlar om efterkrigstidens England och fascism.

Skivan följdes av filmen med samma namn 1982 och handlar om ett barn som växer upp utan att få vara barn – om svårigheten att bryta igenom muren mellan dröm och verklighet, om de materiella och känslomässiga murar människan bygger upp runt omkring sig själv för att överleva, om hur samhället och kapitalismen bryter ner individer. Bob Geldof från Boomtown rats spelade huvudrollen som rockstjärnan Pink.

Skivan och filmen, av regissören Alan Parker, handlar om den mur som Pink bygger upp omkring sig under sin uppväxt för att skydda sig känslomässigt. Han förlorar sin pappa under andra världskriget, precis som Waters gjorde 1944. Pink växer upp med en överbeskyddande mamma som försöker kontrollera honom och i skolan är lärarna auktoritära.

Skivan är tillsammans med ”Dark side of the moon” den mest omtalade med gruppen. Men Pink Floyd gick inte hem hos en del rockjournalister. En del kritiker tyckte att skivan var för pessimistisk och självcentrerad.

Mentala murar skulle också byggas upp inom bandet. Konflikter om den musikaliska inriktningen och personliga motsättningar skulle splittra gruppen. Roger Waters beskrivs i rocklitteraturen som allt mer egofixerad och dominant. ”The Wall” var hans verk, förutom låten ”Comfortably numb” som skapades av David Gilmour.

Konflikter om den musikaliska inriktningen mellan de två blottades bland annat när Waters inte ville ha med låten på skiva ”The Wall”, men producenten Bob Ezrin tyckte att den skulle vara med.

Richard Wright lämnade gruppen alternativt fick sparken efter konflikter med Roger Waters. Wright, som inte ansågs ha bidragit särskilt mycket på ”The Wall”, låg också i skilsmässa vilket påverkade honom.

Han var inte med på turnén som medlem då ”The Wall” sattes upp i början av 1980. Däremot var han inhyrd musiker. Waters umgicks inte med de andra utan bodde på ett eget hotell och kom till konserterna på egen hand.

Skivan Final cut som släpptes 1983 var inspirerad av Storbritanniens krig om Falklandsöarna och om Margret Thatchers maktövertagande i Storbritannien 1979. Waters skrev nya låtar och använde överblivet material från inspelningen av ”The Wall”, men Gilmour ville skriva nya och bättre låtar. Han förstod inte varför gammalt material plötsligt dög när det inte hade gjort det tidigare.

När det var tyst om gruppen efter skivsläppet våren 1983 uppfattades det som om Pink Floyd var ett avslutat kapitel. Det var det också delvis.

Konflikterna i gruppen gjorde att Waters ville upplösa gruppen, men Mason och Gilmour ville fortsätta. Waters, som hoppade av 1985, menade att de då inte kunde använda namnet Pink Floyd utan att han var med. Efter en tvist om gruppnamnet, som Waters förlorade, fortsatte Gilmour och Mason tillsammans med Wright och skapade ” Momentary laps of reason” 1987.

Roger Waters var bitter över att de andra fortsatte att spela in en skiva under namnet Pink Floyd och var också kritisk till hur skivan lät när den släpptes. Waters försökte också stoppa Pink Floyd när gruppen turnérade och han kritiserade gruppens musik när den släpptes på skiva.

1994 släpptes ”Division Bell” och gruppen gjorde en turné, bland annat med en konsert på Ullevi. Året efter släpptes live-boxen Pulse med material från karriären.

Trots konflikterna mellan Waters och Gilmour så gick de båda med på en tillfällig återförening.

Den 2 juli 2005 återförenades Waters och de andra originalmedlemmarna (dock inte Syd Barrett) vid Live 8-galan, som Bob Geldof arrangerade som en efterföljare till Live aid 20 år tidigare. Cirkeln var därmed sluten.

Gilmour sa först nej till att vara med, men övertygades av Geldof med motiveringen att Live 8 gjordes för en god sak. Med arrangemanget ville de ansvariga få G8-ländernas ledare att bryta världens fattigdom genom att skriva av skulder, förbättra biståndet och införa mer rättvisa handelsregler.

Syd Barrett bodde ensam i en lägenhet i London fram till början av 80-talet då han flyttade hem till sin mamma Camebridge. Mamman dog 1991. Syd Barrett dog i cancer i början av juli 2006, 60 år gammal.

Den 10 maj 2007 arrangerades en minneskonsert för Syd Barrett. David Gilmour, Roger Waters, Nick Mason och Rick Wright uppträdde på en scen i London, men Waters uppträdde utan de andra och framförde en soloversion av sin låt ”Flickering flame.” De andra framförde den gamla singeln ”Arnold Layne”.

Richard Wright dog i cancer 2008 och fansen sörjde ännu ett dödsfall i Pink Floyd-familjen.

2014 släpptes skivan The Endless River som Pink Floyd sa skulle bli gruppens sista.

Gilmour gjorde två konserter i Pompeji i Italien, den legendariska romerska amfiteatern 2016. Det var samma plats som Pink Floyd spelade in en film i oktober 1971, en film som tillsammans med inspelningar i en studio i Paris i början av 1972 blev ”Pink Floyd live in Pompeji.

Den 13 och 19 september visades konserten på biografer runt om i världen. ”David Gilmour Live At Pompeii” släpps på DVD och Blueray 29 september.

Roger Waters har under åren satt upp sin ”The Wall” solo flera gånger i olika sammanhang.

Av: Fredrik Blomberg

Artikeln skrevs under perioden 2004-2006 och uppdaterades 2023.

Källor: Wikipedia, allmusic.com, tidningsklipp, böcker, bland annat ”Pink Floyd – musiken, människorna, myterna” av Bengt Liljegren.