INTERNATSKOLEELEVERNA SOM BLEV SUPERSTJÄRNOR

I motsats till många engelska rockartister som fått sin musikaliska grund på teater- och konstskolor bildades Genesis på en av Englands mer kända internatskolor, Charterhouse. Ur de två skolorkestrarna The Garden Wall och Anon formades den första uppsättningen av Genesis officiellt 1967.

Efter skivkontrakt, ett par skivutgivningar och ett envist turnérande utvecklades Genesis till en av världens största rockgrupper genom tiderna.

Det var med formationen Steve Hackett, Tony Banks, Peter Gabriel, Mike Rutherford och Phil Collins som gruppen skulle bli internationellt etablerade. Men det dröjde fram till 1973 innan gruppen på allvar slog igenom i sitt hemland England.

Sångaren Peter Gabriel blev förgrundsfigur i Genesis när han i början av 70-talet skapade olika masker och andra attribut, som han använde på scenen för att visualisera gruppens texter. Tillsammans med musiken blev det visuella ett uttrycksmedel och ett av Genesis varumärken.

1970-talets symfoniska Genesis skiljer sig avsevärt från 80- och 90-talens poppiga grupp. I begynnelsen var låtarna långa och komplicerade litterära konstverk. Texterna var ”poesi” med inspirationskällor som Sagan om ringen och Alice i Underlandet. Grekisk mytologi, legender och motiv från bibeln var ingredienser i texterna och musiken innehöll element av både klassisk musik och brittisk folkmusik.

Peter Gabriel personifierade Genesis, fansen höjde honom till skyarna och han var massmedias gunstling. Men han fick inte tillräckligt med utrymme för sitt konstnärskap i Genesis. Interna motsättningar i gruppen och personliga problem utanför gjorde att han till slut valde att gå sin egen väg. Många blev förvånade när han lämnade gruppen 1975. Kritiker och fans dödsdömde Genesis och spådde gruppens undergång. Men de kvarvarande medlemmarna gav inte upp.

Efter många om och men tog Phil Collins över mikrofonen och blev gruppens nya sångare. Samtidigt som de gamla beundrarna inte riktigt kunde acceptera Genesis utan Gabriel växte en ny publik fram.

Även om många tyckte och tycker än idag att ingenting blev som det en gång var i gruppen så gjorde Collins mycket bra i från sig som sångare och eftersom han kom från de egna leden hade publiken lättare att acceptera honom. Faktum är att den första skivan utan Gabriel blev den mest sålda så långt.

Genesis fortsatte med sina litterära texter, men musiken blev enklare och mer tillgänglig än tidigare. För Collins var musiken viktigare än de visuella, som länge hade varit Gabriels starka sida.

Gruppen fortsatte dock med sin visuellt starka scenproduktion, som utvecklades och tog nya former. Tonvis med strålkastare, laserljus och rökmaskiner förvandlade Genesis konserter till de kanske mest spektakulära och sofistikerade i mitten av 70-talet, vid sidan om Pink Floyds.

Knappt hade Gabriel slutat så kom nästa avhopp. Gitarristen Steve Hackett lämnade Genesis sommaren 1977. Dubbel-live-albumet Seconds out, som blev hans sista med gruppen, markerar slutet på en lång musikalisk era. Skivorna som följde i slutet av 70- och i början av 80-talet blev lite av ett experiment för Genesis, som nu hade decimerats till tre medlemmar.

Banks på klaviatur, Rutherford på elbas och gitarr och Phil Collins på trummor och sång, försökte utveckla sin musik och inte fastna i gamla och invanda rutiner. De gamla, långa och komplicerade verken lades åt sidan. Svarta musikrötter fick större utrymme och musiken blev mer kommersiellt gångbar. Med låtar som Follow you, follow me, Turn it on again, Abacab, Mama, Invisible touch och We can´t dance tog Genesis ett stort kliv in på de internationella hitlistorna.

Efter Hacketts och Gabriels avhopp ändrade musiken karaktär. Det fick stora delar av den gamla publiken att rynka lite på näsan. Men trots det så behöll Genesis sin position som en av världens mest populära konsertgrupper långt in på 80-talet.

Kommersiellt blev de ännu större än tidigare, mycket tack vare Phil Collins soloframgångar på 80-talet. Peter Gabriel präglade gruppen i början. Phil Collins gjorde det senare.

Den 28 mars 1996 meddelade skivbolaget Virgin records att Phil Collins skulle lämna gruppen. Han ville satsa hundra procent på sin solokarriär. Under flera år hade medlemmarna hävdat att en egen solokarriär och andra musikaliska projekt vid sidan om inte behövde betyda slutet för gruppen.

Phil Collins enorma succé som soloartist under 80- och 90-talen och Tony Banks och Mike Rutherfords soloutflykter motiverade medlemmarna att fortsätta som grupp, men till slut sprack samarbetet. Collins gick sin egen väg, precis som Gabriel hade gjort 1975.

I vilken riktning Genesis nu skulle gå var osäkert, men ingenting skulle bli som det en gång var.

De tidigare medlemmarna, Anthony Philips, Steve Hacket, Peter Gabriel och Phil Collins fortsatte efter sina respektive avhopp på egen hand. Philips och Hackett har arbetat med allehanda musikaliska projekt, men det är Gabriel och Collins som har haft de största framgångarna.

Gabriel har sedan solodebuten 1977 gjort flera skivor i eget namn, komponerat filmmusik, engagerat sig i välgörenhetsgalor och startat eget skivbolag. Gabriel engagerade sig för musik utanför Europa och förenade västerländsk rockmusik med så kallad världsmusik från kontinenter som Afrika och Mellanöstern.

1981 startade han Word Of Music Arts and Dance, WOMAD, en organisation vars mål är att få fler att upptäcka musik och dans från hela världen. På skivan Passion, musiken till Martin Scorsese´s film The last Temptation of Christ, samarbetade Gabriel med musiker från Afrika, Mellanöstern, Afghanistan och Pakistan. Filmmusiken gav han ut 1988, på sitt då nystartade skivbolag, Real world records.

Ungefär vid samma tidpunkt lät han bygga en studio i en gammal vattenkvarn i Box utanför sin hemort Bath i sydvästra England – Real world studios. Det var där han spelade in sin åttonde soloskiva Us, uppföljaren till den framgångsrika skivan So från 1986.

Phil Collins har sedan solodebuten 1981 gjort soloskivor, producerat och spelat med andra artister, gjort filmmusik och varit skådespelare i både Miami Vice och filmen om det stora tågrånet i England på 60-talet, Buster. När gruppen Genesis ”vilade” mellan skivor och turnéer satsade Collins på sin egen musik.

I mitten av 80-talet stod han på toppen av sin karriär. Skivan No jacket required, som gav honom flera hitlåtar, fick flera utmärkelser och banade vägen för en av de mest succéfyllda solokarriärerna i pop- och rockbranschen. Den populariteten fortsatte en bit in på 90-talet, innan Collins senare drog sig tillbaka.

Men kanske till mångas förvåning gjorde han comeback. 2017 åkte han ut på en turné tillsammans med musiker som han spelat med tidigare. Av hälsoskäl hade han lämnat över trumpinnarna till sin 16-årige son, Nicholas. Själv satt han på en stol med en käpp i handen och sjöng sina klassiska låtar, märkbart åldrad och med en röst som var långt ifrån fornstora dagar.

Arbetet med den här texten har pågått i omgångar sedan sommaren 1987 då jag för första gången såg Genesis uppträda live på Gentofte stadium i Köpenhamn. Ett flertal böcker, artiklar från dagstidningar, svenska och utländska musiktidningar, intervjuer i radio, tv, videor och på band och skiva ligger till grund för Dokument: Genesis 50 år.

Texten, som en gång i min naiva ungdom var tänkt att bli en bok, gör inga anspråk på att vara en fullständig biografi om gruppen. Den speglar huvuddragen i gruppens utveckling från det tidiga 60-talet på internatskolan Charterhouse och fram till idag, men jag hoppas att den biografin i alla fall ska ge en liten bild av en stor och mycket älskad rockgrupp – min bild!

Historien börjar i mitten av 60-talet. Musiken med Beatles, Rolling Stones och Otis Redding förenar några elever på internatskolan Charterhouse, i närheten av Godalming i Surrey i Storbritannien. Här läggs grunden till vad som utvecklas till en av de största rockgrupperna i världen – Genesis.

Två av gruppernas grundare, Tony Banks, född i East Hoalthy den 27 mars 1950 och Peter Gabriel, född i Chobham den 13 februari 1950, började skolan i september 1963.

De kom båda från musikaliska familjer. Banks mamma var pianist och Gabriels mamma var en av fem systrar som alla spelade instrument. Hans pappas syster var operasångerska.

Gabriel växte upp med klassisk musik och kyrkomusik. Redan i tidig ålder tog Gabriel och Banks pianolektioner, men de tröttnade på att öva skalor dagarna i ända. Som unga elever hade de svårt att anpassa sig till det strikt konservativa och auktoritära internatskolesystemet och tillbringade många timmar otillåtet utanför skolan.

Skivbutiken Record Corner i Godalming blev en samlingspunkt där de lyssnade på Otis Redding, James Brown och Nina Simone. Stax och Motown blev deras passion.

På fritiden musicerade de tillsammans på skolan och började så småningom komponera egen musik. Banks satt vid pianot och Gabriel sjöng och spelade flöjt. Tillsammans med skolkamraten och trummisen Chris Stewart bildade Gabriel och Banks gruppen The Garden wall.

Gitarristen Mike Rutherford, föddes den 2 oktober 1950 och var son till en kapten i den engelska flottan vilket han bland annat berättar i sin biografi The living years från 2014. Han började på internatskolan i september 1964.

Tillsammans med gitarristen Anthony Philips, som föddes i december 1951 och började i skolan i april 1965, bildade Rutherford gruppen Anon. Medlemmar var också Rivers Job, elbas och Richard McPhail, sång och Rob Tyrell, trummor. Rutherford blev så småningom också sångare i gruppen när Richard McPhail slutade.

Men ledningen för det konservativa internatskolesystemet tillät inte Rutherford eller någon att spela gitarr på skolan. Skolledningen såg gitarren som en symbol för revolutionen, vilket ansågs vara ett hot mot etablissemanget och det ultrakonservativa Storbritannien. Rutherford var tvungen att gömma sig i skolans lokaler för att öva på sitt instrument.

För att markera slutet på sin tid på internatskolan ville Richard Mcphail, som senare blev gruppens manager och den som ansvarade för den allmänna servicen, arrangera en rockkonsert när skolterminen slutade sommaren 1966. McPhail tillbringade en del av sin fritid på anrika rocknästet Marquee och ville i sin naivitet skapa en liknande atmosfär på Charterhouse. Det var dock inte så lätt att övertala skolledningen.

Att spela rugby och cricket gick bra, men rockmusik? Nej, det var oacceptabelt. Men av någon anledningen fick de entusiastiska skoleleverna sin vilja igenom.

Vid konserten uppträdde Anon tillsammans med The Garden wall och det var från dessa två grupper som den första uppsättningen av Genesis bildades officiellt 1967. Den bestod av Phillips och Rutherford på gitarr, Banks på klaviatur, Gabriel, sång och percussion och Chris Stewart, trummor.

De fem unga engelska internatskoleeleverna spelade så småningom in sex låtar på en demokassett och kontaktade Jonathan King på skivbolaget Decca records. King, som själv hade studerat på internatskolan Charterhouse, hade flera år tidigare haft en dunderhit med låten Everyone´s gone to the moon, som nådde fjärde plats i England och plats 14 på Billboard i USA. Nu var han påläggskalv i skivbranschen.

Fem av de sex låtarna på den inspelade demokassetten var skrivna av Philips och den sjätte av Banks och Gabriel. Låtarna var Try a little sadness, That´s me, Listen on five, Don´t wash your back, She´s beautiful och Patricia.

Men King blev inte speciellt imponerad av musiken, men han fastnade för Gabriels röst. Gruppen spelade in ännu en demokassett med nya versioner av Try a little sadness, She´s beautiful, The image blown out och When the sour turns to sweet.

Genesis första studioinspelning ägde rum i Regend sound studios i London i december 1967.

Genesis skrev skivkontrakt på Decca 1968. Det var också nu som gruppen skulle få namnet Genesis. Idén var Kings. Han tyckte att den musik som gruppen gjorde var början på något nytt (Genesis betyder ju ursprung eller uppkomst).

Från början föreslog King namnet Gabriel´s Angels. Anthony Philips föreslog namnet Champagne meadow, men det blev till slut Genesis. Men det fanns ett avgörande problem med namnet. Det fanns redan en amerikansk grupp med samma namn. Skivbolaget Decca krävde därför att King skulle ändra gruppnamnet Genesis till något annat, men King vägrade och beslutade att inte ge dem något namn alls. Istället kom han på idén att ge skivan titeln From Genesis to revelation.

På så sätt behöll han namnet Genesis och kom undan problemet. Han ville att gruppen skulle skriva musik och text utifrån det bibliska temat om skapelsen (Genesis-ursprung) och jordens undergång (Revelation-Uppenbarelseboken).

Många av de demokassetter som Genesis spelade in under den här perioden sågades av King, som tyckte att Genesis musik var alltför ambitiös och komplicerad. Han efterlyste lugnare, mer akustiska och enklare tongångar. För att tillmötesgå King, som var en stor beundrare av The Bee Gees, skrev de unga Banks och Rutherford en låt som de hoppades skulle tilltala honom.

Låten fick namnet The Silent Sun och var mycket riktigt ett Bee Gees-influerat stycke där Gabriel försökte härma Robin Gibb. Den släpptes som gruppens första singeln 2 februari 1968. Den fick ett relativt svalt mottagande i den engelska musikpressen.

Journalisten Chris Welch recenserade låten i musiktidningen Melody Maker och jämförde Peter Gabriel med Peter Frampton. När den andra singeln, A winter´s tail, släpptes den 10 maj samma år beskrev tidningen New musical express, NME, låten med orden ”möjlig hitstatus”.

Singlarna fick inte den framgång medlemmarna och skivbolaget hade hoppats på. Ännu ett försök gjordes med en tredje singel, som släpptes 27 juni 1969. Den innehöll två låtar When the sour turns to sweet och In hiding, men trots positiva recensioner uteblev de kommersiella framgångarna.

Kenny Everett på BBC var den förste som spelade en låt av Genesis i radio. Det ägde rum i BBC´s Radio One våren 1968 då tonerna från The Silent sun strömmade ut genom radioapparaterna. Även den berömda privatradiostationen Radio Caroline spelade låten flitigt innan stationen så småningom upphörde.

Flera gruppmedlemmar har genom åren hoppat av Genesis. Det första avhoppet kom i maj 1968 då trummisen Chris Stewart lämnade gruppen. Med en ny trummis, John Silver, repeterade gruppen i Oxford under sommaren. De kom tillbaka till London och Regent sound studios senare för att spela in debut-skivan From Genesis to revelation.

Skivan spelades in på en enda dag. Jonathan King var producent, styrde det allt med järnhand och valde enväldigt vilka låtar som skulle vara med på skivan. De byggde på piano och akustiska gitarrer och hade  stråkar och blåsinstrument som bakgrund.

Skivan släpptes i mars 1969, men den blev en flopp och såldes i blygsamma 649 exemplar första året efter utgivningen. På grund av skivans namn och att gruppen var okänd hamnade den i skivbackarna med religiöst innehåll vilket var en orsak till bristande skivförsäljning.

Medlemmarna var besvikna på hur skivan hade producerats. De gillade exempelvis inte stråkarna som King hade bestämt skulle vara med. Långt senare släpptes låtarna på en box där stråkarna var borttagna. Även om de var missnöjda med skivan så hade de i alla fall fått viktig erfarenhet av en skivinspelning. De var blott i övre tonåren när skivan spelades in.

Skivan recenserades av en ledande undergroundtidning med namnet International times och beskrevs i positiva ordalag, men gruppen hade otur. Tidningen, som normalt gavs ut i 50 000 exemplar kom, på grund av distributionsproblem, endast ut i en bråkdel av den normala upplagan, så förhoppningarna om att den relativt positiva recensionen skulle nå en större allmänhet grusades.

Efter skivutgivningen svalnade gruppens relation med Jonathan King och skivbolaget Decca.

Sommaren 1969 stod medlemmarna vid ett vägskäl. Valet stod mellan att fortsätta att satsa på Genesis eller på studierna. Tony Banks hade redan hösten 1968 börjat studera på universitetet i Sussex och Peter Gabriel funderade på att börja studera på London school of Filmtechnique.

De enda som var fast beslutna att fortsätta med musiken och gruppen var Anthony Phillips och Mike Rutherford, som sedan april 1969 hade skrivit musik och övat tillsammans sent in på nätterna. Tillslut bestämde sig samtliga medlemmar för att fortsätta och bli musiker på heltid.

På sensommaren 1969 spelade gruppen in nya låtar på en demokassett, nu med mer komplicerat låtmaterial, som White mountain, Family (som senare utvecklades till Dusk), Going out to get you och Pacidy. Det två senare spelades in av BBC under namnet BBC sessions.

Med ny teknisk utrustning, nya instrument, en skåpbil att frakta instrumenten i och en repetionslokal, delvis finansierad av föräldrarna, inledde Genesis en av de mest kreativa perioderna hittills.

I en stuga i Dorking, fem mil utanför London, repeterade Genesis tio timmar om dagen mellan november 1969 och april 1970. Stugan ägdes av den blivande managern Richard Mcphails föräldrar. Det var nu som Genesis på allvar skulle ta form. I stugan utvecklades medlemmarna som musiker och skapade, genom improvisation och i övrigt hårt arbete, den pretentiösa skivan Trespass. Richard Mcphail skötte markservicen.

Musiken blev allt för medlemmarna i Genesis. De isolerade sig i stugan i Dorking och lade all annan fritid åt sidan. Flickvänner var bannlysta med undantag för vissa kvällar. Från att ha varit en grupp som försökte skapa en hit, hårt styrda av producenten Jonathan King, lade gruppen nu grunden till ett självständigt musikaliskt skapande.

Även om medlemmarna hade sina influenser från 60-talets soul, Beatles och Rolling Stones, var det nu endast deras egna idéer som styrde dem, vilket resulterade i det unika innehållet på skivan Trespass.

Deras första betalda spelning ägde rum vid en danstillställning hemma hos Mrs. Balme, hos vilken Peter Gabriel hade gått söndagsskola. Huset låg inte långt ifrån hans hem i Chobham. Gruppen fick 25 pund för spelningen.

Att medlemmarna i Genesis fick ekonomisk hjälp av föräldrarna i början av karriären fick senare kritik. Kritikerna vände sig emot att privilegierade medelklasspojkar fick hjälp av sina föräldrar för att bli rockmusiker. Pojkar från medelklassen hör inte hemma i rock´n roll-branschen, hävdade kritikerna också.

Hösten 1969 lämnade trummisen John Silver Genesis för studier i USA. Han ersattes av John Mayhew i september samma år genom en annons i den engelska musiktidningen Melody Maker. Som en markering på avhoppet skrev Phillip och Rutherford låten Silver song, som dock inte gavs ut officiellt.

Med hjälp av konsertarrangören Pete Saunders på Agent cottage entertainment och vännen Marcus Bicknell lyckades Genesis få flera spelningar på universitet och klubbar i närheten av London, bland annat på Brunel university, Twickenham technical collage, legendariska Eel Pie Island och The Kingston hotel. Skolkompisen och den tidigare sångaren i skolorkestern Anon, Richard Mcphail, blev gruppens manager. Han lagade mat, köpte nya tamboriner som Peter Gabriel hade tappat i golvet när gruppen övade och nya gitarrsträngar till Hackett och Rutherford.

Det var på de små universitetspubarna och klubbarna i England som Genesis först etablerades. För publiken var Genesis en spännande och annorlunda grupp som snart skulle locka en allt större publik. Men Genesis var inte en grupp man dansade till. Man satt ner och lyssnade.

Gruppen uppträdde kontinuerligt i framförallt sydöstra England där de blev en kultgrupp. Men en del kritiker trodde inte att Genesis skulle bli något. Men de envisades med att packa in instrumenten i sin skåpbil och åka runt i England till oorganiserade spelningar. I början kom det knappt någon publik och de bodde spartanskt.

Den 22 februari 1970 spelade Genesis in flera låtar för BBC, bland annat Shepherd, Pacidy, Let us now (make love), Stagnation och Looking for someone. De sistnämnda låtarna finns med på skivan Trespass, men i andra versioner.

Efter en veckas turné, som vännen Marcus Bicknell, anordnade i London och på universitetet i Essex, spelade Genesis på berömda Soho-jazzklubben Ronnie Scott´s club i London i början av mars. Att få den möjligheten var viktig, dels för att klubben var platsen där nya talanger fick möjlighet att spela och dessutom var Soho centrum för film, musik och teater.

Möjligheten att skivbolagen skulle upptäcka gruppen var stor. De två nystartade bolagen The Moody blues, Treshhold records och Island records, fick upp ögonen för gruppen. På Island fanns grupper som Traffic, Fairport convention och King Crimson. Den sistnämnda var en av flera progressiva grupper som växte fram i slutet av 60- och som inspirerade många av 70-talets symfoniska band. Deras In The Court Of Crimson King var en av Genesis stora inspirationskällor.

I publiken på Ronnie Scott´s club i London i början av mars 1970 fanns skivproducenten John Anthony på nystartade Charisma records. Han blev mycket imponerad av det han hörde.

Visions of angels fullständigt golvade Anthony som var intresserad av klassisk musik, mytologi och historia. Han erbjöd gruppen ett skivkontrakt, men ville först diskutera saken med sin chef, Tony Stratton-Smith. Följande vecka bjöd Anthony med honom till klubben för att övertyga honom att Genesis var något alldeles extra, något att satsa på.

På våren 1970 tecknade Genesis ett skivkontrakt med Charisma records. Stratton-Smith hade sett fröet till något stort, både konstnärligt och musikaliskt, men han ville gå varsamt fram och låta Genesis mogna.

Gruppmedlemmarna hade inga krav på sig att skapa en hit och behövde därför inte ha bråttom och kompromissa utan kunde, genom att spela mycket live, dels som förband, men också som huvudattraktion, etablera sig och växa på lång sikt. Detta var en medveten strategi som skulle visa sig bära frukt långt senare.

Genesis, som också uppträdde flitigt på klubben Friars, kom så småningom att etablera sig som en speciell rockattraktion i Aylesbury, drygt sex mil nord-väst om London. Det är kanske inte så konstigt att den grupp som brukar beskrivas som Genesis arvtagare, Marillion, bildades just där nio år senare, 1979, starkt influerade av ”det tidiga Genesis”. Inspirationskällan var King Crimson, men allt eftersom tiden gick växte en egen stil fram.

Tony Stratton-Smith, chef på skivbolaget Charisma, startade sin karriär som sportjournalist. Han skrev då om cricket och fotboll och arbetade för tidningen Daily Sketch och senare för Daily Express. Han skrev också böcker i ämnet. 1964 bodde han i Brasilien för att skriva en bok om fotbollslegendaren Pelé. Det var genom de brasilianska bossa-nova-rytmerna han upptäckte musiken.

Vistelsen i Brasilien blev början på hans karriär som musikjournalist och senare skivbolagsdirektör. Efter en tid i musikbranschen i mitten av 60-talet hade han framgångar med gruppen Nice 1967 och han bildade två år senare skivbolaget Charisma. Skivbolagets första utgivning var låten Sympathy med gruppen Rare bird. Den gick in på engelska Top 30 i februari 1970 och blev en världshit.

Det var medlemmarna i Rare bird som hade introducerat och rekommenderat Genesis för producenten John Anthony som såg Genesis uppträda på Ronnie Scott´s club i London.

I juni och juli 1970 spelade Genesis in sin andra skiva, Trespass i Trident studios i London. Den släpptes i oktober samma år och fick relativt positiv kritik i tidningarna Sounds och Melody Maker. Jerry Gilbert på Sounds (1970-74, tidigare Melody Maker) var en av de första journalisterna som intervjuade Genesis efter att Trespass släpptes och han var positiv i sin kritik.

Musiken som medlemmarna valde att ha med på skivan var bland annat de som publiken hade uppskattat när de spelade live på klubbarna. De som inte hade fungerat live lade de åt sidan. Men gitarristen Anthony Phillips protesterade mot låtvalet. Han ansåg att en del av det akustiska och lugnare materialet borde ha spelats in och varit med på skivan.

Phillips, som hade skrivit det mesta av låtmaterialet, lämnade gruppen mitt under inspelningen, men missnöjet med låtvalet var inte den enda anledningen. Han hade svårt att leva upp till den kollektiva, demokratiska och musikaliska anda som rådde i gruppen, men han hade också rampfeber. Scenskräcken gjorde att han tappade intresset. En tids sjukdom bidrog också till avhoppet. Han började, en tid efter avhoppet, studera klassisk gitarr, piano och orkestrering.

Phillips avhopp innebar en svår tid för Genesis. Han hade skrivit det mesta av låtmaterialet och han hade en framträdande roll som gitarrist, Han var också den som mer än någon annan hade drivit på för att gruppen skulle satsa på musiken på heltid, sommaren 1969 då medlemmarna skulle välja att satsa på studierna eller på musiken.

Det var framförallt han som skapade Genesis karakteristiska sound med 12-strängade gitarrer. Phillips avhopp var gruppens första riktigt stora och allvarliga kris. En total splittring av gruppen var nära. Hans avhopp har av medlemmarna beskrivits som mer allvarligt än Gabriels 1975.

Genesis bestämde sig efter stor vånda för att fortsätta, men hade inte Tony Banks övertalats att fortsätta hade Historien om Genesis slutat här.

Genesis skulle ersätta Phillips med en ny gitarrist och skulle också byta ut trummisen John Mayhew som de inte var nöjda med. De hade, sedan tiden på internatskolan Charterhouse, haft svårigheter med att hitta den rätta trummisen. Fram till 1970 hade inte mindre än tre trummisar kommit och gått. När det nu var dags att välja en fjärde ville medlemmarna naturligtvis vara säkra på att de valde den rätta.

I september satte skivbolaget Charisma in en annons i rocktidningen Melody Maker. ”Drummer sensitive to acoustic music” löd annonsen. I samma annons söktes också en ersättare för gitarristen Anthony Phillips.

Phil Collins, född 30 januari 1951, var den fjärde av 14 trummisar som svarade på annonsen och tidig höst 1970 blev han Genesis nya trummis.  Att hitta en ersättare för Phillips visade sig dock vara svårare. Phil Collins barndomskamrat Ronnie Caryl sökte jobbet som gitarrist i Genesis, men fick det inte. Många år senare blev han en del av Phil Collins kompgrupp.

Phil Collins var precis vad gruppen behövde. Som person var han raka motsatsen till de introverta före detta internatskoleeleverna. Hans enkla och jordnära personlighet lossade upp en del knutar i bandet, vilket så småningom skapade harmoni i gruppen.

19-årige Philip David Charles Collins kom från Hounslow utanför London och hade spelat i olika grupper, bland annat mindre framgångsrika Flaming youth som 1969 hade släppt skivan Ark 2. Collins hade också framträtt i flera TV- och radioprogram, varit statist i publiken under inspelningen av Beatles film A hard days night, gått på scenskola i Londons teaterdistrikt West end och spelat The Artful Dodger i en uppsättning av Oliver Twist (baserad på en bok av Charles Dickens).

Som liten hade han drömt om att bli fotbollsspelare, men det var musiken och trummorna som blev hans passion. I de sena tonåren hade han åkt med pendeltåget från Hounslow in till centrala London och gått på rockklubben Marquee och sett många av de musiker som senare blev stora artister och musiker. Där fick han kontakt med Jon Anderson i YES och kunde faktiskt ha blivit trummis i YES istället för Genesis.

I väntan på en ny gitarrist släppte Genesis sin andra skiva, Trespass, i oktober 1970 – en skiva som Collins dock inte är med på. Den var redan inspelad när han blev medlem. Inte heller den här gången var Genesis riktigt nöjda med slutresultatet. Skivan, som brukar kallas för Genesis första eftersom debuten skiljer sig så mycket musikaliskt jämfört med hur gruppen egentligen ville låta, såldes dock i 6000 exemplar första året efter utgivningen vilket var 5000 fler än debuten From Genesis to revelation.

David Stopps, promotor och en av de viktigaste personerna runt Genesis i början av 70-talet, föreslog en dag Mick Barnard som gruppens nya gitarrist. Barnard var från Aylesbury utanför London och spelade i den lokala gruppen The Farm. Han spelade i Genesis en kort period under senhösten 1970, men efter att ha varit i kontakt med ett 80-tal gitarrister valde Genesis till slut Steve Hackett, född i London 12 februari 1950.

Han hade kommit in kontakt med gruppen via en annons som han hade satt in i Melody Maker. Peter Gabriel hade sett annonsen, kontaktat Hackett och bjudit in honom till en speciell julkonsert på Lyceum Ballroom i London 28 december.

Det var med formationen Banks, Gabriel, Rutherford, Collins och Hackett som Genesis skulle bli internationellt etablerade, men det skulle dröja fram till 1973 innan de slog igenom i sitt hemland Storbritannien.

Tillsammans med skivbolaget Charisma´s två mer etablerade grupper, Van der Graf Generator och Lindisfarne, medverkade Genesis på skivolagets ”paketturné” i slutet av januari och februari 1971. Genesis gjorde mycket bra ifrån sig och fick mycket uppmärksamhet och positiv kritik i rocktidningarna Sounds och Melody Maker.

Hackett spelade med gruppen live för första gången på Lyceum Ballrom i London 24 januari 1971. Michael Watts på Melody Maker skrev efter konserten att Genesis blir något att räkna med – ”en rockgrupp för framtiden”.

Första halvåret 1971 – med Hackett som ny gitarrist – spelade Genesis på olika ställen nästan varje kväll och blev mer och mer sammansvetsade som grupp. Hackett och Collins integrerades och blev en viktig del i Genesis fortsatta karriär.

Genesis gjorde 100 konserter det första halvåret och var en av de sista grupperna som byggde upp sin karriär på att framförallt spela inför publik. Medlemmarna tjänade inte mycket pengar, turnélivet på vägarna var tufft, men det hårda arbetet gav frukt. Gruppen byggde sakta upp en trogen publik och sålde med tiden allt fler skivor.

Fram till skivan Selling England by the pound 1973 hade Genesis genomfört 250 konserter per år.

1971 var ett framgångsrikt år för Genesis, inte kommersiellt, men gruppen hade börjat imponera mer och mer på sin publik. Men kraven och förväntningarna växte i takt med att beundrarskaran växte.

I skivbolagschefen Tony Stratton-Smith´s 1500-talshus, Luxford house i Crowborough i Sussex söder om London, skrev och övade Genesis på nytt material till en ny skiva våren och sommaren 1971. Det var första gången som Genesis gjorde en skiva samtidigt som det fanns förväntningar på gruppen. De hade inte slagit igenom hos den breda allmänheten, men det hade växt fram en kult.

På den inspirerande landsbygden inledde medlemmarna i Genesis nu en av sina mest kreativa perioder hittills. Resultatet blev tredje skivan Nursery cryme. Producenten var John Anthony och skivan spelades även denna gång in i Trident studios i London och släpptes i november samma år. En av de numera klassiska låtarna med gruppen,”Musical box, skapades under den här perioden.

I september året därpå, två månader innan skivan släpptes, genomförde Genesis en rad konserter där flera av de nya låtarna framfördes. De kommersiella framgångarna uteblev dock på hemmaplan. En anledning var att skivbolaget Charisma satsade mer resurser på att lansera Newcastle-gruppen Lindisfarne vars skiva Fog on the Tyne, som släpptes i oktober 1971, hade nått förstaplatsen på den engelska skivlistan.

Skivbolagschefen på Charisma Tony Stratton-Smith var inte helt nöjd med Nursery cryme, vilket var anledningen till att den inte marknadsfördes med samma entusiasm som skivbolaget hade gjort med föregångaren Trespass. På Nursery cryme visade Genesis prov på sitt surrealistiska bildspråk.

Paul Whitehead’s målade konvolutet med det Viktorianska temat med inspiration från Alice i Underlandet. Motivet var inspirerat av låten Musical box där en viktoriansk flicka, klädd i vitt, står på en gräsmatta och svingar en krocketklubba.

På gräsmattan ligger flera avhuggna huvuden och i bakgrunden avtecknas ett engelskt slott eller herrgård och flera märkliga figurer finns avtecknade på konvolutet – Paul Whiteheads tolkning av Genesis texter.

Språket i Genesis texter i början av 70-talet inspirerades av den viktorianska tiden, grekisk mytologi, olika legender och motiv från bibeln. Ett exempel på det finns att hitta i låten The fountain of Salmacis där element av mytologi, tragedi och komedi vävs samman till en mycket personlig rocklitterär symbios. Låten bygger på  den grekiska mytologin och namnet Hermafroditos, som är son till Hermes och Afrodite.

På Nursery cryme framträder de olika medlemmarnas personliga musikalitet allt tydligare jämfört med tidigare skivor. Skivan återspeglar en stor portion självförtroende och erfarenhet från de senaste årens turnérande. Flera av låtarna är det starkaste Genesis skapat på skiva.

I slutet av 1971 hade Genesis genomfört 400 konserter i England. En mindre, men mycket lojal krets av människor dyrkade gruppen, samtidigt som det var svårt att få bredare gehör för musiken på hemmaplan.

Utomlands gick det desto bättre. Där klättrade den nya skivan Nursery cryme uppåt på listorna. Det var i länder som Italien och Beglien som Genesis uppmärksammades på allvar. Där blev skivan ett stort steg framåt för Genesis samtidigt som intresset var svagt från allmänheten och pressen in England.

Steve Hacketts originalitet som gitarrist hade tillfört och utvecklat gruppens musik mycket liksom Phil Collins rättframma och jordnära personlighet och hans kompetens som trummis och sångare. (Han sjunger exempelvis leadsång på For absent friends) Han kombinerade teknik med känsla och kunde spela allt från pop till jazz.

Även som låtskrivare hade Genesis kommit långt och utvecklat något eget. Gabriels bisarra berättelser i Harrold the Barell och i Musical Box gav engelsk musik något nytt och annorlunda. Gabriel började använda motivet i dessa sånger som bakgrundsbilder på scenen när gruppen uppträdde. Tillsammans med den komplexa musiken blev det visuella ett uttrycksmedel och ett av Genesis varumärken.

Musiken och ryktet om Genesis som en utomordenlig och orginell livegrupp nådde nu utanför hemlandets gränser i en allt större omfattning. Genesis hade länge arbetat hårt med att försöka etablera sig i England, och blev förvånade när Nursery cryme blev populärare på kontinenten än i hemlandet.

Vintern 1972 spelade Genesis första gången utomlands. Det ägde rum i Bryssel i Beglien där Trespass nyligen hade nått första platsen på listan. De uppträdde en halvtimme i Belgisk TV inför 200 i publiken och framförde The fountain of Salmacis, Twilight Alehouse, The Musical Box och Return if the giant Hogweed.

I april 1972 gjorde Genesis en kortare turné i Italien där tredje skivan Nursery cryme hade nått fjärde platsen på listan. Den italienska publiken, som hade växt upp med den klassiska musiktraditionen, visade sig vara mycket väl mottaglig för Genesis symfoniska och komplicerade musik.

Peter Gabriel presenterade musiken på italienska och under kommande turnéer skulle han fortsätta med att presentera musiken på respektive lands språk. Det har han gjort sedan dess, även som soloartist, tiden efter Genesis.

Responsen i Italien gav gruppen det självförtroende den behövde efter det hittills svaga intresset i England. Den korta Italienturnén 1972, med konserter inför uppemot 6000 personer i publiken var banbrytande för Genesis.

Det var också i Italien som Watcher of the skies formades. Musiken skapades i samband med soundcheck inför en konsert på Palasport i Reggio den 12 april och texten skrevs i Neapel en vecka senare. Efter turnén åkte Genesis tillbaka till England är de senare spelade in singeln Happy the man med John Anthony som producent, men inspelningen drog ut på tiden och blev dyrare än planerat. Skivbolagets samarbete med Anthony upphörde.

Den 28 maj 1972 spelade Genesis inför 50 000 människor tillsammans med Avarage White Band, Beach boys och Slade på The Great Western Express Festival utanför Lincoln i England. För att få lite extra uppmärksamhet målade Peter Gabriel sina ögon svarta med kajal och rakade av en del av sin lugg inför konserten, men publiken var svårflirtad och lika likgiltig till Gabriels nya utseende som till gruppens musik.

Det faktum att regnet öste ner så att marken framför scenen var rena lervällingen, att Genesis var relativt okänd som grupp och att de spelade i dagsljus, bidrog sannolikt till ointresset. Men så var heller inte musiken den mest tillgängliga.

Intresset för Genesis i England var minst sagt svagt. Gruppens promotor David Stopps försökte därför hjälpa gruppen framåt genom att anordna en speciell konsert i Watford town hall i närheten av Aylesbury. Genom en annons i musiktidningen Melody Maker försökte Stopps väcka pressens och allmänhetens uppmärksamhet.

En av de första journalisterna som skrev om Genesis var Chris Welch på Melody Maker. Efter konserten i Watford town hall berömde han gruppen och skrev att de nu, jämfört med tidigare, hade ”förändrat, förbättrat och utvecklat” musiken. Äntligen fick Genesis lite medvind i hemlandet efter flera år av hårt och ambitiöst arbete.

Sommaren 1972 spelade gruppen sporadiskt i England och utomlands, bland annat i lokaler där de var säkra på att det skulle bli utsålt, som Lyceum i London och Friars i Aylesbury.

När sommaren led mot sitt slut gick medlemmarna in i studion igen och spelade in vad som skulle visa sig bli gruppens kanske mest berömda och kritikerrosade skiva Foxtrot. Den här gången valde Genesis Record Basing street studios i London.

Medlemmarna ville producera sin skiva själva men Charismas chef Tony Stratton-Smith ville ha en annan producent. Bob Potter, som bland andra producerat Bob Dylan, skulle bli den nya producenten, var det tänkt, men Genesis kom inte överens med honom. Potter gillade inte inledningen på Watcher of the skies och ansåg att den inte skulle vara med på skivan.

Han ersattes av Dave Hitchcock. Trots en del meningsskiljaktigheter även mellan honom och gruppen så kom Foxtrot att innehålla en av de starkaste låtarna gruppen skapat, 23 minuter långa Supper´s ready. Idén till låten kom efter att Peter Gabriels fru Jill haft en övernaturlig upplevelse sent en kväll i Kensington.

Hon, Peter och producenten John Anthony befann sig i Jills föräldrahus. Plötsligt förändrades atmosfären i rummet där de befann sig. Jill förvandlades och gick in en sorts trans.

Plötsligt öppnades fönstret och rummet fylldes av rök som började röra sig i en spiral. Peter Gabriel blev tillfälligt handlingsförlamad, men tog så småningom fram ett par tändstickor och lade dem i kors över Jills huvud.

Plötsligt förändrades hon. Gabriel såg ett annat ansikte i Jills. Hon fick ett häftigt anfall, slet av sig sina kläder och började tala i tungor. Hennes syster och föräldrar vaknade och kom in i rummet. Så småningom vaknade Jill ur sitt tillstånd. Någon måste ha försökt skrämma henne…

Det fanns mycket ockult innehåll i det som hon hade upplevt, men inget gick att förklara. Gabriel tror att Jill blev besatt av en ande. Händelsen inspirerade honom att skriva låten som handlar kampen mellan det onda och det goda – 23 minuter långa Supper´s ready.

Ett par reser till märkliga världar och när de återkommer till sin värld upplever de Apokalypsen, den yttersta tiden och jordens undergång. 

”Walking across the sitting-room, I turn the television off
Sitting beside you, I look into your eyes
As the sound of motorcars fades in the night time
I swear I saw your face change, it didn’t seem quite right
And it’s hello babe, with your guardian eyes so blue 
Hey my baby, don’t you know our love is true

Coming closer with our eyes, a distance falls around our bodies
Out in the garden, the moon seems very bright
Six saintly shrouded men move across the lawn slowly
The seventh walks in front with a cross held high in hand
And it’s hey babe your supper’s waiting for you
Hey my baby, don’t you know our love is true?”

Foxtrot innehåller också Genesis första politisk-sociala-låt, Get´em out by Friday, som handlar om en hänsynslös hyresvärd.

Skivan var ännu ett steg framåt för gruppen musikaliskt och textmässigt. Foxtrot, som idag betraktas som en milstolpe i Genesis skivproduktion, släpptes i oktober 1972 och togs emot väl av pressen.

Tidningen Sounds skrev att Genesis nästan gjort det perfekta albumet och Melody Maker skrev att skivan var en milstolpe i gruppens karriär. Tidningen Rolling stone har listat skivan som det 14:e bästa av 50 proggressiva/artrockskivor,

Singeln Happy the man, som dock inte finns med på skivan, blev en flopp, men LP:n nådde tolfte plats i England.

Därmed var genombrottet i hemlandet ett faktum.

I slutet av september och i början av oktober åkte Genesis ut på en kortare turné i samband med utgivningen av skivan. Många kritiker fick intrycket att Peter Gabriel var gruppens ledare och den som stod för det mesta av innehållet, både musikaliskt och textmässigt, men faktum var att det var en kollektiv produkt.

Fokuseringen i media och bland publiken på Peter Gabriel, som målade sig och klädde ut sig på scenen, skulle bli ett avgörande problem inom ett par år. Egentligen var Tony Banks musikaliska bidrag på skivan mer framträdande än Gabriels, även om det var Gabriel som stod för de bisarra och udda inslagen.

Samtidigt som Phil Collins och Mike Rutherford utvecklade ett gott samarbete var Steve Hackett den som, tillsammans med Gabriel kände sig lite utanför den annars så starkt kollektiva gruppen. Hackett bidrog visserligen med en av de finaste instrumentala låtarna, Horizons, men han hittade inte riktigt sin roll när Collins, Rutherford och Banks improviserade fram sin musik.

Hackett ska till och med ha frågat om han skulle sluta eftersom han ansåg att han inte bidrog med så många idéer, men de andra tillrättavisade honom och underströk hans bidrag och unika gitarrsound och textidéer.

Hösten 1972 genomförde Genesis konserter i England och i Irland. Det var nu som Peter Gabriel utvecklade den visuella delen av Genesis produktion. Han konstruerade bland annat ett rävhuvud och en mask som föreställde en blomma som han använde på scenen när gruppen framförde Supper´s ready.

På scenen använde han också en lång röd klänning som han hade lånat av sin fru. Mellan låtarna, då Hackett och Rutherford stämde sina gitarrer, berättade Gabriel bisarra historier som anknöt till texterna och förklarade dess innehåll. När han gick av scenen i slutet av en konsert i Dublin 28 september 1972 kom han tillbaka iklädd den röda klänningen och rävhuvudet.

Publiken reagerade med förvåning och beundran. De andra gruppmedlemmarna blev mest förvånade eftersom Gabriel inte berättat för dem innan konserten att han skulle byta om till dessa kläder. Detta var Gabriel i ett nötskal, att försöka chocka och provocera. Hans agerande togs emot med blandade känslor bland kollegorna. Rutherford och Hackett var de som var mest positiva.

Själv ansåg Gabriel att scenkläderna bidrog till att göra konserterna mer dramatiska och intressanta. Gabriels teatraliska utspel blev en del av Genesis image. Det gav gruppens konserter en extra dimension, journalister fick mer att skriva om och snart fanns Genesis med Gabriel i spetsen på förstasidan i rocktidningen Melody Maker.

Den 11 december 1972 spelade Genesis i USA för första gången. En konsert på Bradeis-universitetet i Boston följdes två dagar senare av en välgörenhetskonsert i Philharmonic hall i New York. I USA var Genesis ännu en okänd grupp. De som kände till gruppen kunde inte förstå varför de hade blivit så populära i Europa.

Genesis musik var så totalt olikt något annat och var fjärran från traditionell rockmusik. Det var svårtillgängligt för den amerikanska publiken. Gruppens långa, symfoniska och komplexa musikaliska verk passade heller inte in på hitlistorna. Amerikanska radiostationer vägrade spela eller ens höra på Genesis.

Ett undantag var dock radiostationen WNEW FM i New York med ansvarige Scott Moony i spetsen, Han var speciellt intresserad av engelska grupper och lät sända en av Genesis konserter. Eftersom Genesis var en relativt okänd grupp i landet hade deras amerikanska skivbolag Buddah records haft svårigheter med att marknadsföra gruppens tredje skiva Nursery cryme. Men bolaget hoppades på ett bättre resultat när Foxtrot skulle lanseras i USA.

Larry Harris på skivbolaget och Scott Moony på radiostationen WNEW FM hade tillsammans med chefen på Charisma records i England utarbetat en skräddarsydd plan för att lansera Genesis i USA.

Eftersom de var övertygade om att det skulle ta lång tid för en grupp som Genesis att slå igenom i hela USA, så planerade de att arrangera en stor konsert i New York och bjuda in press och discjockeys från hela landet. Genesis skulle framträda som huvudattraktion och inte bara som förband som var det vanliga.

Gruppens musik och scenproduktion var dessutom så utformad att det ansågs vara omöjligt för Genesis att uppträda som förband till en mer etablerad rockgrupp eller artist. Det var omöjligt för Genesis att presentera sin show på en timme. Att redan på ett tidigt stadium skapa ett helhetsintryck av gruppen var därför grundtanken i hela marknadsföringen.

Organisationen bakom Genesis åkte till USA en vecka innan för att förbereda de konserter som var aktuella. Konserterna det handlade om var konserten i Boston och i Philharmonic hall i New York. Det fanns dock en rad problem som måste lösas.

Ett problem var skillnaden mellan USA:s och Englands elektriska system som gjorde att instrument och annan utrustning inte fungerade som de skulle. Som om problemen inte var tillräckliga så fick Gabriel och Hackett influensa, troligen eftersom ventilationen var dålig på deras hotellrum och när Genesis anlände till Philharmonic hall fick de inte tillgång till konsertlokalen förrän en halvtimme innan publiken skulle släppas in.

Orsaken var att New Yorks symfoniorkester hade bokat tid för att repetera inför en konsert dagen därpå. Genesis fick genomföra sin viktigaste konsert så långt utan soundcheck!

Problemen radades upp för gruppen. När Charismakontrakterade förbandet String driven thing skulle spela fungerade inte tekniken vilket fortsatte när Genesis gick upp på scenen. Konserten i New York var den värsta som Genesis genomfört någonsin och medlemmarna såg hela USA-resan som ett stort misslyckande.

Men förvånande nog tyckte publiken om det de hade hört och ville ha mer. Dagen efter, på det amerikanska skivbolagets kontor i New York, var personalen fullt upptagna med att ta emot samtal från den lokala pressen som ville veta mer om denna märkliga grupp från England.

I januari 1973 återvände Genesis till Europa och Italien där skivan Foxtrot hade nått förstaplatsen på listan. I Reggio Emilia spelade Genesis inför 10 000 åskådare och i huvudstaden Rom uppträdde gruppen inför den största publiken någonsin – 18 000 på Rome palasport.

Det var under denna turné som den italienska publiken fick uppleva Peter Gabriels teatrala utspel på allvar. Turnén var egentligen avslutningen på Englandsturnén och de skulle komma tillbaka till Italien i februari för fler konserter.

Inför kommande konserter ville Genesis utveckla den visuella delen av sin produktion. De försökte dölja så mycket av scenutrustningen som möjligt. Långa draperier fick utgöra scenbakgrund tillsammans med ultraviolett ljus från en komplicerad ljusanläggning. Genesis försökte skapa något nytt och personligt, vilket blev verklighet inför publik den 9 februari 1973 då gruppen uppträdde på Rainbow theatre i London.

Det var en prestigefull uppgift och en viktig konsert för Genesis. Rainbow theatre var en viktig arena för rockgrupper på den tiden. Gabriel uppträdde då i de masker och den övriga utstyrsel som han hade skapat för att visualisera och förstärka gruppens musik. Men nu hade rävmasken i Musical Box bytt ut mot en gummimask som var formad som en gammal mans ansikte – The old man.

Smink, masker, olika kläder och andra attribut blev Gabriels passion. Hans teatrala utspel på den tiden med ultraviolett ljus på scenen förvandlade Genesis konserter till dramatik av bästa märke. Efter den första låten Watcher of the skies välkomnade han publiken med orden: ”Welcome to the word of Genesis”, för att göra konserten ännu mer mystisk. De engelska musiktidningarna öste beröm över konserten. Paul Weir på New Musical Express, NME, skrev bland annat annat ”Förra veckan såg jag den mest magnifika konserten jag någonsin sett. Genesis were perfect!”

Efter en succéfylld turné i England återvände Genesis till USA i mars 1973 och spelade en månad i städer längs ostkusten. Det var gruppens första riktiga turné i USA, men att erövra den amerikanska skivmarknaden var inte det lättaste.

Det amerikanska skivbolaget Buddah records hade misslyckats med att marknadsföra Foxtrot så Genesis var fortfarande en relativt okänd grupp i de förenta staterna. För att ändra på det och nå ut till den breda allmänheten kunde de göra som många andra grupper, låta Genesis spela som förband till ett mer etablerat band eller artist, men då skulle gruppen vara tvungen att banta sin scenproduktion, vilket de inte ville göra.

Efter nästan två års konstant turnérande tog Genesis en paus sommaren 1973. Så småningom började de arbeta med en ny skiva. Det ägde rum i Shepherd´s Bush och Chessington där de arbetat tidigare.

Charisma krävde att Genesis skulle presentera sitt låtmaterial inom tre månader. Materialet till gruppens sjätte album Selling England by the pound skrev på bara sex veckor, men eftersom de hade lång tid på sig innan allt skulle vara klart ändrade de arrangemangen och lade till och drog ifrån detaljer hela tiden så de kunde inte leva upp till skivbolagets krav. När detta stod klart ville skivbolagets chef Tony Stratton-Smith, i avvaktan på den nya studioskivan, släppa en liveskiva.

Samtidigt som Genesis arbetade med Selling England by the pound sommaren 1973 släpptes Genesis live den 20 juli, tillägnad skolkamraten Richard McPhail, som en längre tid i början av 70-talet hade varit gruppens turnémanager. McPhail hade lämnat gruppen efter USA-turnén i april 1973. Han hoppade av gruppen, bland annat på grund av svårigheterna att ta sig in på den amerikanska skivmarknaden. (I USA släpptes Genesis live först 1974)

Det var egentligen inte meningen att liveinspelningarna skulle resultera i en liveskiva. Inspelningarna, som gjordes i DeMontford Hall i Leicester och i Free Trade Hall i Manchester i februari, var avsedda för det amerikanska radioprogrammet The King Biscuit hour”.

Medlemmarna i Genesis kände sig inte mogna för att släppa en liveskiva, men skivbolagschefen Stratton-Smith framhöll att skivan skulle säljas till ett lågt pris vilket skulle leda till fler skivköpare. Det skulle bredda gruppens publik, trodde han.

När Genesis live släpptes 1973 arbetade Genesis vidare med sjätte studioskivan Selling England by the pound. Phil Collins var inte alls nöjd med arbetet, Den spontanitet som han hade bidragit med sedan han blev trummis i gruppen tre år tidigare verkade bortblåst. Han tyckte att de andra medlemmarna petade i allt för mycket detaljer istället för att förlita sig på det spontana och improviserade, likt hans förebilder, Weather report.

De andra i gruppen befarade att Collins var på väg att hoppa när han, för att få utlopp för improvisation, började spela med grupper som Zox och Radar boys, med YES´originalgitarrist Peter Banks.

Efter många turer spelades Selling England by the pound in i Island studios i London i augusti 1973. Den kritikerrosade och kommersiellt framgångsrika skivan producerades av John Burns tillsammans med Genesis och släpptes i september. Den klättrade upp till tredje plats på den engelska skivlistan.

Singeln I know what I like (in your wardrobe) låg sju veckor på singellistan och nådde som högst plats 21 den 6 april 1974. Genesis hade aldrig tidigare spelat så bra som på Selling England by the pound. Tekniskt lät det också bättre än tidigare. Dessutom fick Phil Collins visa sig på den styva linan som sångare i More fool me.

Genesis turnéer den senaste tiden hade varit dåligt organiserade och dessutom hade gruppen dragit på sig skulder. Gruppen behövde nu en ny manager som kunde få ordning på ekonomin och bringa lite ordning på turnéerna. I oktober 1973 blev Tony Smith manager för Genesis. Smith var son till John Smith, som under 60-talet hade varit en av Englands mest aktade ”promoters”.

Han arrangerade bland annat Beatles första turné. Sonen Tony började arbeta med sin far och arrangerade The Who-musikalen Tommy som blev en stor succé.  John and Tony Smith organization blev det mest anlitade promotionföretaget i London. Skivbolaget Charismas chef med det snarlika namnet Tony Stratton-Smith hade samarbetat med Tony Smith tidigare och när det 1973 var dags för Genesis att förnya sitt kontrakt med Charisma och en Englandsturné planerades var det naturligt för honom att kontakta Tony Smith, som tidigare hade samarbetat med Genesis när gruppen uppträdde på Charismas ”paketturné” vår/vintern 1971 och under en turné i England i februari 1973.

Som ny manager för Genesis konstaterade Tony Smith snart att gruppens ekonomi var usel. 1974 uppgick skulderna till närmare 200 000 pund och det var inte förrän två år senare som alla skulder var betalda.

Efter en utsåld Englandsturné i oktober 1973, bland annat två konserter på Rainbow theatre i London, åkte Genesis till USA i november och december för en andra USA-turné. Den här gången fick gruppen flera positiva recensioner i amerikansk press. UPI-journalisten Bruce Meyer beskrev Genesis som ”det mest betydelsefulla bandet sedan The Beatles”.

USA-turnén kulminerade med sex konserter på berömda Roxy i Los Angeles i slutet av 1973. Det var på Roxy som Gabriel använde sin delvis nya och utvecklade utstyrsel i form av kläder, smink och andra attribut.

I The battle of Epping forest och Dancing with the Moonlit knight, som nu var självklara låtar på repertoaren, gjorde Gabriel sitt yttersta. Genesis konserter liknade mer och mer en teaterföreställning och det var naturligtvis Gabriel som hade huvudrollen. Konserterna på Roxy var utsålda och kväll efter kväll fick Genesis stående ovationer.

Richard Cromelin på den amerikanska tidningen Los Angeles times, som recenserade gruppens första konsert på Roxy, beskrev spelningen som ”en av de mest fulländade och sofistikerade konserterna någonsin”.

Nu började även den amerikanska pressen och allmänheten få upp ögonen för Genesis. Selling England by the pound blev gruppens första skiva på den beryktade och för rock- och popmusiker så viktiga amerikanska skivlistan.

Trots att Genesis fungerade som ett kollektiv där alla medlemmar bidrog med sitt bästa till en helhet var pressen nästan bara intresserade av Peter Gabriel, trots att Phil Collins själv sjöng More fool me och Steve Hackett framförde den instrumentala Horizons. Alla journalister ville intervjua Gabriel, som generat fick berätta hur duktiga de andra i gruppen också var…

Denna fokusering på Gabriel skulle så småningom bli för mycket för alla i Genesis, särskilt för Gabriel själv.

Turnén i England i oktober 1973 filmades för att senare visas på biograferna, men medlemmarna i Genesis tyckte att filmen inte höll måttet och sågade den.

De fortsatte att turnéra i England och i övriga Europa tidigt 1974. de uppträdde bland annat inför ett utsålt Dury Lane theatre i London fem kvällar i maj och i Italien slog Genesis alla tidigare rekord när de spelade inför 20 000 åskådare på Rome palasport i huvudstaden Rom.

Med sex skivor och massor av konserter i bagaget hade Genesis etablerat sig som en av Englands riktigt stora rockgrupper, vid sidan om storheter som exempelvis Pink Floyd, YES, The Who och emerson Lake and Palmer. Som ett tecken på det utsågs Genesis till ”The top stage band” i England i början av 1974. Bakom utmärkelsen stod musiktidningen New Musical Express, NME.

Första kvartalet 1974 turnérade Genesis i Europa för att på våren samma år återvända till USA och Kanada för ytterligare konserter i elva veckor fram till april – den här gången inför en större publik än någonsin tidigare.

Arbetet med vad som skulle bli gruppens kanske mest berömda och omtalade skiva The Lamb Lies Down On Broadway skulle inledas försommaren 1974, men alla i gruppen behövde först en paus innan de gick in i studion för att arbeta med vad som både skivbolaget och Genesis hoppades skulle bli gruppens genombrott i USA.

Men Gabriel kände sig mer och kreativt kvävd av skivbranschen och det tuffa turnérandet. Han kände sig musikaliskt begränsad i gruppen och började, vid sidan om Genesis, arbeta med andra musikaliska projekt.

För att försöka få lite distans till allt flyttade han, tillsammans med sin fru Jill, till Bath i södra England. Samtidigt inledde Rutherford ett närmare samarbete med exmedlemmen Anthony Phillips.

Tillsammans gjord de några inspelningar för Phillips soloalbum The gees and the ghost 1974. Skivan byggde delvis på låtmaterial som de två hade utvecklat tillsammans i början av 70-talet, men som inte tidigare blivit inspelat. Även Phil Collins blev involverad i projektet och tillsammans planerade de att spela in Genesislåten Silver song och släppa den som Collins första solosingel, men det blev aldrig av.

Phil Collins var vid den här tiden fortfarande frustrerad över arbetet i Genesis och började även han att spela tillsammans med andra grupper, vid sidan om Genesis. Det var inledningen till samarbetet med jazzrockgruppen Brand X som han spelade in flera skivor med.

I slutet av maj 1974, efter två månaders paus, träffades medlemmarna i Genesis igen för att inleda arbetet med The Lam Lies Down On Broadway. Under den senaste turnén hade medlemmarna diskuterat hur nästa skiva skulle utformas och de bestämde sig för att göra en tema-skiva med berättelsen om The Lamb, lammet, bland annat för att utveckla texterna och skapa något nytt. Skivan skapades i Hedley Grange i Surrey.

Peter Gabriel var vid den här tiden osäker på sin framtid i gruppen. Hans äktenskap hade i slutet av 1973 skakats om ordentligt då hans fru Jill hade varit otrogen med Gabriels gode vän och Genesis turnémanager Regis Boff. Samtidigt genomgick hon en svår graviditet.

Arbetet med den nya skivan kom i konflikt med Gabriels förändrade privatliv. Personliga konflikter i Genesis var en annan orsak till avhoppet. En konflikt uppstod då Peter Gabriel planerade ett samarbete med filmregissören William Friedkin, som bland annat gjorde The Exorcist  och French connection. Friedkin hade sett Genesis uppträda på Roxy i Los Angeles och hade blivit imponerad av Gabriel på scenen. Han hade också fastnat för Gabriels text på baksidan av konvolutet till Genesis live.

Den amerikanske filmregissören ville att Gabriel skulle skriva ett filmmanus till en kommande science fiction-film. Gabriel såg chansen att utveckla en annan sida av sitt konstnärsskap och en möjlighet för Genesis att ta en paus. Han såg möjligheten att skriva filmmanus och samtidigt vara hemma och ta hand om sin gravida fru Jill.

Peter Gabriel, som 1969, hade tackat nej till en plats på London School Of Filmtechnique, såg även möjligheterna till mer arbete inom filmbranschen. Han frågade de andra medlemmarna i Genesis om hur de såg på frågan om att ta en paus. Ett uppehåll skulle säkert ha varit bra för Gabriel, men inte för Genesis.

Tony Banks tyckte att ingenting, förutom andra musikaliska utflykter vid sidan om, skulle komma före arbetet i Genesis, som var mitt uppe i arbetet med den sjunde skivan The Lamb Lies Down On Broadway och var på väg att slå igenom kommersiellt i USA. Det var i alla fall vad gruppen hoppades på.

Gabriel bestämde sig för att hoppa av. Under en period jobbade de andra i Genesis vidare med skivan utan Gabriels inflytande. Tillslut var skivbolagschefen Stratton-Smith tvungen att gripa in och försöka lösa konflikten. Samtidigt backade filmregissören Friedkin vad gäller manuserbjudandet till Gabriel. Han ville inte bli förknippad med den som splittrade Genesis.

Efter en tid  återvände Gabriel till de andra i gruppen som fortsatte arbetet med skivan, trots motsättningarna. Banks, Collins, Rutherford och Hackett accepterade att han sysslade med soloprojekt när skivan var klar.

Arbetet med The Lamb tog fem månader, den spelades in i Island Mobile Studios i Glossplant i Wales i augusti och september och släpptes i november 1974. Samma månad släpptes singeln Counting out time.

Resultatet var ett av det starkaste och mest kontroversiella som gruppen skapat. Kritiken var blandad och den kommersiella framgången uteblev, framförallt i USA.

I England sålde skivan i färre exemplar än den föregående Selling England by the pound, men många kritiker anser idag att skivan är ett mästerverk och ett klassiskt album från tiden med Gabriel. Många kallar perioden kring 1974  för The golden age och talar lyriskt om The Laaamb.

The Lamb Lies Down On Broadway uppfördes i sin helhet över hundra gånger i USA, Kanada och Europa under den sex månader långa turné som inleddes i december 1974. Att skivan uppfördes i sin helhet innebar att ingen av Genesis gamla och klassiska låtar spelades vilket var en besvikelse för många fans.

Historien om The Lamb var en väl genomtänkt och i detalj utarbetad scenproduktion där Gabriel i skinnjacka och jeans, gestaltade centralfiguren i berättelsen – den Puertoricanske New York-bon Rael.

Gabriel sjöng om dennes surrealistiska äventyr i storstaden New Yorks slum. Historien illustrerades med stillbilder på en filmduk som utgjorde scenbakgrund.

Den amerikanska drömmen, symboliserad i Broadway, gör sönder i småbitar och likt lammet är det Rael som offras. Han grips av meningslöshet bland människomassorna i storstaden, Han fantiserar om en fabrik där man gör människor på löpande band, vilket Gabriel åskådkliggör på scenen med ryckiga och mekaniska rörelser, samtidigt  som han tvivlar på de människor som säger att de funnit ”sanningen”.

Rael ”räknar ut” för en personlighetsklyvning, men efter en serie av fasansfulla äventyr (under en av låtarna irrar Gabriel omkring på scenen fångad i ett ”tält” av plast, utan möjlighet att ta sig ut) och en uppgörelse med dödsfruktan, slutar historien lyckligt, i en närmast religiös extas under avslutningsnumret It. Så skrev Bert Gren i Göteborgs-Posten den 21 februari 1975 efter en konsert i Oslo.

Kritiker som har analyserat texterna på The Lamb Lies Down On Broadway menar att Rael hade en splittrad personlighet, precis som Gabriel, och att berättelsen om The Lamb var en sorts terapi, ett uttryck för Gabriels erotiska och neurotiska fantasier, om hans tvivel och sökande efter livets mening.

Knappt hade Genesis inlett turnén på den amerikanska kontinenten förrän Gabriel hade bestämt sig. Han skulle överge Genesis – gruppen som hade varit hans skötebarn i över sju år. Det som de andra i gruppen länge hade befarat var nu ett faktum.

Genesis manager Tony Smith fick beskedet först, efter en konsert i Cleavland i Kanada i december. De andra fick beskedet några dagar senare. Beskedet kom alltså inte som någon överraskning.

Gabriel hade i princip hållit på att avveckla sina tjänster i gruppen i närmare ett år. I en intervju i musiktidningen sounds sommaren 1974 hade han gett signaler om att allt inte stod rätt till i Genesis. Han sa: We are going into our new album with a strong feeling that a change is about to take place.

Situationen som stjärna i gruppen och all uppmärksamhet i massmedia hade blivit för mycket för Gabriel. Publiken såg honom som ett med gruppen vilket med tiden blev en börda.

Han led av stjärnkultbilden och de andra medlemmarna var inte så glada över fixeringen vid Gabriel. De tyckte hans teatrala utspel på scenen hade tagit överhanden och att musiken därför hade blivit lidande. Kulmen på detta kom i samband med The Lamb-turnén där Gabriel i Slipperman var klädd i en enorm dräkt – ett ”tält” av plast – som var så trång att han hade svårt att sjunga i mikrofonen.

Genesis konserter utvecklades till en enmansshow och Gabriel blev till slut själv trött på det han höll på med. Han var missnöjd med hela musikbranschen. Han ansåg att Genesis hade blivit för stora och att gruppen hade förlorat sin själ. Han ville skapa sig en egen självständig konstnärlig plattform, en artistisk frihet.

Han förstod säkert själv att han aldrig mer skulle få så mycket eget utrymme igen på kommande skivor och turnéer eftersom Genesis var ett starkt kollektiv – åtminstone inbillade de sig det. Gabriel hade en artistisk integritet och en stark idealistisk syn på musik och behövde därför mer tid för sitt skapande, vilket han visade senare under sin solokarriär med flera år mellan skivproduktionerna.

Gabriel var alltför individualistisk för att passa in i en grupp och kunde inte kompromissa längre. Tillsammans med sin fru drog han sig tillbaka till Bath i södra England för att två år senare dyka upp med sin första soloskiva.

Inför arbetet med The Lamb Lies Down On Broadway hade Gabriel flera egna idéer om vad skivan skulle innehålla och hur den skulle utformas. Eftersom gruppen alltid strävade efter att skapa sin musik i en demokratisk anda, där alla idéer vägdes mot varandra och där medlemmarna kompromissade fram slutresultatet, var det förstås svårt för Gabriel att få igenom alla sina idéer, men många av hans idéer genomfördes. Han skrev i princip alla texter på skivan, förutom texten till The Lights Lies Down On Broadway.

Urprungsidén med att skivan skulle vara en berättelse, ha ett tema, var Gabriels och därför tyckte han att det var han som skulle skriva texterna. ”Böcker skrivs aldrig av fler än en person”, tyckte Gabriel.

Succesivt hade stämningen gruppmedlemmarna emellan blivit allt mer kylig. När Banks, Rutherford, Collins och Hackett övade i ett rum satt Gabriel ofta i ett annat och skrev texter och melodier i ett annat. Han  blev också försenad med att leverera texterna vilket gjorde att man en period hade planer på att släppa dubbelalbumet med en skiva i taget med ett halvårs mellanrum, men så blev det inte.

När Genesis hade bestämt sig för att repetera i en studio i Wales födde Gabriels fru Jill dottern Anne-Marie. Hon föddes efter en komplicerad förlossning den 26 juli 1974. Det var en traumatisk händelse som gav Gabriel nya värderingar vilket bidrog till hans avhopp 1975. Det faktum att han blev pappa först av alla i gruppen skapade också problem eftersom Gabriel kom till insikt om att musiken och Genesis inte var det viktigaste i livet.

Han fortsatte emellertid hela The Lamb-turnén ut. alla konserter var inbokade sedan lång tid tillbaka och det hade kostat Genesis mycket pengar och prestige om turnén plötsligt hade stoppats. Inofficiellt var det klart att Gabriel skulle hoppa av efter turnén, men officiellt lade gruppen locket på. Detta gjorde naturligtvis ont. Gabriel hade ångest och det var svårt när journalisterna under turnén frågade honom om gruppens nästa steg efter turnén.

Gabriels sista konsert med Genesis ägde rum i Besancon i Frankrike i maj 1975. Det blev slutet på en lång musikalisk era, men definitivt inte slutet för Genesis, även om många trodde det.

Även gitarristen Steve Hackett hade vid den här tiden mer och mer börjat intressera sig för sin egen musik och ville göra en soloskiva. Sommaren 1975 arbetade både han och trummisen Phil Collins med egna musikaliska projekt vid sidan om Genesis, som nu gjorde ett kortare uppehåll. Med hjälp av Collins och Rutherford spelade Hackett in sin första soloskiva Voyage of the Acolyte under sommaren 1975. Skivan släpptes i oktober samma år och hav signaler om vad som komma skulle två år senare.

Collins uppträdde för första gången med jazzrockgruppen Brand X på London school of Economics under hösten. Gruppen fungerade mest som studiogrupp i slutet av 70- och i början av 80-talet. Samtliga medlemmar har varit verksamma i andra musikaliska sammanhang.

Med olika besättningar spelade Brand X in sju skivor mellan 1976 och 1982. Collins medverkade på alla utom en. Den första, Unorthodox behaviour, släpptes i juli 1976 och såldes i 100 000 exemplar. Den vann också priset som ”bästa jazzskiva” från Europa vid en utnämning i USA.

Efter att Peter Gabriel hoppat av funderade den återstående delen av Genesis förstås på sin identitet och vilken väg de nu skulle gå, men en sak var de säkra på; de skulle bevisa för omvärlden att de inte var Peter ”Gabriels kompgrupp”. Att ge upp hade gett kritikerna rätt.

Nyheten om Gabriels avhopp läckte till pressen först i juli 1975, sju månader efter att Gabriel gett beskedet till gruppen. Det känsliga avhoppet förnekades först av skivbolaget Charisma, men sex veckor efter att nyheten hade publicerats i den engelska musiktidningen New Musical Express, NME, bekräftade Genesis avhoppet.

Rubriken i Melody Maker den 16 augusti 1975 löd: Gabriel out of Genesis. Veckan därpå skrev tidningen: Genesis seeks new singer. Samtidigt gick Gabriel pliktskyldigt ut i pressen och berättade varför han hade hoppat av.

Många kritiker och fans dödsdömde Genesis och spådde gruppens undergång. Gabriel hade varit sångaren och förgrundsfiguren i gruppen i över sju år. Hans känslosamma sångröst, originella texter och teatrala utspel på scenen och Genesis starka scenproduktion i övrigt hade tilltalat många. Beundrarna och massmedia hade därför svårt att acceptera Genesis utan Gabriel.

Samtidigt som nyheten om Gabriels avhopp spreds över världen sommaren 1975 arbetade Genesis med en ny skiva, A trick of the tail, utan att ha hittat en ersättare. Efter många om och men skulle sångaren hittas i de egna leden.

Genesis såg tiden an med tillförsikt och försökte lämna en svår tid bakom sig samtidigt som fansen och massmedia undrade vad som nu väntade. Arbetet i studion gav ny vind i seglen. Paradoxalt hade en sorts befrielse infunnit sig efter Gabriels avhopp.

Genesis lyssnade på ett antal nya sångare,  både ”levande” och på band och det var Phil Collins som berättade hur låtarna var utformade. men slutsatsen blev att Collins själv hade en bättre sångröst. En av de som gjorde en audition var Mick Rogers från Manfred Mann´s Earth Band och även Nick Lowe.

Hans fru Andrea Bertorelli tyckte att Collins själv borde pröva sina vingar som sångare och det gjorde han. Banks, Rutherford och Hackett var väl medvetna om Collins kapacitet, men de var osäkra på om han var kapabel att sjunga låtar som exempelvis Sqounk och Mad man moon, två av låtarna som finns på A trick of the tail. Collins själv tyckte att han hade en bra sångröst och att han skulle klara det.

Han hade sjungit bakgrundssång när Gabriel sjöng i gruppen och han hade själv framfört More fool me på Selling England by the pound, både i studion och på scenen. Collins mål var egentligen inte att bli sångare. Han hade alltid betraktat sig själv som trummis, men nu var omständigheterna sådana att Gabriel skulle ersättas.

Tillsammans med producenten David Hentschel spelade Genesis in sin åttonde skiva A trick of the tail i Trident studios i London sommaren 1975. Plötsligt och oväntat hade gruppen fullbordat inspelningen utan att de egentligen hade bestämt sig för vilken sångare de skulle välja…
…och då hade de spelat in alla låtar med Collins vid mikrofonen.

Skulle medlemmarna välja en annan sångare senare hade de förstås stora krav. Det var inte nödvändigt att han liknade Gabriel, men det var viktigt att han var likasinnad och kunde bidra musikaliskt. Genesis var dock en grupp med starka individer och de hade arbetat tillsammans så länge att det skulle vara svårt för en utomstående att passa in.

Dessutom hade Gabriels avhopp visat sig ge mer utrymme för de kvarvarande medlemmarna att utvecklas, så tankarna på en ersättare utifrån lades på hyllan. Genesis rekryterade internt och valde Phil Collins hösten 1975.

Den 27 september samma år gifte sig Phil Collins med Andrea Bertorelli, som han träffat på Barbara Speaks scenskola som ung. Äktenskapet skulle spricka några år senare och resultera i Phil Collins första soloskiva och starten på hans framgångsrika solokarriär i början av 80-talet.

På skivan A trick of the tail fortsatte Genesis med sina karakteritiska berättande texter, men musiken blev enklare och mer tillgänglig än tidigare, Det var kanske den mest fullbordade skivan av alla.

Ljudkvalitén var den bästa hittills, mycket tack vare producenten David Hentschel som gruppen arbetat med tidigare och som kände gruppen och trodde på den. Collins arbete med jazzrockgruppen Brand X smittade av sig på Genesis. Ett exempel på det kan spåras i Los Endos.

Hans sånginsatser imponerade, Han hade en rik och personlig sångröst, vissa stunder väldigt lik Gabriels. När han senare sjöng de gamla låtarna på scenen fick de en ny dimension och melodierna blev mer rytmiska. Gabriels röst var ”tjock”, lite hes och beslöjad. Collins röst var tydligare och trängde igenom musiken på ett annat sätt. På den nya skivan hade de andra medlemmarna ett tätare samarbete med Collins som sångare.

Banks och Rutherfords musikalitet framträdde allt tydligare och Hackett tillförde skivan mer än han hade gjort tidigare.

Sedan tiden på internatskolan Charterhouse hade Gabriel varit Banks bästa vän och den som han tillsammans med skapade Genesis. Därför var han också den som tog Gabriels avhopp hårdast.

Efter avhoppet hade Banks varit den som mest av alla ville att Genesis skulle fortsätta och satsa ännu hårdare. Banks ville skapa ännu bättre musik för att på något sätt bevisa att han och Genesis inte hade gett upp utan strid mot de som trodde att Genesis skulle gå under.

Själv hade Banks skrivit massor av låtar, bland annat Mad man moon, som var en av de vackraste låtarna han skapat och så titelspåret A trick of the tail. Den sistnämnda baseras på boken The Inheritors av William Golding och handlar om utrotningen av de sista kvarvarande individerna från Neandertalsstammen.

Låten, som liknade Beatles i melodin, hade funnits med som ett musikaliskt embryo sedan 1973, men fann sin form först nu. På skivan introducerade Rutherford den 12-strängade gitarren igen, vilket avspeglar sig tydligt i låtar som Ripples och Sqounk.

Både Ripples och Mad man moon är tydliga exempel på det ”nya” Genesis som nu växte fram. Skivan släpptes i februari 1976 och blev, ironiskt nog, gruppens största kommersiella framgång hittills. Efter försäljningsfiaskot med The Lamb Lies Down On Broadway gick skivförsäljningen upp i USA och i England nådde den nya skivan A trick of the tail tredje platsen på skivlistan.

I januari 1976, en månad innan skivan släpptes, hade Genesis repeterat några veckor i Dallas i Texas inför den första turnén utan Peter Gabriel. Bakom trummorna satt nu Bill Bruford, som tidigare hade spelat med YES mellan 1968 och 1972 och med King Crimson mellan 1972 och 1974.

Collins hade under en längre tid beundrat Bruford som trummis och när Genesis behövde en trummis inför turnén såg Collins honom som den enda tänkbara nu när han själv skulle stå framme vid scenen och sjunga.

Men Bruford fungerade ”bara” som extra trummis på turnén och var en tillfällig lösning.

Genesis skulle inleda turnén i London, Ontario i Kanada i mars 1976. Collins såg fram emot sin sångdebut inför publik, Det enda som oroade honom var hur han skulle tackla publiken. Kommunikationen med publiken hade alltid varit Gabriels starka sida. Han hade trollbundit publiken med sina teatrala utspel på scenen.

Men det skulle snart visa sig att Collins, utan några större problem, kunde axla Gabriels roll som frontfigur. USA-turnén fortsatte i april och maj. Därefter återvände Genesis till Europa och England för en turné. De gjorde bland annat fem konserter på berömda Hammersmith Odeon i London i juni.

Gruppen var nu mer populär än någonsin. De sålde fler skivor än tidigare och uppmärksammades inte bara i de engelska musiktidningarna utan även i dagspressen. Melody Maker skrev på förstasidan i ett nummer: Genesis is back in triumph.

Att starta turnén i Nordamerika visad sig vara positivt mot bakgrund av Gabriels avhopp. För den amerikanska publiken var Genesis fortfarande relativt okända innan A trick of the tail släpptes. Avhoppet var således en mindre belastning för Genesis i Nordamerika än i Europa där gruppen hade en annan status och var så förknippad med kultfiguren Peter Gabriel.

Framgången med A trick of the tail och succén efter USA- och Europaturnén gav mersmak. Det stärkte Genesis självförtroende. Gabriels avhopp visade sig vara nyttigt för både honom och för Genesis. Hans avhopp skapade större spelrum för gruppens utveckling och frigjorde skaparkraft.

Framgångarna  hade också ett avgörande i Collins nya roll som sångare. För honom var musiken viktigare än det teatrala som var Gabriels kännetecken och starka sida. I några nummer förde Collins dock den traditionen vidare. I låten Robbery, Assault and Battery var han utklädd till rånare och i Say it´s alright, Joe spelade han en berusad man i barmiljö.

Genesis hade med A trick of the tail och den framgångsrika turnén visat rockvärlden att gruppen var något att räkna med även utan Peter Gabriel.

I september 1976 spelade Genesis in sin nionde skiva, den melodramiska och atmosfäriska, Wind and wuthering, i Relight studios i Hilvarenbeek i Nederländerna. Där hade gruppen hyrt ett hus och bestämt sig för att återskapa den atmosfär de skapade på de tidiga skivorna. Skivan släpptes fyra månader senare och nådde sjunde plats i England. Singeln Your own special way nådde plats 43 på singellistan och låg där i fem veckor. I USA nådde låten plats 62.

Det var under inspelningen, hösten 1976, som det blev allt tydligare att gitarristen Steve Hackett inte trivdes i gruppen och accepterade arbetsmetoderna och de mål gruppen hade.

Precis som Gabriel hade Hackett många egna musikaliska idéer, som alla andra förstås, men Hackett ville ha mer utrymme för sitt eget låtmaterial, väl medveten om att gruppen försökte skriva musik som motiverade alla i gruppen. Hacketts frustration över att behöva kompromissa skulle så småningom leda till hans avhopp knappt ett år senare.

Bill Bruford, som hade fungerat som extra-trummis under turnén 1976, lämnade gruppen under hösten samma år åter knyta bekantskapen med Rick Wakeman (YES) och John Wetton (Asia). Ännu en gång stod Genesis utan en trummis inför en stundande turné.

Chester Thompson, en svart amerikan från östkusten med rötter i jazz och rythm and blues blev så småningom den som ersatte Bruford. Phil Collins hade sett Thompson uppträda med den amerikanska jazzrockgruppen Weather report på Hammersmith Odeon i London 1976 och hade blivit mycket imponerad. Han försökte vid ett tillfälle värva Thompson, som då hade lämnat Weather report och arbete vid tillfället med teaterproduktionen The Wiz i Chicago.

Thompson hade aldrig spelat engelsk rockmusik tidigare, men ville göra ett försök. Alphonso Johnson i Weather report hade spelat Genesis skiva A trick of the tail i gruppens buss under en turné så Thompson kände väl till Genesis musik. Han gillade att spela olika stilar från olika kulturer, men hade svårt att lära sig Genesis musik inledningsvis.

Till saken hör att han endast hade en dryg vecka på sig att lära sig alla de låtar som ingick i turnén innan premiären på Rainbow theatre i London.

Chester Thompson föddes i Baltimore i Maryland i USA, den 11 december 1948. Han började spela trummor när han var sex år och började spela jazz sex år senare. Efter musikstudier i början av 70-talet, samarbete  med Brother Jack McDuff, Weather report, Pointer Sisters och Frank Zappa, blev han Genesis turnétrummis 1976.

Hans första konsert med Genesis ägde rum den första januari 1977, då Wind and wuthering-turnén inleddes på anrika Rainbow theatre i London. Thompsons musikaliska rötter gav gruppens musik på scenen nytt liv. Det blev inledningen på många års samarbete. Thompson fungerade som Genesis turnétrummis fram till 2007 då Genesis återförenades. Han har också kompat Phil Collins på dennes soloturnéer.

Collins och Thompson utvecklade tillsammans en trumduet, som blev en höjdpunkt på konserterna under Wind and wuthering-turnén och även långt senare. Idén fick Collins genom Frank Zappas skiva Roxy and elswhere och låten More troubles everyday på vilken Ralph Humphrey och Chester Thompson spelar tillsammans.

Collins och Thompsons duet på turnén har under åren förändrats och utvecklats, men grunden har alltid varit den samma. Trumduetten har varit ett klassiskt inslag på Genesis alla turnér sedan 1977.

Wind and wuthering-turnén mellan januari och juni 1977 var ett stort och påkostat projekt. Med 15 tekniker, 28 ton ljud- och ljusutrustning, transporterat i fem långtradare, turnérade Genesis först i England och senare i Nordamerika. De spelade bland annat på Madison Square garden i New York för första gången och i The Forum i Montreal i Kanada – två viktiga konsertarenor för Genesis genom åren.

I maj flögs all utrustning i ett jumbojet till Brasilien där Genesis gjorde tio konserter på fotbollsarenor i bland annat Port Alegre och i Sau Paulo. de olika laserljusen från A trick of the tail-turnén – tillsammans med 48 landningsljus från en Boeing 747 och rökmaskiner – skapade en av de mest spektakulära konsertproduktionerna i rockhistorien.

EP-skivan Spot the pigeon släpptes i maj1977 och låg sju veckor på den engelska skivlistan och den nådde plats 14. De tre låtarna på skivan, bland annat Inside out, hade valts bort under arbetet med skivan Wind and wuthering.

Genesis åkte tillbaka till Europa och genomförde fem konserter på Palaise de sport i Paris och tre utsålda konserter på Earls court i juni 1977. Den engelska publiken var mycket glada över att se Genesis igen och gruppen stod nu på toppen av sin karriär.

Efter en konsert på Johanneshovs isstadion i Stockholm den fjärde juni, skrev de svenskar tidningarna följande om konserten: ”…en ljusshow som överträffar det mesta i branschen” (Aftonbladet 5 juni 1977), ”…en makalös ljud- och ljusupplevelse (SvD), ”Musiken lyckas skapa en förtrollad stämning” (Expressen).

Medlemmarna i Genesis kände sig nu mogna för en liveskiva. Konserterna i Paris på försommaren hade spelats in av producenten David Hentschel. Dessa blev stommen till dubbel-albumet Seconds out, som nådde fjärde plats i England.

Det var när Genesis mixade skivan i juli som gitarristen Steve Hackett bestämde sig för att lämna gruppen. Han hade under en längre tid känt sig konstnärligt begränsad i gruppen och fann ingen annan utväg än att lämna Genesis. Banks, Rutherford och Collins blev inte särskilt förvånade. De kände till Hacketts missnöje under turnén och hade då också diskuterat vad som skulle hända om han skulle hoppa av.

Men Genesis bestämde sig för att fortsätta. Hade de övervunnit Phillips och Gabriels avhopp skulle de säkert klara av det här också.

Det var aldrig aktuellt att anlita en ny gitarrist. Att göra det hade varit svårt. Genesis var en homogen grupp och medlemmarna hade känt varandra länge. Med en ny medlem och låtskrivare skulle konkurrensen bestå och gamla problem rivas upp igen. De som var kvar efter Hacketts avhopp var de som sedan starten hade samarbetat bäst och mest friktionsfritt.

När Seconds out var färdiginspelad började så småningom arbetet med skivan And then there were three. Inspelningen gjordes i Relight studios i Nederländerna i september 1977.

Gruppens skivor, som hittills hade innehållit långa och berättande stycken, följde inte samma mönster den här gången. Collins, Banks och Rutherford ville utveckla sin musik för att inte fastna i gamla inarbetade rutiner, De mest komplicerade verken lades åt sidan. Istället gjorde Genesis nu kortare och mer kommersiellt gångbara låtar.

Fantasierna lades åt sidan och istället blev texterna enklare och mer jordnära. Borta var det som länge hade karakteriserat Genesis musik – Hacketts gitarrarrangemang. Istället fick Rutherford en mer framträdande roll som gitarrist på den nya skivan som släpptes i april 1978. Dessutom fick Banks keyboard en mer dominerande ställning. Genesis mest populära låtar hade varit de som medlemmarna skrivit tillsammans. Singeln Follow you follow me blev inget undantag.

Den låg 13 veckor på den engelska listan och nådde som bäst sjunde plats. Låten var gruppens första Top-10-låt. Hitsinglar tycks ha blivit viktigare igen.

Genesis hade lyckats erövra världen utan detta, men i slutet av 70- och i början av 80-talet blev det svårare för rockgrupper att komma någonstans utan en hitsingel och senare också en musikvideo. And then there were three nådde trea i England och plats 14 i USA. Skivan blev en stor framgång i USA och Japan.

Musikkritikerna och fansen ansåg att Genesis hade blivit alltför kommersiella och att det mystiska delvis hade försvunnit. Genesis hade också blivit en angelägenhet inte bara för de mest inbitna fansen utan också för en bredare publik, vilket irriterade de mest inbitna beundrarna.

Efter Peter Gabriels och Steve Hacketts avhopp utvecklades gruppens musik i en ny riktning – särskilt i och med And then there were three 1978 och senare med Duke 1980, men framförallt med Abacab 1981. Det skapade irritation hos många fans. Gruppens beundrare delades enkelt uttryckt upp i två läger – ”de gamla” som tyckte att ingenting blev som det var förr då Gabriel var sångare och frontfigur och ”de nya” som accepterade, men framförallt respekterade ”det nya”och framväxande Genesis med Phil Collins vid mikrofonen.

Även bland musikkritikerna gick åsikterna isär och gör även idag. Ända sedan Gabriel lämnade gruppen har fans och musikkritiker jämfört det teatraliska och symfoniska Genesis med det mer poppiga och kommersiellt gångbara. Frågan om Gabriel någonsin kommer att återförenas med gruppen har hängt med ända sedan Gabriel hoppade av 1975 och det har ofta irriterat medlemmarna, som i hundratals intervjuer fått förklara att allt har sin tid och att tiden med Gabriel aldrig kommer igen.

Det är först de senaste åren under 2000-talet som frågan kanske blivit mer relevant eftersom flera av medlemmarna kan tänka sig en återförening. Men det hänger nog mer på Peter Gabriel än de andra, men det börjar i så fall bli bråttom eftersom Phil Collins hälsa på senare tid blivit sämre.

Trots att Genesis musik inte gick hem hos delar av den gamla publiken efter 1977 så behöll gruppen sin position som en av världens mest populära konsertgrupper långt in på 80-talet.

Sedan Phil Collins tog över mikrofonen hade Genesis anlitat Chester Thompson som turnétrummis. När Hackett lämnade gruppen behövde Genesis en turnégitarrist inför den kommande turnén. I november 1977 valde gruppen att anlita den amerikanske gitarristen Daryl Stuermer.

Han föddes i Milwaukee i Maryland i USA 27 november 1953. När han var 11 år lade han trumpeten på hyllan och började spela gitarr – starkt påverkad av sin äldre broder Duane, som spelade gitarr i en rockgrupp. Influerad av bland annat Mahavishnu Orchestra, Miles Davis, Chic Corea, King Crimson och Procal Harum, bildade bröderna Stuermer gruppen Sweetbottom. Daryl lämnade gruppen 1975 och inledde ett samarbete med Jean-Luc Ponty.

Det var nu som Genesis kom in i bilden. Det var nämligen genom Ponty som Stuermer fick veta att Genesis behövde en gitarrist.

Efter kontakter med gruppens dåvarande turnéansvarige Dick Fraser nappade Stuermer på erbjudandet att bli Genesis nya turnégitarrist. För att förbereda sig inför en provspelning fick han lyssna på ett kassettband med låtarna Sqounk och Down and out. Stuermer och Ruherford träffades senare i SIR-studios i New York där Stuermer spelade upp låtarna på sin gitarr.

Det dröjde inte länge förrän Rutherford hade bestämt sig. Stuermer var välkommen till Genesis. Stuermer hade, innan han gjorde entré i gruppen, bland annat medverkat på två av George Dukes skivor, Liberated fantasies och I love the blues, she herad me cry, medverkat på Jean-Luc Ponty´s Aurora imaginary och Voyage an Enigmatic ocean och hade även turnérat med honom. Så det var en mycket kompetent gitarrist som Genesis hade anlitat.

Efter den kommersiella framgången med And then there were three turnérade Genesis större delen av 1978. På åtta månader gjorde gruppen över 100 konserter på tre kontinenter. Turnén gick under namnet The mirror-tour och var en väl genomtänkt och förnyad scenproduktion.

Ovan för scenen placerades sex stycken sexhörniga, datastyda, speglar, som roterade och vred sig i olika riktningar samtidigt som reflexerna från strålkastarnas ljus kastade sitt sken effektfullt på Genesis när de uppträdde.

Efter en slutsåld turné i dåvarande Västtyskland i maj spelade Genesis inför 100 000 på Knebworth-fair-festivalen i Cheshire, norr om London. 120 000 såg gruppen uppträda på Fete de L´Humanite i Paris i september.

I The Mirror-tour ingick tre separata turnéer i USA (i mars och april). Två veckor i november och december spelade Genesis i Japan för första gången. And then there were three var gruppens första skiva på listorna i landet, där den senare också sålde ”guld”. Japansk press beskrev Genesis som ”det mest seriösa och originella 70-talsbandet”.

Genesis var nu populärare än kanske någonsin tidigare, De sålde massor av skivor, reste från kontinent till kontinent och fyllde världens största arenor. Genesis var en ”industri” med tonvis av ljud- och ljusutrustning, förstärkare, instrument, stråklastare, rökmaskiner och laserljus och uppbackade av av människor som gjorde sitt yttersta för att allt skulle fungera.

Men Genesis tröttnade på de stora arenorna, som ofta gjorde konserterna opersonliga. Efter att ha spelat på fotbollsarenor och i ishallar i ett par år skulle Genesis så småningom återvända till de mindre konsertlokalerna.

1979 blev ett år på is för Genesis. Inga skivinspelningar, inga radio- och tv-framträdanden eller långa turnéer. Ryktet gjorde snart gällande att gruppen hade splittrats, men det var långt ifrån sanningen. 1978 hade varit ett hektiskt år för gruppens medlemmar, som hade turnérat oavbrutet i över åtta månader. Phil Collins fick betala ett högt pris för sin medverkan – ett sprucket äktenskap.

Hans fru Andrea hade ledsnat på att Phil nästan aldrig var hemma med henne och barnen, 4-åriga Joely och nyfödde Simon.

I sin ensamhet och frustration över sitt förhållande med Phil träffade Andrea en annan man, som påstods ha varit snickare och som hjälpte till att renovera Andrea´s och Phil´s hus.

Det har angetts som en grundläggande förklaring till att de gick skilda åt, men enligt en intervju i Mail online i april 2015 säger Andrea Bertorelli att det inte stämmer att det var det som var orsaken till att äktenskapet sprack. Det var en konsekvens av ett dåligt förhållande som hade tagit slut innan, menar Bertorelli, som påstår att Phil utnyttjat detta i intervjuer och sagt att hon träffade en annan när han var borta på turné och att han under alla år har spelat offret som tjänat miljoner på att utnyttja henne för att sälja skivor.

Efter att Phil Collins biografi Not dead yet släpptes hösten 2016 skrev tidningen The Sun och annan brittisk media att Andrea Bertorelli stämmer Phil på grund av felaktigheter i boken och för att under alla år fått lida för felaktiga påståenden om relationen och varför den tog slut.

”For a number of years I have been the subject of comments made to in the media about my relationship with my former husband Phil Collins. I have variously been portrayed as a homewrecker, a gold-digger and a bad mother. The recent publication of Phil’s autobiography Not Dead Yet is the final straw”.

Andrea Bertorelli hävdar att kommunikationsproblem och en förtroendekris låg bakom skilsmässan och att det var hon som lämnade honom och inte tvärtom.

”The book contains a number of wholly false statements about myself and my marriage to Phil which have not only seriously damaged my reputation, but have also caused me considerable distress. I am a private person and have never sought the limelight, even during my marriage to Phil. However, these attacks on my character and integrity are such that I feel compelled to take legal action”.

Den grundläggande orsaken till att det tog slut var Phil Collins humör och beteende. Enligt Andrea hade han kort stubin och argumenterade istället för att diskutera frågor de var oense om. Han blev ofta ursinnig och argumenterade inför barnen, säger Bertorelli.

Inför turnén 1978 hade Collins informerat Andrea om Genesis planer. Hon sa då att det troligen skulle vara slut mellan dem när han kom tillbaka efter turnén. Collins tog inte varningssignalerna på allvar utan trodde det skulle lösa sig. Så blev dock inte fallet.

I slutet av 1978 var äktenskapet i upplösningstillstånd, men istället för att hoppa av turnén valde Collins att fortsätta. Han mådde dåligt, hade dåligt samvete och drack sig full flera dagar i rad under Genesis turné i Japan. Det påverkade naturligtvis musiken och hans förmåga att sjunga. Banks och Rutherford blev oroliga för hans hälsa.

Enligt Andrea ville hon åka med till Japan, men säger i intervjun med Mail online 2015 att Phil inte gick med på det för att, enligt henne, ha ”friheten att göra vad han ville, äta middagar och festa”.

I december förstod Collins att han skulle vara tvungen att försöka ordna upp problemen med äktenskapet och ta hand om sin familj. Andrea ville tillfälligt flytta hemifrån till sina föräldrar i Vancouver i Kanada. Hennes moster hade nyligen dött och hon ville därför åka till Kanada en tid tillsammans med barnen.

Collins informerade Genesis manager Tony Smith och sina gruppmedlemmar om sin situation och frågade om det var möjligt att göra nästa skiva i Kanada. Om inte så var detta slutet för Collins i Genesis. Banks och Rutherford föreslog istället att gruppen skulle ta en paus. De bestämde sig för att göra ett längre uppehåll 1979 så att Collins kunde försöka reda ut sina problem.

Tidigt 1979 åkte Collins också till Vancouver. Under tiden passade Banks och Rutherford på att arbeta med sina respektive solo-skivor hemma i England. Efter en tid i Kanada insåg Phil Collins att förhållandet med Andrea inte skulle hålla. Han återvände till sitt hem i Guildford i England efter två månader – utan fru och barn – och berättade för sina kollegor i bandet att äktenskapet var slut.

Plötsligt var Collins ensam i sitt stora hus, med minnen från en tid som aldrig skulle komma tillbaka. Andrea och barnen Joely och Simon stannade kvar i Kanada för gott. Allt var över.

I början av 80-talet gifte Phil Collins om sig med Jill Tavelman, lärare från USA. Tillsammans fick de dottern Lily. Collins träffade samtidigt sina barn i Kanada, ofta under sommarhalvåret. Men även äktenskapet med Jill Tavelman sprack i samband med att Phil Collins 1994 träffade 22-åriga skönheten Orianne Cevey från Schweiz. De gifte sig 1999 och fick två barn, bodde i Schweiz i flera år, men äktenskapet sprack 2008. De blev ett par igen flera år senare och bor numera tillsammans i ett hus i Florida.

Vintern 1979 hade Phil Collins inget inbokat, men på våren spelade han med Brand X igen. Arbetet skulle leda fram till skivan Product, som släpptes i september samma år. Collins turnérade också med gruppen.

Han samarbetade också med Dave Greenslade, John Martyn och Pete Townshend från The Who kort efter trummisen Keith Moons död. Han samarbetade också med Peter Gabriel och sjöng duet med honom på Reading festival. Han medverkade också på Gabriels tredje soloalbum. Under det arbetet skapades det trumsound som skulle bli hans varumärke senare,”The Phil Collins drumsound”.

Idén var Peter Gabriels. Han ville som alltid skapa nya ljud och under inspelningen av sin tredje soloskiva i studion i Sheppherd´s Bush, skivbolaget Virgins flaggskepp, med den senaste inspelningstekniken, skapades det unika soundet. Genom Collins improvisation, Gabriels vilda fantasier och under teknikern Hugh Padghams ledning skapades inledningen till låten Intruder, första låten på Gabriels tredje soloskiva.

Tidigt 1979 skrev Collins också egna låtar, som terapi efter det spruckna äktenskapet. I sitt sovrum, som hade möblerats om till en studio, experimenterade han fram sin musik med hjälp av piano, keyboard och en 8-kanals inspelningsutrustning. Han hade också stor hjälp av sin trummaskin, Rolands första som han hade köpt under Genesis turné i Japan några månader tidigare.

Resultatet blev demoinspelningar med de mycket personligt färgade låtarna, If leaving me is easy, In the air tonight och I missed again. Ingen av dessa ansågs senare vara lämpade för Genesis kommande skiva. De enda låtarna som Collins skrivit, och som senare spelades in på Genesis skiva Duke, som släpptes 1980, var Misunderstanding och Please, don´t ask. De flesta låtarna som Collins improviserade fram i sorgen efter det spruckna äktenskapet med barndomsvännen och skolkamraten Andrea Bertorelli blev istället grunden till hans första soloskiva Face value 1981.

Samtidigt som Banks´ debut-album släpptes i oktober 1979 träffades medlemmarna igen, efter nio månaders uppehåll. Hemma hos Collins  började de skriva musik till gruppens tolfte skiva Duke. Ingen av dem, förutom Collins, hade skrivit någon musik för gruppens räkning under det långa uppehållet. Både Banks och Rutherford hade varit fullt upptagna med att fullborda sina respektive soloskivor, A curious feeling respektive A smallcreeps day.

Duke är på många sätt en speciell skiva. Här använder Genesis för första gången en trummaskin, samma som Collins använde på sin första soloskiva, en trummaskin som Collins köpte i Japan under turnén där 1978. På skivan framträder Collins musikalitet allt tydligare. Hans svaghet för soul och jazz avspeglar sig i låtar som Behind the lines och Turn it on again. Den senare var länge en standard på gruppens alla turnéer, även då gruppen återförenades 2007.

Turn it on again nådde åttonde plats i England 15 mars 1980.

På Duke framträder även Collins personliga och känslosamma röst tydligare och starkare än någonsin tidigare, Please, don´t ask – en reflektion på kärleken och äktenskapet med Andrea – är ett exempel på detta. Hans känslor kanaliserades genom låtarna och han sjöng bättre än någonsin.

Den nya skivan gav Genesis sin första riktigt stora hit i USA – Misunderstanding – en låt som ironiskt nog var skriven av Collins och som öppnade nya vägar för Genesis, speciellt i USA.

På Duke´s travel finns element av skotska, arabiska och engelska tongångar, vilket bevisar gruppens ambitioner att ständigt försöka förnya sig. Skivan fick dock hård kritim i pressen. Hugh Fielder i tidningen Sounds ansåg att Genesis inte hade gjort några radikala förändringar jämfört med den föregående skivan.

Genesis tolfte skiva Duke spelades in i Polar studios i Stockholm där även Mike Rutherfords A smallcreeps day hade spelats in tidigare, hösten 1979. Den släpptes i januari 1980.

Gruppens turné under våren inkluderade 43 konserter i England. Efter turnéer på de stora arenorna i slutet av 70-talet, återvände Genesis till de mindre och till de orter de hade besökt i början av 70-talet då gruppen var ung – bland annat till Friar´s Club i Aylesbury, Lyceum Ballroom, Newcastle City Hall, Birmingham Odeon, Liverpool Empire, Royal Theatre och Drury Lane. Den största arenan den här turnén var Hammersmith Odeon med en kapacitet på ca 3500 personer.

På försommaren 1980 fortsatte turnén med 31 konserter i USA där singeln Misunderstanding hade klivit upp på den amerikanska Top-10-listan. Genesis uppträdde återigen i Madison Square Garden och på Roxy i Los Angeles och avslutade turnén med en konsert i Saratoga Springs i New York i slutet av juni.

Det var under den här turnén som Phil Collins träffade den amerikanska lärarinnan Jill Tavelman. De två gifte sig fyra år senare, men precis som i fallet med Andrea Bertorelli, sprack även det äktenskapet tio år senare när Collins, under sin Both sides-turné 1994, träffade 22-åriga Orianne Cevey från Schweiz. Phil Collins var ett hett villebråd i engelsk tabloidpress och fick kritik för att ha påståtts göra slut med Jill Tavelman genom ett fax, vilket han tillbakavisat, och för att bli tillsammans med en så mycket yngre tjej.

Efter Genesis turné 1980 och några veckors ledighet började Phil Collins arbeta med vad som skulle bli hans första soloskiva Face value. I sitt sovrum slutförde han arbetet med de låtar han hade skrivit efter skilsmässan 1980. Till den starkt rythm and bluespräglade skivan bidrog blåssektionen från den amerikanska supergruppen Earth Wind and Fire, ett arbete som var inledningen till ett mångårigt samarbete dem emellan.

Skivan släpptes i februari 1981 och blev en stor framgång för Mr.Collins. Den första singeln In the air tonight blev en jättehit på de internationella hitlistorna. Singeln låg på den engelska listan i tio veckor, men nådde ”bara” andraplatsen, i skuggan av John Lennons Woman, som fick ett lyft i och med hans död den 8 december 1980. In the air tonight blev en klassiker och var en given låt på Collins turnéer under alla år efter det.

Likt en dagbok dokumenterar Face value Collins innersta känslor i slutet av 70-talet då hans äktenskap brakade samman. I låtar som I missed again och If leaving me is easy möter vi en misslyckad och olycklig Collins som i sin frustration över vad som hänt försöker förklara.

Sommaren 1981 träffades medlemmarna i Genesis igen för att inleda arbetet med Abacab. Skivan spelades in på 14 veckor i gruppens studio The Farm i Surrey på den engelska landsbygden. Den här gången stod medlemmarna själva för produktionen och skrev alla texter och musiken tillsammans.

Istället för David Hentschel, som gruppen arbetat med tidigare, valde de Hugh Padgham, som arbetade med Peter Gabriels tredje soloskiva och Phil Collins första. Det var stor skillnad mellan de två producenterna. Padgham var mer intresserad av rytmer och trummor. Därför är Abacab rytmorienterad. Långa och instrumentala partier, som kännetecknat Genesis musik under 70-talet undveks.

Ambitionen var ännu en gång att försöka skapa något nytt och inte fastna i invanda rutiner. Skivan skiljer sig också avsevärt musikaliskt från gruppens tidigare produktion. Skivan var en brytning med det förflutna, särskilt tydligt hörs det på Me and Sarah Jane och No reply at all med ett distinkt blåsarrangemang. Den sistnämnda är för övrigt den bästa låten på skivan och den nådde Top 10 i USA.

Kritiken var dock blandad när skivan släpptes i september 1981. Flera kritiker menade att skivan var den mest raffinerade sedan A trick of the tail. Andra retade sig på gruppens nya stil, särskilt vad gäller det som var det mest kontroversiella och överraskande på skivan – blåssektionen från Earth Wind And Fire.

För beundrarna var skivan närmast en chock. Många hade förväntat sig något helt annat och de trogna fansen, som ville att Genesis skulle låta som förr, rynkade på näsan och lade pannan i djupa veck. Vad gjorde en blåssektion från Earth Wind And Fire på en Genesis-skiva? undrade många.

För Genesis innebar Abacab en vändpunkt. Arbetet i den nya studion The Farm innebar mycket andrum. Med en egen studio behövde de inte längre känna sig pressade av begränsad studiotid och kostsamma hyror utan kunde arbeta i lugn och ro. det gav Genesis inspiration och bidrog till ökad kreativitet.

Genesis hade hittills inte gjorts särskilt hitbetonad, enkel eller lätttillgänglig musik, De låg sällan högt placerade på histlistorna. Det var först på senare år som Genesis musik blev mer poporienterad. Skivor som Invisible touch och We can´t dance är exempel på detta.

Abacab nådde nionde plats på den engelska skivlistan den 22 augusti 1981. Singeln låg på listan i åtta veckor.

När Abacab släpptes knappt en månad senare, följde en turné i Europa och Nordamerika. I USA gästspelade Bill Bruford, som spelade med Genesis under en turné 1976, och Earth Wind And Fire´s blåssektion. Tillsammans framförde Genesis de gamla klassiska låtarna The Lamb Lies Down On Broadway och Supper´s ready.

Den tre månader långa turnén avslutades med sju konserter på Wembley stadium i London och en konsert på National Exhibition Center, NEC, i Birmingham. Inför turnén i England såldes en halv miljon biljetter slut på några veckor. Under Abacab-turnén fortsatte Genesis att utveckla den visuella delen av konserterna. Den här gången användes en ny och datorstyrd ljusanläggning (Varilites) som kunde skapa mängder av färger. Det kom till uttryck mest effektfullt när gruppen framförde In the cage,

Genesis tredje live-skiva, dubbel-albumet, Three sides live, släpptes i juni 1982. Skivan innehåller liveinspelningar från Abacab-turnén, men också studioinspelat material, som Paperlate, You might recall och Me and Virgil, inspelade i Genesis egen studio The Farm i Surrey 1981. Skivan innehåller även låtarna Evidence of autumn och Open door som spelades in i Polar studios i Stockholm 1979 i samband med inspelningen av skivan Duke. Några av låtarna släpptes också som en EP senare.

I Storbritannien släpptes dock en annan version av Three sides live. fjärde skivan innehöll också live-material med låtar som It, Watcher of the skies (från 1976-års turné), Fountain of Salmacis (från turnén 1978) och One for the vine (från 1980). En video från Abacab-turnén släpptes också och innehöll både livematerial och intervjuer.

Sommaren 1982 genomförde Genesis en Europaturné och uppträdde på de stora arenorna igen. I augusti åkte gruppen till Italien för ett kortare besök – landet där gruppen slog igenom i början av 70-talet.

Under 1982 arbetade Collins, Banks och Rutherford även med egna soloprojekt. Collins arbetade med jazzrockgruppen Brand X och med sin andra soloskiva Hello, I must be going. Under sju veckor samma år samarbetade han också med Anni-Frid Lyngstad i Polar studios i Stockholm. Collins spelade trummor, sjöng duet och bakgrundssång, men framförallt var han Fridas producent. Samarbetet utmynnade i skivan Something´s going on.

Den andra oktober samma år återförenades Genesis med Peter Gabriel vid en konsert på Miltons Keynes Bowl i England inför 60 000 hänförda och nostalgiska fans som, trots regnet, hade kommit för att uppleva detta historiska ögonblick. Även den tidigare gitarristen i Genesis, Steve Hackett, hade slutit upp och förenades med gruppen i I know what I like (in your wardrobe) och The Knife från det magiska 70-talet.

Anledningen till återföreingen var att Gabriel hade ekonomiska problem. Den multietniska kulturfestivalen WOMAD, som Gabriel hade varit med och organiserat, hade gått med förlust och nu behövde han pengar. Vid festivalen deltog bland annat Simple Minds, Robert Fripp och echo and the Bunnyment, men det kom tinte tillräckligt med publik. WOMAD beskrevs som en artistisk framgång, men en ekonomisk katastrof.

Genesis återförening var inte särskilt lyckad musikaliskt sett, men före publiken var det mindre viktigt. Gabriel var ju tillbaka på scenen tillsammans med de andra. Det hade gått sju år sedan Gabriel hade stått på scenen tillsammans med de andra och tiden hade satt sina spår. Gabriel hade glömt texterna och hade svårt att sjunga de gamla klassiska låtarna. Samtidigt hade Collins svårt att spela de gamla låtarna på trummorna, som Chester Thompson hade ansvarat för på turnéerna ända sedan 1977.

I november 1982 släpptes Collins andra solo-skiva Hello, I must be going. Första singeln var Motown-hiten, Supreme´s gamla You can´t hurry love, som blev en stor hit igen, den här gången i en ny svängig tappning. Låten nådde första platsen på den engelska singellistan i januari 1983 och låg på listan i sammanlagt 16 veckor.

Samtidigt gjorde Collins sin första turné som soloartist hösten 1982 och genomförde bland annat fem konserter på Hammersmith Odeon i London. Phil Collins and the Fabulous jacuzzis kallades gruppen under turnén som fortsatte i USA i början av 1983. En konsert i Pasadena i Kalifornien spelades in och släpptes på video senare under namnet Live at Perkins palace.

Under våren 1983 gick Genesis in i studion igen för att spela in sin femtonde skiva. Singeln Mama släpptes på sensommaren och kom att bli en av Genesis starkaste låtar under 80-talet. Den tredje september nådde den fjärdeplatsen på den engelska listan och låg på listan i tio veckor.

Skivan innehöll också vackra It´s gonna get better och country and western-inspirerade That´s all och humoristiska Illigal alien och en låt i gammal Genesis -tradition, Second home by the sea.

Den här gången valde de bort blåssektionen från Earth Wind and Fire, som medverkade på den föregående skivan.

Skivan släpptes samtidigt som Phil Collins började bli het som soloartist. En del kritiker ansåg att hans egen musik nu började färga av sig på Genesis. Gruppens har alltid hävdat att Collins solokarriär inte påverkat gruppens musik särskilt mycket och heller inte relationen medlemmarna emellan.

Många hade svårt att förstå att Genesis kunde fortsätta nu när Colins hade sådan medvind som soloartist, men solosuccén hade kommit som en mycket stor överraskning för alla i Genesis, som menade att soloprojekt vid sidan om inte behövde betyda slutet för gruppen. Däremot påverkade Collins enorma soloframgångar på 80-talet Genesis kommersiella framgångar under samma period.

I november 1983 inledde gruppen en lång USA-turné som innehöll 72 konserter. Turnén avslutades med fem konserter i England på National Exhibition center, NEC, i Birmingham – de enda konserterna på hemmaplan det året. Biljetterna sålde slut på några timmar.

Konserterna i Birmingham avslutades med ett rockmedley, som kom att bli en tradition på Genesis turnéer fram till 1987. Låtarna var Twist and shout, Satisfaction, Pinball wizzard och Carma carmeleon.

Genesis försökte alltid hålla isär soloprojekt och arbetet i Genesis, men under USA-turnén gjorde gruppen ett undantag. Collins hade fått ett erbjudande att skriva en låt till Taylor Hackfords film Against all odds. Tiden var dock knapp. Collins skickade därför en demoversion av en låt som hade varit tänkt för hans första soloskiva Face value, How can you sit there? Hackford gillade låten och på mycket kort tid skrev Collins en text som skulle passa innehållet i filmen.

Den tredje januari 1984 spelade han in singeln Against all odds (take a look at me now) i Los Angeles. Låten släpptes i april och blev en jättehit. Den nådde snabbt förstaplatsen på den amerikanska Billboardlistan. Against all odds nominerades också till ett flertal Grammys i USA, bland annat för ”bästa låt”, ”bästa låtskrivare” och ”bäst framförda låt”.

Efter turnén 1984 arbetade medlemmarna med olika soloprojekt. Collins arbetade tillsammans med Philip Bailey´s soloskiva Chinese wall sommaren 1984. Han producerade, spelade trummor och sjöng duet med Bailey i låten Easy lover som blev en världshit.

På sommaren inledde Collins arbetet med den tredje soloskiva No jacket required. Efter giftermål med Jill Tavelman den fjärde augusti, fortsatte Collins med sin soloskiva, för att senare producera Eric Claptons skiva Behind the sun, som släpptes först i mars året därpå.

Mike Rutherford började också han arbeta med en soloskiva 1984, men han avbröt arbetet och producera istället en skiva för den amerikanska gruppen Red seven. Banks arbetade samtidigt med musik till filmen 2010.

Tillsammans med Bob Geldof från gruppen Boomtown rats och flera engelska rockartister medverkade Collins på skivan Do they know it´s christmas? i slutet av 1984. Låten ingick i välgörenhesprojektet Band aid. Rutherford engagerade sig i välgörenhetsprojekt, Action for Ethiopia, tilllsammans med Midge Ure från Ultravox och en konsert genomfördes i Royal Albert Hall i London 1984.

Efter två relativt lugna och melankoliska skivor gjorde Phil Collins med No jacket required en mer positiv och dansorienterad skiva. Inspirerad av Prince-låten 1999 skrev han den mycket rytmiska och suggestiva låten Sussudio, som släpptes som första singel i januari 1985. Samma månad började Collins och hans kompgrupp The hot tub club repetera inför den fem månader långa turné som skulle starta i februari – The No jacket required-tour.

Gruppen bestod av Daryl Stuermer, gitarr, Chester Thompson, trummor, Lee Sklar, elbas, David Franks och Peter Robinson, keyboards och The Phoenix horns – delar av Earth Wind and Fires blåssektion. Att Collins valde Thompson och Stuermer var ingen tillfällighet. De hade fungerat som kompmusiker på Genesis turnér i över tio år.

I februari släpptes skivan No jacket required som på tre månader blev en miljonsäljare i både England och USA. På våren 1985 hade skivan sålt i 1,5 miljoner exemplar enbart i USA. Skivan toppade listorna i bland annat Australien, Irland, Belgien, Nederländerna, dåvarande Västtyskland och USA.

Andra singeln, kärleksballaden One more night blev också en dunderhit på de internationella hitlistorna. Collins och hans Hot tub club startade turnén i  England i februari och den fortsatte i övriga Europa under vårvintern.

Den 20 februari stod Collins ännu en gång på scenen i Royal Albert Hall i London. Konserten ingick i välgörenhetsarrangemanget Prince´s trust charity. Samma månad fick han engelska musikindustrins pris som Englands bästa manliga artist – The British Male Artist in British Music Industry Awards. I mars och april turnérade han i Australien och uppträdde bland annat tre kvällar i Sydney.

Samtidigt som Collins var ute på en succéfylld turné 1985 bildade Mike Rutherford gruppen Mike and the Mehanics, som bestod av Peter van Hook, Paul Carrack, Adrian Lee och Paul Young (från Sad café). Något år tidigare hade Rutherford börjat skriva musik tillsammans med B.A Robertson, som är känd för hitlåten Bang Bang 1979. och Christopher Neil.

Tanken var från början att skriva låtar för andra artister, men det blev istället musik för nybildade The Mechanic´s debutalbum All I need is a miracle 1985. Silent running och All I need is a miracle blev den skivans höjdpunkter och de nådde toppen på listorna i både England och USA. Första singeln Silent running släpptes den 27 september 1985. En månad senare fanns skivan i butikerna, men den fick dålig respons i England, men mycket gott mottagande i USA.

Den 13 juli 1985 anordnades en konsert på Wembley stadium i London där rockartister – övervägande från England och USA – manifesterade hela det omfattande välgörenhetsprojekt som Bob Geldof hade startat ett år tidigare – Live aid. En av de medverkande var Phil Collins, som ensam vid den svarta Steinway och sin-flygeln, framförde två låtar, Against all odds (take a look at me now) och In the air tonight.

Collins framträdde också tillsammans med Sting och Eric Clapton. I live-aid-projektet, som sändes på TV över stora delar av världen, ingick även en konsert på JFK-stadium i Philadelphia på den emerikanska östkusten där flera av världens rockcelebriteter hade samlats för att de sitt bidrag till de svältande människorna på Afrikas horn.

Phil Collins blev lite av en centralfigur under Live aid när han, efter sitt uppträdande på Wembley stadium, reste med Concorde över Atlanten till Philadelphia och framförde samma låtar där några timmar senare. ”Only a fool would do it and that´s why I´m doing it. really, I´m doing it because it can be done”, var  kommentar i en intervju.

I Philadelphia spelade han också trummor bakom Jimmy Page och Robert Plant från den legendariska rockgruppen Led Zeppelin. Tillsammans framförde de Whole lotta love och Stairway to heaven.

Collins stod nu på toppen av sin karriär. Även om Live-aid-galan i sig inte var någon höjdpunkt, så kom hans roll under galan att symbolisera hans enorma popularitet i mitten av 80-talet. Bakom sig hade han en tredje soloskiva och en succéfylld soloturné.

Den lille mannen, med de stora låtarna, trotsade Atlanten och gjorde det ingen annan gjorde – framförde sina låtar två gånger, på lika många kontinenter. Collins hade skapat sig en enorm musikalisk plattform och efter solosuccén 1985 ville alla anlita honom som låtskrivare, musiker och producent.

Den första oktober 1985 släpptes ännu en singel från skivan No jacket required, Don´t lose that number. Ungefär samtidigt släppte Tony Banks musik från filmen Lorca and the outlaws. Som om framgångarna inte var tillräckliga släppte Collins singeln Separate lives från Taylor Hackford-filmen White nights samma höst.

Låten var skriven av Collins absoluta favorit, Stephen Bishop och framfördes av Phil Collins och Marilyn Martin. Singeln släpptes först i USA, i samband med filmpremiären, och den klättrade snabbt upp på den amerikanska Billboardlistan. Den 16 november nådde singeln första plats och den låg på listan sammanlagt 19 veckor.

Samtidigt som Genesis funderade på att göra en ny skiva rapporterade BBC radio one att gruppen hade splittrats. Medlemmarna i Genesis blev förstås förvånade eftersom det inte stämde. Många musikkritiker hade under den här perioden svårt att förstå att medlemmarna kunde ha sina solokarriärer parallellt med karriären i Genesis. Framförallt ifrågasatte de varför inte Phil Collins satsade fullt ut på sin solokarriär.

När hans solokarriär tog fart 1981 spådde många Genesis undergång, precis som man gjorde när Peter Gabriel lämnade gruppen sex år tidigare. Men det var tack vare att de enskilda medlemmarna fick utrymme för sin egen musik som de kände att det var motiverat att fortsätta med Genesis. Det har de framfört i många intervjuer.

Hösten 1985 var ett händelserikt år för Genesis. Då inleddes arbetet med Invisible touch som skulle ge dem flera låtar på hitlistorna. Hösten 1985 och vintern 1986 producerade Phil Collins samtidigt Eric Claptons skiva August, vilket var deras andra projekt tillsammans.

På våren 1986 hade Mike Rutherford stora framgångar ned The Mechanics. Låtarna Silent running och All I need is a miracle, som hade nått högt upp på de internationella hitlistorna, hade placerat gruppen bland de riktigt stora.

När Genesis 13:e studioskiva Invisible touch var färdiginspelad i mars 1986 planerade gruppen en omfattande världsturné, som skulle inkludera Australien för första gången. Den 19 maj släpptes titelspåret som singel och albumet släpptes den 9 juni.

Den nådde förstaplatsen 21 juni och singeln Invisible touch nådde förstaplatsen på Billboard i USA den 19 juli, etta före Peter Gabriels Sledgehammer!. Skivan gav gruppen två tredjeplaceringar med In too deep och Tonight tonight tonight och två fjärdeplaceringar med Land of confusion och Throwing it all away.

Genesis utsågs till The Band of The Year av tidningen Rolling Stone.

Invisible touch var Genesis mest framgångsrika skiva och den bästa på många år.

Till låten Land of confusion skapades en mycket välgjord video i vilken medlemmarna medverkade som animerade karikatyrfigurer tillsammans med några av världens stora politiska ledare. Låten och videon var ett inlägg i debatten om hur vi människor håller på att förstöra vård planet. Det var en av Genesis få politiska låtar.

På skivan hade gruppen delvis gått tillbaka till det lite längre låtformatet och till det instrumentala. Brazillian blev en mycket populär låt på Genesis världsturné 1986/87. Balladen In too deep skrevs för filmen Mona Lisa med Bob Hoskins, som Collins senare kom att samarbeta med i Steven Spielbergs film Hook.

Någon vecka innan Invisible touch nådde skivbutikerna släpptes Tony Banks soundtrack med musik från filmerna Lorca and the outlaws och Quicksilver.

I väntan på att Genesis skulle inleda sin världsturné genomförde Mike and the Mechanics en Nordamerika-turné sommaren 1986 med start på Sunrise theatre i Florida. Turnén avslutades efter fem veckor på Expo theatre i Vancouver i Kadada under sensommaren.

1986 var inte bara ett framgångsrikt år för Mike Rutherford och Genesis. Peter Gabriel hade stora framgångar med skivan So som släpptes våren 1986, ungefär samtidigt som Genesis Invisible touch. Singeln Sledgehammer petade ironiskt ned Invisible touch från förstaplatsen på Billboardlistan i USA det året.

Steve Hackett och den före detta YES-medlemmen Steve Howe hade året före bildat gruppen GTR tillsammans med Phil Spalding, elbas, Max Bacon, sång och Jonathan Mover på trummor. De spelade in skivan When the hearts rules the mind som släpptes 1986. Gruppen turnérade under året, men de gjorde bara en skiva.

I slutet av september 1986 inledde Genesis en mastodontturné med start i Nordamerika. Turnén fortsatte i Nya Zeeland och Australien och Genesis inledde sitt andra besök under turnén med en konsert i Houston i mitten av januari 1987. Större delen av mars tillbringade Genesis i Japan för att senare, den 10 maj, inleda Europaturnén på Malaga fotbollsstadion. Turnén fortsatte i Italien och Frankrike.

I maj åkte Genesis tillbaka till USA för att uppträda på de större arenorna. Det blev bland annat fem konserter på Madison Square garden i New York, sex konserter på Rosemont Horizon i Chicago och fem konserter på The Forum i Los Angeles.

Genesis var ”Big buisness”.

Gruppen återvände till Europa för konserter i juni och juli. De avslutade turnén med tre konserter på Wembley stadium i London i början av juli. Den sista konserten i London var den 112:e i ordningen sedan starten i september året före. Under Invisible touch-turnén 1986/87 spelade Genesis i 16 länder och 59 städer inför drygt tre miljoner människor.

Genesis USA-turné sponsrades av ölföretaget Michelob beer, vilket skulle visa sig bli kontroversiellt. Det var låten Tonight tonight tonight som användes i företagets reklamfilm för öl (företaget hade tidigare sponsrat Collins solo och Mike and the Mechanics), men samtidigt medverkade Genesis i en informationsfilm mot droger, Rock against drugs, vilket av kritikerna sågs som dubbelmoral. Genesis förstod inte den stora uppståndelsen och tillbakavisade kritiken. Sponsringen var ett sätt för Genesis att pressa biljettpriserna.

Efter den tio månader långa turnén, som avslutades sommaren 1987, gjorde Genesis ett längre uppehåll. Så småningom började Banks, Collins och Rutherford arbeta enskild med olika musikaliska projekt.

Rutherford började komponera ny musik och Collins förberedde sig för sin riktigt stora debut som skådespelare.

I oktober 1987 började filmen om det stora tågrånet i England 1963, Buster, spelas in. Huvudrollen som tågrånaren Buster Edwards skulle spelas av Phil Collins. Hans fru i filmen spelades av Julie Walters, mer känd som filmkomiker och för sin roll i Timmarna med Rita. Filmen hade premiär på Odeon Leicester Square i Londons West end den 16 september 1988. Filmen fick kritik i pressen för att den förskönade våldet. 1963, då rånet inträffade, hade pressen beskrivit rånarna som hjältar.

Collins fick mycket positiv kritik för sin ”trovärdiga skådespelarinsats”. Skådespeleri var inget nytt för Mr.Collins. Han hade ingen riktig skådespelarutbildning även om han som ung pojke gick i teaterskola i West end i London en kort period på 60-talet. Som 14-åring hade han spelat huvudrollen som Oliver Twist i West end-uppsättningen av The Artful Dodger och medverkade många år senare i den amerikanska TV-serien Miami vice.

Det var regissören David Green som upptäckte Phil Collins när han hade sett ett avsnitt ur TV-serien Miami vice, Phil the Shill. Efter huvudrollen i Buster fick Collins flera filmanbud, men tackade nej. Han siktade istället på en ny skiva – hans då fjärde sedan debuten 1981.

Tidigt 1989 släppte Mike and the Mechanics sin andra skiva Living years. Låten Nobody´s perfect och titelspåret Livin years släpptes som de två första singlarna. De var två starka kort under den turné som gruppen gjorde vårvintern 1989, med bland annat en konsert på Göta Lejon i Stockholm den 2 mars.

Samtidigt höll Phil Collins på i studion med sin fjärde soloskiva. Arbetet resulterade drygt ett halvår senare, i november, i skivan ”…but seriously”. Samma månad åkte han ut i Europa på en hektisk promotionturné för att marknadsföra sin nya skiva.

Andra veckan i december gick skivan in på förstaplatsen på den engelska listan. Två veckor senare blev singeln Another day in paradise etta på singellistan i USA. Den 30 december gick ”…but seriously” upp på första plats på Billboard och skivan låg på listan i sammanlagt 90 veckor.

På skivan möter vi en allvarlig och socialt medveten Collins som nu inte bara sjunger om kärlek och relationer mellan man och kvinna utan också om relationer till andra människor, som uteliggare i låten Another day in paradise. Han påminner oss om den politiska konflikten på Nordirland i That´s just the way it is och han berör det orättvisa Apartheid-systemet i Sydafrika i låten Colours där texten ”No matter what you say, it´s never get any better, no matter what you do, we never see a change…” understryker den allvarliga tonen på skivan. En av låtarna, Something happened on the way to heaven, skrevs för Danny DeVitos film The war of the roses.

Skivan toppade listorna i elva länder i början av 1990 – förutom i USA, även i England och Tyskland. I Sverige hade skivan, efter bara tre veckor, sålts i över 100 000 exemplar. ”…but seriously” var en av de mest sålda i Sverige i januari 1990. Skivan var också den bästa skiva han hade gjort hittills.

I februari 1990 startade Phil Collins en lång turné som skulle sträcka sig fram till september. Efter premiären i Japan den 26 februari fortsatte turnén i Australien i mars. Efter Europapremiären i Paris i slutet av april fortsatte turnén i övriga Europa med avslutning på Knebworth-Fair-festivalen i England i september.

Turnén innehåll 127 konserter i 57 städer. När turnén var slut på hösten hade han uppträtt inför två miljoner människor runt om i världen. Under turnén hade han bjudit in flera organisationer som arbetade för hemlösa. Collins fick dock kritik för sitt sociala engagemang. Kritikerna ifrågasatte varför en miljonär som Collins oroade sig för hemlösa. Frågan var hur miljonären Collins hade mage att engagera sig i sociala frågor samtidigt som han klädde sig i dyra Armani-kostymer…

Tidigt 1990 fortsatte hans kollegor, Banks och Rutherford, med sina soloutflykter. Under hösten och vintern 1990-91 arbetade Banks med soloskivan Time och Rutherford med The Mechanics tredje skiva World of mouth. Båda skivorna släpptes våren 1991.

Medlemmarna i Genesis har alltid hävdat att en egen solo-karriär och andra musikaliska projekt vid sidan om inte behöver betyda slutet för Genesis. Tvärtom gjorde soloutflykterna att medlemmarna kände sig motiverade att fortsätta med Genesis.

Det var alltså ingen återförening när trion i mars 1991 gick in i studion The Farm i Surrey, söder om London, fem år efter Invisible touch, för att producera sitt 14:e studioalbum.

We can´t dance släpptes i november 1991 och följdes av en turné med start i USA i slutet av maj 1992 och en turné i Europa i juni, med premiär i Belgien. Skivan producerades av Nick Davis som tidigare samarbetat med Tony Banks på dennes soloskiva Still. Davis förde in Genesis på nya musikaliska stigar. Rutherfords gitarr blev mer aggressiv och från Banks keyboard strömmade det nu ut gamla beprövade toner igen.

När skivan släpptes var kritiken i de svenska tidningarna sval. Kritikerna skrev bland annat att skivan alltför mycket dominerades av Phil Collins och att den var för polerad och för melankolisk och man  jämförde den med Collins soloskivor.

De långa och instrumentala partierna, som påminde om det tidiga Genesis, fick däremot beröm. Driving the last spike och Fading lights är till formen långa och pompösa och innehåller instrumentala partier av gammal god 70-talsetikett, Kritikerna berömde även de för gruppen ovanligt bluesiga tonerna på I can´t dance, som släpptes som singel i december efter No son of mine som släpptes i oktober.

I can´t dance var gruppens ironiska kommentar till gruppens plats bland den moderna listmusiken. Inspirerad av Levi´s jeansreklam gjorde Collins, Banks och Rutherford satir av TV-reklamen. Att  släppa den som andra singel var vågat, men det gick hem. I can´t dance blev mångas favorit.

Texterna på skivan intog ett socialt och historiskt perspektiv. No son of mine handlar om barnmisshandel, Collins svulstiga Driving the last spike beskriver hur man byggde järnvägsnätet en gång i tiden och om beundran över arbetarnas arbetsförhållanden och i Jesus he knows me riktade Genesis hård kritik mot amerikanska TV-evangelister, som gruppen sett på TV när de vaknat upp på hotellrummen i USA under turnéerna där.

Skivan innehöll också flera ballader, Hold on my heart, Never a time och Since I lost you. Texten till den sistnämnda skrev Collins i sympati för sin vän Eric Clapton, vars 4-årige son Conor omkom när han hade ramlat ner från en skyskrapa på Manhattan i New York 1991. Phil Collins hade inte tidigare skrivit så många texter på en Genesis-skiva, men det var omständigheter som låg bakom det, snarare än en medveten strategi.

”Genesis-gossarna erkänner beredvilligt att vi ska ta den (skivan) som en självironi. Och det är sant. Här finns ingenting alls av de stilar eller attityder som präglat de senaste årens musikaliska moden, lanserade av bland annat MTV. Genesis tvekar tex inte att dra ett par låtar i över tio minuter. Så skrev DN:s musikkritiker Per Mortensen i en recension onsdagen den 13 november 1991.

Den 8 maj 1992 inledde gruppen den relativt korta We can´t dance-tour med start på Texas stadium i Dallas.  Turnén nådde Europa och Werchter utanför staden Leuven i Belgien i slutet av juni för att senare avslutas med  två konserter i Knebworth i början av augusti.

Flera mindre konserter genomfördes med avslutning på Wolverhamton civic hall i november.

Genesis gjorde sammanlagt 60 konserter under 90 dagar under We can´t dance-turnén. Efter turnén gick medlemmarna åt skilda håll för att inleda olika soloprojekt.

Banks arbetade med en ny soloskiva, Rutherford träffade sina vänner i The Mechanics igen för att producera ännu en skiva och Collins gick in i studion för att göra sin femte skiva, Both sides. Arbetet med Genesis lades på is ännu en gång.

1992 släppte Genesis skivan The way we walk, volume one, The shorts. Den innehöll hitsinglar inspelade live under turnén 1992. I januari 1993 släpptes The way we walk, The longs, som bland annat innehöll ett 20 minuter långt medley på gamla Genesis-klassiker från 70-talet. Hösten 1992 gjorde Phil Collins en roll i komedin Frauds och han deltog i filmen The three bears tillsammans med Bob Hoskins och Danny DeVito.

I mitten av oktober 1993 släpptes den mörka och mycket personliga Both sides of the story. Collins blandade politiska texter med kärlek. Under den här perioden var äktenskapet med Jill Tavelman på väg att ta slut. Phil träffade under turnén 24-åriga Orianne Cevey.

Collins första singel från skivan Both sides släpptes i början av november. Till skillnad från tidigare alster spelade han alla instrument och stod själv för produktionen.

I april 1994 inledde Collins en Europa- och Nordamerikaturné, som bland annat inkluderade en kväll i Globen i Stockholm, annandag påsk, 4 april. Turnén fortsatte under sommaren och hösten samma år och avslutades med åtta konserter på Wembley stadium i London i december. Den fortsatte i Australien och Asien under vintern och våren 1995.

Under turnén hade Collins delvis en ny kompgrupp. Borta var Chester Thompson som länge hade varit Collins, och inte minst Genesis, turnétrummis sedan 1977. Gruppen bestod av Ricky Lawson på trummor, Daryl Stuermer, gitarr, Nathan East, elbas och Brad Cole, keyboards. Världsturnén 1994-95 var den längsta som Phil Collins har gjort.

Hösten 1994 släppte skivbolaget Virgin i England och det amerikanska skivbolaget Atlantic en samlings-CD med alla skivor från Trespass till Three sides live. I mars 1995 släppte Mike and the Mechanics sin första singel från gruppens fjärde skiva A beggar on the beach of gold.

Den 28 mars 1996 meddelade skivbolaget Virgin att Phil Collins skulle lämna Genesis efter närmare 26 år i gruppen. Collins ville koncentrera sig fullt ut på sin solokarriär. Efter att ha varit medlem i Genesis sedan hösten 1970 tycket han att det var dags att ändra inriktning på sitt musikaliska liv.

Under flera år hade medlemmarna hävdat att en egen solokarriär och andra musikaliska utflykter inte behövde betyda slutet för gruppen. Collins enorma solokarriär under 80- och 90-talen och Rutherfords och Banks soloutflykter motiverade dem att fortsätta som grupp, men till slut sprack samarbetet. Collins gick sin egen väg, precis som Peter Gabriel hade gjort 1975.

Banks och Rutherford tog beskedet med ro. De hade i princip varit beredda på ett avhopp ända sedan solokarriären tog fart med In the air tonight 1981.

Den 22 februari 1996 hade han skrivit på ett kontrakt med Walt Disney-produktionen Tarzan. Filmen visades först 1998. Det var Collins svar på Elton Johns musik till Lejonkungen om man så vill.

Trots Phil Collins avhopp bestämde sig Banks och Rutherford mycket överraskande för att fortsätta.

Efter en lång tids rykten offentliggjorde Hit and Run music i London i början av juni Genesis nya sångare – 28-årige Ray Wilson från Skottland. Han föddes i Dumfries 8 september 1968 och växte upp där innan han flyttade till Carisle. Hans spelade i olika grupper som ung, The end och Guaranteed Pure och senare i Stiltskin som blev kända med låten Inside, som användes i en reklam-film för Levi´s jeans.

Ray Wilson var född samma år som Genesis släppte sin första singel, Silen sun!

Genesis 20:e skiva Calling all stations spelades in i gruppens studio The Farm på den engelska landsbygden utanför London. Den släpptes i september. I samband med skivsläpptet gjorde Genesis en omfattande PR-kampanj för skivan. Genesis genomförde bland annat en konsert inför världspressen på Cape Canaveral i Florida 28 augusti som en del i marknadsföringen av skivan och den nya sångaren Ray Wilson.

På den nya skivan blandas gammal tradition med nya grepp. På skivan finns de vackra och starka melodierna, storslagna och färgstarka ljudklangerna, akustiska gitarrer och instrumentala mellanspel. Gammal tradition i en ny tid. Det var ingen nyskapande musik. Det var lättsmält 90-talspop, ibland förutsägbar och lite tråkig. Den nya sångaren Ray Wilson hade inga ambitioner att kopiera Collins utan hade en egen integritet och självständighet. Hans röst låg närmare Gabriels och han gjorde de gamla låtarna med bravur.

Collins dominans var borta vilket skapade utrymme för Banks och Rutherford.

Kritiker dödsdömde Genesis när Gabriel hoppade av 1975. En del gjorde det också när Collins hoppade av – och de fick delvis rätt. Efter skivan Calling all stations och en Europaturné, med besök i Sverige i april 1998 (USA-turnén ställdes in på grund av för dålig skivförsäljning) blev det inget fortsatt samarbete mellan Genesis och Wilson.

Wilson mådde en tid efter beskedet dåligt och var desillusionerad. Han tyckte att Genesis kunde ha fortsatt och gjort ytterligare skivor och turnéer och han ansåg att Banks och Rutherford kunde ha varit snabbare och tydligare med beskedet när han väl fick det.

Efter en tids sorg fortsatte Wilson med en solokarriär och har på senare år spelat in flera skivor och har framfört många av Genesis låtar på turnéer i Europa. Han har också sjungit på Steve Hacketts konserter då denna turnérat med låtar från det tidiga Genesis.

De tidigare medlemmarna har efter tiden i Genesis fortsatt att satsa på musiken. Phil Collins och Peter Gabriel har haft de största framgångarna. Hösten 1992 släppte Peter Gabriel sin skiva Us, uppföljaren till framgångsrika SO från 1986. Us var en av hans bästa och på flera spår vackraste skiva någonsin, exempelvis låtar som Blood of eden och Secret world. Med videon Digging in the dirt visade Gabriel ännu en gång prov på sin konstnärliga ådra.

Efter en turné 1993 släpptes ett dubbel-live-album från turnén. Han deltog vid återupplivade Woodstockfestivalen i USA den 14 och 15 augusti 1994 och var med vid Glastonbury-festivalen under sommaren.

Gabriels Lovetown var en av låtarna på skivan Philadelphia, musiken från filmen med samma namn.

Övriga medlemmar och ex-medlemmar har genom åren fortsatt att skriva musik, släppa skivor och turnéra.

Steve Hackett arbetade under 1995 med ännu en skiva, den bluesinfluerade 13ths floor, som släpptes under året. Hackett har sedan han hoppade av 1977 gjort flera soloskivor och har på senare tid haft framgångar med sitt band som framfört gamla Genesis-låtar, både på skiva och live. Sångare i bandet är Nad Sylvan  från Sverige.

I mars 1996 släppe Mike and the Mechanics en samlingsskiva med hit-låtar från debutskivan och A beggar on a beach of gold. Tony Banks gjorde skivan Strictly inc. som släpptes 1995 och har samarbetade med bland annat med Nick Kershaw. Han har också gjort klassisk musik.

Hösten 1996 släppte Phil Collins sin sjunde soloskiva sedan debuten 1981 – Dance into the light. Efter den mörka och personliga skivan Both sides 1993 mötte vi nu en förändrad 45-årig engelsman. Han var positiv och levnadsglad och från skivan strömmade nu livsbejakande toner.

Borta var de tårdrypande kärleksballaderna och fram trädde istället afrikanska rytmer med jazzelement och traditionell välproducerad popmusik. Dance ino the light är en gitarrorienterad skiva och en hyllning till 60-talets rock- och popmusik. Den handlar i allmänhet om människor som funnit friheten i Sydafrika och övriga världen, men också om Collins nyvunna frihet och nyfunna kärlek, blott 24-åriga Orianne Cevey (född 1972), som han då bodde med tillsammans i Schweiz.

De båda gifte sig, fick två barn tillsammans, och bodde då i Ceveye´s hemland Schweiz. Efter skilsmässa 2008 gifte Cevey om sig och flyttade till Florida.

Efter ett tillbakadraget liv i Schweiz med alkoholproblem träffade Collins Cevey igen och de flyttade tillsammans i Florida.

Collins, som av bland annat hälsoskäl dragit sig tillbaka från musiken, återvände och åkte 2017 ut på en turné med sin 16-åriga son på trummor.

Under hela 80-talet använde Collins och Genesis trummaskiner som komplement till de vanliga akustiska trummorna på sina skivor, men på sjunde skivan Dance into the light 1996 hade Collins lagt trummaskinerna på hyllan. There´s no drummchine on this one, står det skrivet på konvolutet. Det fanns en förklaring till det.

Under Both sides-turnén 1994 hade Collins ont i en handled. Varje gång han spelade och slog på sin tamburin fick han kraftig värk. Vad han inte visste då var att ett ben hade gått av i handleden och inte gick att fixera. Om benet togs bort kunde läkarna inte garantera full rörlighet i handleden igen.

Collins blev rädd för att inte kunna spela trummor igen, men efter många turer blev handleden bättre och han bestämde sig då för att det skulle vara riktiga trummor på skivan. Han fick senare problem igen och kan idag inte spela trummor vilket också beror på ryggproblem efter en operation.

Det finns flera intressanta och för Collins nyskapande låtar på skivan. I låten In your eyes, som har rötterna i den oskuldsfulla 60-talspopen, försökte Collins fånga den tidens enkla och naiva texter. Lorenzo påminner mycket om Peter Gabriels skivproduktion.  Collins hade lyssnat mycket på senegalmusikern Youssou N´Dours skivor under Both sides-turnén 1994 och blivit inspirerad. Youssou N´Dour har spelat mycket med Peter Gabriel.

Texten till Lorenzo har en mycket gripande bakgrund. Den skrevs av Lorenzo Odone, som filmen Lorenzo oil från 1992 handlar om. Odone kom från Afrika och fick, som liten, en svår sjukdom, som gjorde honom invalid.

Läkarna kunde inte bota honom, men hans föräldrar upptäckte att de kunde lindra sjukdomen genom att ge sonen speciell mat. Odones mamma hade skrivit till Collins och berättat om sin son och om hur han, med hennes hjälp, börjat skriva om sin sjukdom. Odone ville att Collins skulle sammanställa hans text och skriva musiken till den.

Collins, som hade sett filmen om Odone, hade blivit mycket berörd och bestämde sig för att samarbeta och skriva låten. Pengar som Lorenzo gav skulle gå till forskning om Odones sjukdom. Filmen sändes i SVT hösten 1996.

De afrikanska rytmerna finns också med på en av de bästa låtarna från skivan, Wear my hat, som påminner om musiken från Paul Simons Graceland från 1986. Låten handlar om alla de inställsamma människor som Collins träffat när han varit ute på turné, om alla de som tagit sig bakom scenen med backstagepass eller som uppehållit sig i hotellentréerna för att komma nära Collins och säga: Kommer du ihåg mig, vi sågs för 15 år sedan!

Titelspåret från skivan, Dance into the light, en blåsbaserad, funkig och modern poplåt, gjord för bilradion, och inte särskilt nyskapande, släpptes som singel i slutet av september 1996. Skivan kom i oktober och släpptes på skivbolaget Warner brothers.

Collins hade hoppat av det långa samarbetet med Virgin efetrsom han ville ha en förändring, göra något nytt och arbeta med andra människor. Det låg således ingen konflikt bakom. I USA släpptes skivan på Atlantic.

Collins hade gjort likadant 1981 då han som ny soloartist släppte sin första soloskiva Face value på Virgin istället för på Charisma. Ironiskt nog köpte Virgin Charisma senare, 1983.

På skivan medverkar Collins barndomskamrat, gitarristen Ronnie Caryl, som spelade med Collins i gruppen Freehold och Flaming youth på 60-talet innan Collins blev trummis i Genesis hösten 1970. Ronnie Caryl sökte jobb som gitarrist i Genesis 1970 samtidigt som Collins sökte jobb som trummis. Collins fick jobbet, men Caryl nobbades.

1996 och delar av 1997 arbetade Collins med filmen Tarzan och gjorde också en turné i Nordamerika och i Europa.

Genesis återförenades 2007 för en turné, men sen har det varit tyst om gruppen. De tidigare medlemmarna i gruppen har alla år sedan de hoppade av fortsatt med musik, Anthony Phillips, Peter Gabriel, Steve Hackett och Phil Collins. Tony Banks har på senare tid gjort klassisk musik och Mike Rutherford har gjort ny musik med sin grupp Mechanics.

När det bara är några dagar kvar på 2017 väntar jag på en bok jag har beställt från England. Den är skriven av Richard McPhail, som var med i gruppen Anon, en av de två grupper som gick samman och bildade Genesis på internatskolan Charterhouse 1967 och som fungerade som gruppens turnéansvarige i början av Genesis karriär. Det blir spännande läsning under juldagarna om de tidiga åren i Genesis karriär.

Av: Fredrik Blomberg

Ett flertal böcker, artiklar från dagstidningar, svenska och utländska musiktidningar, intervjuer i radio, tv, videor och på band och skiva ligger till grund för Dokument Genesus (originaltiteln: Historien om Genesis 1967-2017, som började skrivas sommaren 1987).

Källor (böcker)
I know what I like – Armando Gallo
Not dead yet – Phil Collins
Phil Collins – The definitive biography – Ray Coleman
Peter Gabriel – An authorized biography – Spencer Bright
Peter Gabriel – In his own words – Mick St. Michael
Genesis – Turn it on again – The illustrated Genesis story
Turn it on again – Dave Thompson
Genesis – A biography – Dave Bowler och Bryan Dray
The Phil Collins story – Johnny Waller
Genesis – Play me a song, a live guide 1969 to 1975 – Paul Russel
The book of Genesis – Hugh Fielder

Diverse källor:
Tidningsartiklar, intervjuer på radio, TV, Youtube

 

 

 

 

 

 

 

WordPress.com.

Upp ↑

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

%d bloggare gillar detta: