TED – EN VIKTIG DEL AV SVENSK POPHISTORIA

Ted Gärdestad är en viktigt del av svensk pophistoria. Många av hans låtar är klassiker. På 80-talet försvann han från popscenen och sökte sig till religionen. Han tog livet av sig den 21 juni 1997 efter flera år med psykiska problem. Den 18 februari 2006 skulle han ha fyllt 50 år.

Han började sjunga och spela tidigt, redan under skoltiden. Han började slå på kakburkar och kastruller som liten och började spela dragspel och gitarr i unga år. Han lyssnade framförallt The Beatles hemma i källaren i Sollentuna där han växte upp tillsammans med två bröder, Kenneth och Kjell.

Ted började komponera egna låtar när han var sex år och så småningom gjorde han låtar tillsammans med sin åtta år äldre bror, Kenneth. Ted gjorde musiken och Kenneth skrev texterna.

En dag gick Ted till sin brors skola och sa att de måste göra något med de låtar de hade spelat in på en demokassett. De slog upp telefonkatalogen och hittade ett skivbolag de kände igen.

1970 gick de upp till Polar och ville att Benny Andersson och de andra på bolaget skulle lyssna på deras musik. De lyssnade, men sa att de skulle återkomma ett år senare, men uppmanade dem att fortsätta skriva låtar, fast på svenska.

Ett år senare kom de tillbaka och det blev så småningom skivinspelning. Efter att bröderna Gärdestad hade fått beskedet att Polar ville spela in deras musik sprang de genom Humlegården i Stockholm och Kenneth beskriver det som deras lyckligaste dag i livet.

Det blev skivkontrakt och 1972 kom Ted Gärdestads första skiva ”Undringar”, samma år som han fyllde 16 år, men det dröjde innan publiken tände till, men låten ”Jag vill ha en egen måne” kom etta på svensktoppen.

Sommaren 1972 turnerade den då okände Ted Gärdestad tillsammans med Lena Andersson i folkparkerna och mot slutet av sommaren blev Ted Sveriges nya och lovande popstjärna och flickornas favorit med sitt långa ljusa hår och charmiga personlighet.

Musiken var allt för Ted, men idrott och tjejer var också ett intresse. Han var en stor tennistalang och spelade mot Björn Borg i ungdoms-SM. Ted och Björn Borg kände varandra och var kära i samma tjej, Helena Anliot, som Ted gjord en låt om, ”Angela”.

Svenskt 70-tal präglades av framförallt musikrörelsen, ”proggen”, men också Abba, Björn Skifs, Tomas Ledin och Ulf Lundell, men så fanns den talangfulle Ted Gärdestad där med sina ofta naiva texter om kärlek och om livet i största allmänhet, ofta med mycket humor. Brorsan Kenneth klädde sin lillebrors idéer och tankar med ord.

Medlemmarna i Abba var med och sjöng och producerade flera skivor, så även gitarristen Janne Schaffer. Under 70-talet hade Ted Gärdestad flera hitlåtar som ”Jag vill ha en egen måne”, ”Sol, vind och vatten”, ”Chapeau Claque”, ”Eifeltornet” och ”Angela”.

1977 åkte han till USA och spelade in en engelsk skiva i Hollywood, med musiker från bland annat rockgruppen Toto, som året därpå släppte sin debutskiva.  Men Gärdestads inspelning i USA fick inga större framgångar vare sig där eller hemma i Sverige när den släpptes ett år senare.

Bättre gick det 1979 då han vann den svenska uttagningen till melodifestivalen med ”Satellit”. Introduktionen av låten stod Janne Schaffer bakom, inspirerad av Totos ”Hold the line”.

Efter skivan ”Stormvarning” 1981 försvann Ted Gärdestad från popscenen. Han gick med i den religiösa rörelsen Bhagwan och bytte namn till ”Swami Sangit Upasani”. Han började meditera och gjorde regelbundna resor till Bhagwans högkvarter i Oregon i USA.

Under ett par år hade han nästan ingen kontakt med brorsan och familjen. Han sökte sitt eget jag, sin identitet, men Bagwanrörelsen upplöstes 1985.

På 80-talet var uppgifterna och ryktena många om Ted och Bhagwanrörelsen och sedan kom de indirekta anklagelserna om att han mördat Olof Palme, att han skulle vara den så kallade ”33-åringen”. Detta påverkade den känsliga och då bräckliga Ted och hans omgivning.

Brodern Kenneth märkte att hans bror hade förändrats och behövde hjälp. Ted gled in i depression. Under många år kämpade Ted mot inre röster, som gjorde att han mådde dåligt. Kenneth och omgivningen försökte hjälpa honom på olika sätt. Musiken skulle ta honom ”tillbaka”.

Hösten 1991 gjorde han ”comeback” på scenen. Eskilstunabandet ”Rock’n roll machine” kompade Gärdestad och de spelade live i Örebro hösten 1991. Han gjorde några få konserter vintern 1992 tillsammans med Dan Hylander, Tove Naess och ”Plura” Jonsson från Edlkvarn. Bland annat uppträdde han i Nyköping. Eskilstunabandet ”Rock’n roll machine” gjorde närmare 100 konserter med Gärdestad 1992-93.

1993 försökte han göra ”comeback” på skiva i och med samlingsskivan ”Kalendarium”, som innehöll en ny låt, ”För kärlekens skull” och en nygammal, ”Himlen är oskyldigt blå”, som han tidigare gjort på engelska, som ” Blue virgin isles”.

1994 släpptes skivan ”Äntligen på väg” med bland annat låten ”Ge en sol”. Skivtiteln antydde att han var på väg tillbaka, men det inre kaoset och kampen mot rösterna hade tagit överhanden. I juni 1997 orkade Ted Gärdestad inte leva längre.

Han och hans bror Kenneth stod varandra mycket nära, de var ”tvillingsjälar”. Ted Gärdestad skämtade ofta, var en glad och sprallig person under uppväxten, men han hade också gömda känslor, var eftertänksam och filosofisk.

Kenneth Gärdestad har tillsammans med journalisten Keijo Liimatainen, vän till Ted, skrivit en bok om sin bror, om uppväxten, det nära samarbetet kring musiken och om den svåra tiden då Ted blev sjuk. ”Jag vill ha en egen måne” heter boken.

En av de viktiga egenskaperna med Ted Gärdestad var hans mod att gå egna vägar, sa Kenneth Gärdestad till Sveriges Radio Sörmland knappt ett år innan boken släpptes hösten 2005. I boken intervjuas många av hans vänner, tennisstjärnan Björn Borg, Ann Zacharias, Björn Ulvaeus, Janne Schaffer, Lennart Östlund och ljudteknikern Michael B. Tretow och musikern Harpooch personer från tiden i Bhagwanrörelsen.

I musiken fanns en spänning mellan det ljusa och det mörka, men Ted ville alltid att det ljusa skulle segra och han har säkert hittat sin måne nu.