HAN STOD FAST VID SINA IDEAL

Han var med i proggrörelsens flaggskepp på 70-talet och blev som soloartist hyllad i hela Norden. När andra ”vänstermänniskor” distanserade sig från sin radikala ungdom, när nya tider kom, så höll denna artist de socialistiska idealen levande ända fram till sin död 1999.

Björn Afzelius, sångare och gitarrist, föddes i Huskvarna (Hakarp) den 27 januari 1947 och flyttade runt mycket under uppväxten. 1955 flyttade familjen Afzelius till Hökarängen i Stockholm och 1963 gick färden till Malmö.

När han var 12 år hörde han Elvis Presley på radion och sedan den dagen förändrades hans liv. Efter studentexamen 1968 studerade han i Lund för att bli journalist eller lärare, men musiken tog överhanden när han träffade Mikael Wiehe i Malmö och de startade tillsammans med Peter Clemmedson, Hoola bandoola band omkring 1970. Gruppen blev musikrörelsens, ”proggens”, flaggskepp på 70-talet.

Afzelius spelade i olika band i slutet av 60-talet och var inspirerad av bland annat Beatles och Crosby, Stills, Nash and Young. Afzelius och Wiehe blev vänner för livet.

Hoola Bandoola etablerade sig som ett av de mest populära banden i början av 70-talet, men när de tog en paus 1974, gjorde Afzelius sin första soloskiva, ”Vem är det som är rädd?” Med klassiker som ”Bläckfisken” och ”Historien har visat”. Bläckfisken var en av de första låtar Afzelius skrev för Hoola Bandoola band och som bandledaren Wiehe godkände.

När gruppen lade musiken på hyllan 1976 flyttade Afzelius till Göteborg där han fortsatte sitt politiska och musikaliska engagemang. Samma år kom skivan, ”För kung och fosterland”.

Afzelius bildade ”Björn Afzelius band”, bland annat tillsammans med en medlem från gruppen ”Motvind”.  De släppte tre skivor, ”Johnny boy”, ”Bakom kulisserna” och ”Another tail to tell”, en skiva på engelska.

Men gruppen splittrades och Afzelius hade en akustisk period innan han bildade gruppen Globetrotter 79-80.

Det var country och folkrockinspirerad musik, men texter var inte lika tydligt politiska som Hoola Bandoolas. Om Wiehe hyllades av kritikerna, var det tvärtom med Afzelius, men om det var frostigt mellan honom och kritikerna, var det varmare mellan Afzelius och publiken.

Han fick kritik för sin kvinnosyn, för sin hyllning till staten Kuba och för sin musik, men han blev en av våra mest folkkära artister. Han uppmärksammades inte bara i Sverige, utan även i andra delar av Norden. 1984 kom skivan ”Exil” med klassiker som titelspåret och ”Ikaros”.

Det stora kommersiella genombrottet kom med skivan ”Tusen bitar” 1990, skriven av danskan Anne Linnet. Titelspåret blev en enorm succé och är en flitigt spelad låt sedan dess. Han fick en Grammy i Danmark för ”bästa utländska sångare” och i Norge sålde han ut konsertlokalerna.

Gruppen ”Globetrotter” splittrades i mitten av 80-talet och Afzelius inledde ett tätare samarbete med Wiehe igen. De genomförde en konsertturné sommaren 1986 och den följdes under hösten av en gemensam skiva. ”Mitt hjärtas fågel” är en klassiker och låg på svensktoppen ett halvår. Tiderna förändras.

1988 gick hans skivbolag i konkurs och han bildade ett eget, Rebelle. Namnet tog han efter sina döttrars förnamn, Rebecca och Isabelle. Afzelius fortsatte sin kamp för solidaritet och rättvisa, men skrev inte bara sånger om det.

Han gick från ord till handling och engagerade sig i internationella solidaritetsfrågor och stöttade aktivt flyktingar och invandrare. Han samarbetade under alla år med Wiehe och de arrangerade olika stödgalor och samlade in pengar till olika projekt i bland annat Latinamerika.

1985 var de med vid ANC-galan i Göteborg tillsammans med Dan Hylander och Tomas Ledin. Han tillbringade en hel del tid i Italien där han hade många vänner, men också på Kuba och i Latinamerika vilket också beskrivs i hans texter, som i  ”Natt i Ligurien”.

Afzelius’ musik har rötterna i amerikansk rocktradition, folkrock och country och hans texter var ofta allvarliga, men också humoristiska och ironiska. Han sjöng om tredje världen, om orättvisor i Sverige och världen, om storkapitalet, om de förtryckta och om förtryckarna – de som har makten – som på titelspåret För kung och fosterland 1976.

Men han skrev också om kärlek mellan man och kvinna, om relationer och svek, om sin uppväxt, om relationen till sin mamma och pappa.

Han svek aldrig sina socialistiska ideal, även om han med åren fick perspektiv och distans.

Den 16 februari 1999 dog Björn Afzelius i lungcancer, 52 år gammal.

En minneskonsert arrangerades senare av vännen Mikael Wiehe och Hoola Bandoola band. Wiehe framförde då en låt som han skrivit till och om Afzelius, om deras långvariga vänskap, ”Den jag kunde va”. Den spelades även på Afzelius´ begravning.

UNDRAR VAD AFZELIUS HADE SAGT