Besekdet på onsdagskvällen att radio- och tv-mannen Adam Alsing har avlidit av Covid 19 kom som en chock. Han föddes 1968, året efter att jag kom till denna jord. Hans död gjorde att coronakrisen plöstligt kom så nära.
I över en månad har jag som radiojournalist rapporterat om coronaviruset och professionellt berättat om hur många som insjuknat och avlidit och om företag som drabbats av krisen. Jag har försökt, som i andra sammanhang i mitt jobb, distansera mig och intagit rollen som presentatör – berättat sakligt och korrekt, som jag ska göra, men det är omöjligt att inte känna. Estoniakatastrofen, mordrättegångar och mordet på Anna Lindh kändes, men coronakrisen är något helt annat, som påverkar samhällsekononimin och slår hårt mot jobben och familjers ekonomi. Den innebär också att människor blir sjuka och dör.
Som journalist ska du rapportera. Det är först när du kommer hem som du själv kan ”konsumera” media och ta in, känna, reflektera som privatperson.
I början av den pågående krisen sa jag till mig själv att det ”nog inte kommer att drabba mig” och ”det går nog över snart”. Men den senaste veckan har coronakrisen kommit allt närmare och i och med Adam Alsings bortgång kom den så nära eftersom han var i samma ålder. Det blev plötsligt uppenbart att jag själv faktiskt kan drabbas.
Enligt Folkhälsomyndighetens statistik är andelen som insjuknat störst i åldersgruppen 50-59, även om dödligheten i den gruppen inte är så stor, relativt sett. Och andelen män som drabbas är större än andelen kvinnor som drabbas. Dessutom är det ju så att Sörmland, där jag bor, är hårdast drabbat, relativt sett. Antalet sjukdomsfall per 100 000 invånare är störst i vår region. Det är fakta. Och det är skrämmande och så hotfullt.
Jag har tidigare sagt att jag inte är rädd, utan bekymrad, men nu börjar jag glida in i en rädsla – en rädsla för att dö – faktiskt. Om en 51-årig Adam Alsing kan dö kan väl jag, tänker jag.
Jag tänker på den berömda sannolikheten och Tage Danielsson. Hur sannolikt är det att jag dör eller insjuknar? Ska jag dö innan min 85-åriga pappa dör? Är det sannolikt? Kanske inte, men det är inte rätt och rimligt om det skulle ske. Det är ju nu livet har börjat – på allvar.
Alsings bortgång fick mig att tänka ännu mer på liv och död. Och jag började tänka på att jag kanske måste förbereda mig och skriva ner vilka koder jag har till allt möjligt, skriva ett testamente och prata med mina närmaste.
Plötstligt sitter jag här natten till den 16 april och försöker sammanfatta mitt liv, precis som jag tror många gamla gör. Tänker tillbaka på allt jag upplevt.
Jag är nöjd med mitt liv. Det finns mycket kvar att uppleva, men jag inbillar mig att jag gjort rätt mycket. Jag är nöjd. Det är inte mycket jag ångrar. Jag är tillfreds, som Lundell svarade när han i Skavlan för några år sedan fick frågan om han var lycklig.
De senaste åren har jag fått uppleva mycket musik live. Jag har sett många artister och grupper. 2019 såg jag rekordmånga band och artister, bland annat Eagles, Cher, Roger Hodgson (tidigare sångare i Supertramp), Michael Bublé och Marillion. I november hoppas jag se Gino Vannelli på Cirkus i Stockholm. Och man kan hoppas att krisen är över då och att jag lever.
För det vill jag verkligen.
Tack för musiken!
All kärlek!
Carl Fredrik Blomberg.
(Obs! Oroa dig inte, jag mår bra, men vill uttrycka mina känslor och tankar i denna svåra tid. Det är viktigt att prata om liv och död, även om jag har respekt för de som inte orkar göra det)
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar