Snart 76-årige Mikael Wiehe radade upp en rad av sina mest kända låtar på Cirkus i Stockholm på tisdagskvällen under sin halvår långa avskedsturné, Titanic, Flickan och kråkan, Victor Jara, En sång till modet och Det här är ditt land. Det är vad man kan förvänta sig på en avskedsturné – ”Mikael Wiehe – Den sista turnén”.
När han välkomnade Rebecca Afzelius, Björn Afzelius dotter, in på scenen gick det ett sus genom publiken. De sjöng Afzelius´ svenska version av kubanen Silvio Rodriguez ”El día feliz que está llegando”, Sång till friheten, tillsammans och det blev en av höjdpunkterna för mig tillsammans med Den jag kunde va, som handlar om Wiehes starka vänskap med Björn Afzelius.
Wiehe har alltid varit en berättare, både genom sina låtar och i mellansnacket på scenen. Han berättade bland annat hur väl han hade planerat vilka låtar han skulle spela under avskedsturnén, och i vilken ordning. När han väl hade bestämt sig så invanderade Ryssland Ukraina. Då ändrade han planerna och lade till Dylans Masters of war från The Freewheelin´ Bob Dylan från 1963. Och några män på rad sex jublade.
Och det blev en hel del politik denna kalla och blåsiga aprilkväll på Djurgården, fattas bara annat när det är Mikael Wiehe som står på scenen. Det blev en hel del om solidaritet, kamp, om att stå enade, om makten och nyliberalism. Han häcklade Liberalerna och pratade om utvecklingen i Chile och hyllade återigen den chilenske vissångaren Victor Jara, som mördades efter militärkuppen 1973, och som sedan blev en frihetssymbol.
Mikael Wiehe kompades denna kväll av Christer Karlsson på klaviatur och Anders Pettersson på gitarr, och de log mot varandra och verkade ha kul tillsammans. Även om Wiehe tappade texten i ett par låtar så sjöng han dem fortfarande bra. Han är ju ändå snart 76.
Wiehe aktualiserar sina gamla låtar från 70-talet, med Hoola Bandoola Band, exempelvis Keops pyramid och Vem i hela världen kan man lita på, och som han alltid gör han det utifrån sitt eget socialistiska perspektiv. Han väver samman olika historiska händelser i Sverige och övriga världen, som den arabiska våren, klimatet, kärnkraften, Ukraina och hur jämställdheten har utvecklats sedan 1972, åt helt fel håll, enligt Wiehe, som menar att klyftan mellan ”de rika direktörerna” och industriarbetarna har växt. Och han är både självironisk och verkar ha perspektiv vad gäller den mer radikala tiden, även om han fortfarande tydligt står fast vid sina ideal. Han vet att vissa inte vill ha en monolog om Nicaragua igen, men kanske en bild av Chiles 50-åriga ekonomiska historia sedan militärkuppen i Chile 1973, uttrycker han med lite distans och med glimten i ögat.
Wiehe är kärlek och politik och mycket humor – även om att åldras och bli gammal. Han sjunger i slutet av konserten att han ”bara vill vara en gammal man, som håller huvet kallt och hjärtat varmt, som tror på solidaritet och kamp” (från skivan En gammal man från 2012).
När han tackar för sig från scenen och lokalen på Cirkus tänds igen och jag vänder mig om och betraktar publiken, som tar på sig sina jackor för att gå hem i den kalla aprilkvällen, tänker jag att jag i alla fall minskade genomsnittsåldern på konserten denna kväll. Grattis på 76-årsdagen, Wiehe, som fyller 76 år den 10 april. Själv fyller jag 55 den 9:e…och vägrar bli en gammal man 🙂
Uppdaterat 2022-04-06 kl 08:59
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar