35 ÅR SEDAN LIVE-AID-GALAN – FÄRRE LEVER I FATTIGDOM

Jag minns för 35 år sedan. Det var försommar och jag hade nyligen gått ut gymnasiet på Virginska skolan i Örebro. Fick direkt jobb på krogen Frimis i Örebro, kallad för ”Den glada gamla danskrogen” i annonserna i Nerikes Allehanda. Sara hotell och restauranger var ägare. Källarmästaren var från Skåne. Han var stram och respektingivande, nästan som att man var rädd för honom. Det var en fin krog med exempelvis pepparsteg, planka och sjötunga Walewska. Då, 1985, kostade den rätten 175 kronor per skalle. Det var mycket pengar på den tiden, som man brukar säga.

Det var några viktiga år i krogbranschen som härdade mig. Det var nog där jag lärde mig att hålla många bollar i luften samtidigt. Tiden var viktig, precis som nu vad gäller nyhetssändningar. Maten ska serveras. Nyheterna ska levereras – nu – inte sen.

Den sommaren var det Live-aid på TV och jag jobbade. Välgörenhetskonserten som Bob Geldof låg bakom, den 13 juli 1985. All världens artister var med, från Wembley i London inför 72000 i publikhavet och JFK stadium i Philiadelphia inför 100 000.

Exempelvis uppträdde Led Zeppelin, Ultravox, Duran Duran, Wham, David Bowie, U2, Bryan Adams och Phil Collins, som åkte Concorde över till USA för att även uppträda där efter sitt uppträdande på Wembley, där han förresten spelade fel ton på pianot under första versen av Against all odds. Det har han fått leva med sedan dess den gode Phil. Han var stor då och han blev ännu större kommande år med sin lättsmälta popmusik.

Jag minns flera starka uppträdanden, bland annat när medlemmarna i Queen sprang in på scenen och den karismatiske Freddie Mercury, i vitt linne, slog an de första tonerna i en av rockmusikens bästa låtar, Bohemian Rhapsody från albumet A night at the opera från 1975. Det var stort.

Mitt i förberedelserna för kvällens gäster på Frimis gick jag då och då in in i matsalen där teven stod på. Jag kunde åtminstone få en känsla för vad som pågick. Efter kvällens svettiga pass, åkte jag hem och tittade lite mer på galan.

Minns också U2 och en 25-årig Bono som tillsammans med de andra levererade en av mina favoriter sedan dess, Bad, från skivan Unforgettable fire 1984. Jag minns starkt Bonos introduktion i den suggestiva inledningen: ”We come from Dublin City, Ireland. Like all cities, it has its good and it has its bad. This is a song called Bad”. Den frasen har etsats sig fast i mitt inre och jag minns detta så väl. Och så gitarristen The Edge´s malande och ekande gitarr under den nästan 12 minuter långa versionen.

U2 slog nog igenom för den breda allmänheten då. Jag var för evigt fast.

Det är många år sedan nu. Det är svårt att tänka sig att det inte fanns internet, mobiltelefoner och platt-TV.

35 år sedan – svindlande.

Om fattigdomen minskade på Afrikas horn? SIDA skrev så här om Etiopien 2019: