MAGNUS UGGLA, FOLKETS PARK I HAGFORS 1983
Efter konfirmationen sommaren 1981 hade jag fortsatt kontakt med några killar från Hagfors och ett par tjejer från Kungälv och Göteborg, som jag minns det. Särskilt hon från Kungälv minns jag eftersom jag var så kär i henne.
Minns ett rött kuvert som kom med posten någon vecka efter att vi hade lämnat lägret. Det var från tjejen i Kungälv. Minns än idag hur hela kroppen darrade och hur glad jag var. Vi brevväxlade flera år efter konfirmationen och vi reste till Hagfors där vi sov över hos ett par killar två år senare och gick på Magnus Uggla i Folkets park i Hagfors.
Jag minns att killarna kom med sina stylade EPA-traktorer, Volvo duett, och hämtade mig vid tåg- eller bussstationen i Hagfors och sedan gled vi runt på stan och sedan till parken. Det var det året Uggla släppte skivan Välkommen till folkhemmet på hösten med låtar som IQ och Astrologen. Han framförde dem och andra gamla klassiker från scenen och jag upplevde dem som mycket starka och i sammanhanget blev låtar som Hand i hand förstås ännu starkare. Såg Uggla igen efter det, i Falköpings Folkets park.
LEVEL 42, KONSERTHUSET GÖTEBORG, 17 NOVEMBER 1985
Detta var min första konsert med en stor artist/grupp. Gruppens sjätte album, World machine, hade släppts med titellåten, Leaving me now och den stora låten Something about you. Jag hade lyssnat på de tidiga skivorna något och hade en skiva Pursuit of accident, som jag hade inhandlat på Våghustorget i Örebro. Basisten Mark King var verkligen kung och hjälte med sitt speciella sätt att spela. Jag var mycket förväntansfull när jag satte mig ner i stolen på Konserthuset. Vet inte om jag var i sällskap med någon kompis eller själv. Konsertsalen var däremot fullsatt. När Mark King och de andra körde igång var det en mycket stark upplevelse och när Level 42 satte igång med Love games från debuten 1981 var allt fulländat. Jag brukar prata om den här konserten som en av de starkaste eftersom det var den första med ett känt band, som dessutom var på topp kommersiellt. Idag är låtarna inte lika starka och bra som jag upplevde då, men de väcker förtås minnen.
MANFRED MANN´S EARTH BAND, KONSERTHUSET STOCKHOLM, 6 APRIL 1986
En av de starkaste konsertupplevelserna jag haft. Att få höra Chris Thompsons fantastiska röst och Manfred Mann himself bakom keyboarden och syntharna var fantastiskt. Rysningar gick över kroppen när de spelade Davy´s on the road again från Watch 1978 och andra klassiker från gruppens karriär från 70-talet, som Springsteens Blinded by the light och Questions från skivan Roaring silence 1976. De spelade flera låtar från skivan Criminal tango som släpptes i juni 1986, fortfarande med Chris Thompson på lead. Jag har alltid hävdat att han har en av de fem bästa rockrösterna i världen.
RANDY CRAWFORD, KONSERTHUSET I GÖTEBORG, HÖSTEN 1986
Under 80-talet jobbade jag som kock på krogen Frimis i Örebro. När vi städade köket på natten lyssnade vi på Nattradion och programmet Stjärnornas musik. En natt kom fantastiska toner från radioapparaten – Randy Crawford med låten Almaz från skivan Secret combination 1986. Jag hade hört henne tidigare i Soulcorner med låtar som Windsong, Nightline och Happy feet. Hon hade en karakteristisk soulstämma och jag var helt tagen av balladen Almaz. Köksmästaren och jag bestämde oss för att åka ner till Göteborg för att se henne. Vi åkte i hans vita Ford XR3i och regnet öste ner minns jag. Vi parkerade på Heden och åt något innan vi gick mot Konserthuset. Vi hade bra platser, som jag minns det, i mitten på tionde raden. Kompband var norska Lava. Randy Crawford var fantastisk. Rösten, låtarna, melodierna och det funkiga och souliga kompet rörde mig starkt. Vi åkte hem till Örebro i natten och var fyllda av toner som vi aldrig glömmer. Året efter reste jag ner med min lillasyster för att se henne igen. Då hade Crawford ett annat kompband.
TOTO, JOHANNESHOVS ISSTADION, 24 JANUARI 1987
Toto är det band som dominerade mitt liv när jag växte upp. Hatade av rockjournalisterna, men älskade av fansen som ”hatade” kvällspressen, framförallt Expressens Måns Ivarsson när han efter konserten skrev en massa z:an i brödtexten i den recension han gjorde efter konserten. Rubriken löd, som jag minns det, ”Toto – ett godkänt sömnpiller”. Jag skrev fem A4-papper till Expressens nöjesredaktion och ifrågasatte tidningens rockjournalistik. Jag fick ett svar senare där krönikören skrev att tidningen hade fått det längsta brevet någonsin. Krönikören avslutade med att hälsa till mig; ”Fredrik Blomberg i Örebro – jag tycker att du ska gå och köpa ett par riktiga Otis Redding-skivor”. Då var jag arg, men idag, med perspektiv, kan jag tycka att tidningen tog ett roligt grepp i den för oss svenska fans berömda recensionen.
Konserten inleddes med Till the end från Farenheit som släpptes 1986. Gruppen hade en ny sångare efter Bobby Kimball med den gudabenådade rösten. Han hette Joseph Williams. Han sjöng fantastiskt bra. Det måste man göra i Toto. Fattas bara annat. Men jag tyckte att han for omkring för mycket på scenen.
Innan konserten började såg jag bröderna Edin och Ådahl utanför – bara en sån sak – och jag minns att det var mycket kallt, men musiken värmde för att använda en klyscha. Konserten var stark med låtar som klassiska Africa, Hold the line och Rosanna. När balladen från gruppens fjärde skiva, den röda, I won´t hold you back, njöt jag till fullo och kanske kom det en och annan tår hos mig och andra på Hovet. Jag älskade Steve Lukathers gitarrsolosolo och han har sedan dess varit en av mina så kallade hjältar. Såg gruppen flera gånger efter det.
GENESIS, GENTOFTE STADION, KÖPENHAMN, 5 JUNI 1987
När Phil Collins slog igenom som soloartist 1981, med skivan Face value med superlåten In the air tonight så blev han, Peter Gabriel och Genesis allt för mig. Jag fullständigt ”åt och andades” Genesis, särskilt efter en konsert i Danmark 1987. Det var den 5 juni, Danmarks nationaldag och vi var några som åkte med Kumlabuss från Örebro till grannlandet för att äntligen få se den legendariska gruppen från de brittiska öarna. Biljett och bussresa kostade 500 kronor! Ja, det är sant.
Vi gick på bussen mitt emot Centralstationen minns jag. Det var en solig och härlig sommardag och jag var så förväntansfull. Vi kanske var tio personer i bussen, bland annat en mörkhårig tjej som jag inte kunde sluta titta på. Hon reste ner med sin bror, som samlade allt med gruppen. Vi pratade en hel del resan ner och när vi kom till Gentofte stadion var det fullt med folk som hade samlats. Folk stod på taken på folkabussarna med en öl i handen och kanske en och annan drog i kroppen, tänker jag. Det fattade ju inte jag då. Jag kom från en ”skyddad verkstad” från en liten håla utanför Falköping. Men det gick upp för mig senare när haschröken låg tät längst fram i publiken.
Själv har jag aldrig testat och kommer aldrig att göra det heller. Däremot köpte vi lite öl och satte oss på gräset och väntade in Phil Collins, Mike Rutherford och Tony Banks. Hon var så vacker där i solen där hon satt, men jag var så feg och jag visste inte om hon hade sällskap med någon. Men det låg något i luften, eller så var det kanske något jag bara inbillade mig. Under en av låtarna, långt in i konserten, höll jag om henne och tiden stannade. Vi reste hem och kom till Örebro vid 4-tiden på natten dagen efter. Jag tog mammas gula lilla Opel som stod parkrad vid Frimis personalparkering där jag jobbade och åkte hem till Åby, en mil norr om Örebro och sen såg jag henne aldrig mer.
BRUCE SPRINGSTEEN, STOCKHOLM STADION, 2 JULI 1988
Jag sa till mina föräldrar att jag skulle åka till Stockholm med tåg och se Bruce Springsteen. Jag var 21 år, men jag hade ingen biljett. Det ordnar sig, sa jag och tog tåget till huvudstden. När jag kom till Centralen försökte jag identifiera folk som jag kunde tänka mig skulle gå på konserten med The Boss på kvällen. Sånt ser man. Den första jag frågade hade en som han sålde. Vilken tur. Den första jag frågar har en biljett till försäljning. Jag gav ett prisförslag på 300 kronor (ordinarie kostad 250), men han ville ha mer. Det slutade med 700 kronor! Det var mycket på den tiden, men suget efter att få se Springsteen första gången live var stort så han fick pengarna och jag var den lyckligaste på den här planeten.
Fansen samlades utanför Stadion redan på förmiddagen och vid lunchtid satt jag på gräset eller asfalten utanför och väntade. Social och pratglad som jag är fick jag kontakt med några där och vi snackade om vilka skivor och låtar vi gillade mest och vad vi hade för förväntningar på konserten. Jag tjuvrökte Gul Blend och kände mig vuxen och fri.
Det blev en oförglömlig kväll. Springsteen byggde turnén på skivan Tunnel of love som hade släppts hösten 1987. Skivan byggde på hans uppbrott med Julianne Phillips. Jag stod 50 meter från scenen och njöt varenda sekund. Det var Glory days!
PHIL COLLINS, GLOBEN, 8 MAJ 1990
Jag var galen i allt som rörde Phil Collins, Peter Gabriel och Genesis den här tiden. Ända sedan jag hörde In the air tonight 1981 och Genesis Mama 1983, som min bror hade på en maxisingel, konsumerade jag allt som jag kom åt. Jag bodde på Sandbackavägen i Umeå och i närheten fanns en Hifi-butik med stereoapparater och TV-burkar. Jag hade fått nys om att TV1000 skulle sända en konsert med Phil Collins live från Berlin. Minns inte om det var 1990 eller 1991, men hur som helst hade jag och min dåvarande inte den kanalen. Så jag frågade personalen om de hade TV1000 i butiken och kunde spela in konserten på VHS. De sa ja och jag var lycklig. Helt galen idé eller hur? Men vad gör man inte för musiken. Sedan skaffade jag originalinspelningen på VHS, men det som inte finns med på den officiella utåvan är en intervju med artisten som påverkat mig mycket. Rare VHS-tape gott folk. Det är grejer det. Frågan är var jag har bandet idag.
Att se och höra Phil Collins första gången live var fantastiskt. Jag njöt varenda sekund och In the air tonight live var stark, så stark. Hans berömda trumspel efter den dramatsika inledningen…och så alla ballader som jag var så svag för då – och även lite nu också får jag erkänna, låtar som Against all odds, One more night och If leaving me is easy.
Take me home från hans superframgång No jacket required från 1985 har alltid varit en favorit och han avslutade alltid med den på sina turnéer när det begav sig. Ibland sätter jag på den på stereon och minns tillbaka.
GINO VANNELLI, CIRKUS MARS 1992
Jag praktiserade på dåvarande Radio Sörmland i Nyköping och bodde inneboende hos en kvinna i Nyköping. Där bodde en arbetskamrat från Piteå. Vi åkte tillsammans till Stockholm för att se den kanadensiska sångaren Gino Vannelli våren 1992. Det var inte min arbetskamrats musikstil, däremot min.
Det var Vannellis första konsert i Sverige och jag rankar den som en av de tio bästa jag upplevt. Hans röst var, och är fortfarande, fantastisk och flera av hans låtar och skivor är milstolpar i rockhistorien, Brother to Brother och I just wanna stop från 1978 och skivan Nightwalker från 1981 och för att inte glömma Wild horses från 1987. Jag har sett honom live ett par gånger ytterligare efter detta och intervjuade honom efter en konsert i Västerås 1995. Också det ett starkt minne.
PINK FLOYD, ULLEVI, GÖTEBORG, 27 AUG 1994
Minns inte vilka jag såg konserten tillsammans med, men jag minns att vi köpte svarta sopsäckar på Statoil i närheten av Ullevi i Göteborg där legendariska Pink Floyd skulle uppträda. Det regnade nämligen den dagen. Minns den gigantiska scenen – den största scenen jag sett sedan Genesis i Köpenhamn 1987. Pink Floyd är ju kända inte bara för sin musik utan också för sin visuella scenshow med laserstrålar, rök och en massa strålkastare. Det visuella blev tillsammans med David Gilmours vassa gitarrsound, som skar vackert genom den kalla Göteborgsluften, en otrolig upplevelse. Minns särskilt det inspelade helikpopterljudet som kom från höger i gruppens ”surroundanläggning”, transporterades runt i arenan för att sedan övergå i klassiska Another brick in the wall part 2. Och Wish you where here och helt fantastiska 14 minuter långa Shine on you crazy diamond gav mig gåshud. Det är tur att en konsert från den turnén finns inspelad på DVD/Blueray från Earls court i London 20 oktober 1994. Den sändes för övrigt SVT och jag har den även på VHS, men vem spelar VHS 2022? 🙂
MICHAEL RUFF, OLIVER TWIST, ESKILSTUNA, 1995
Den amerikanske sångaren och pianisten Michael Ruff, född i Salt Lake City, men boende på Hawaii sedan många år, besökte Eskilstuna flera gånger under 90-talet, bland annat 1995. Han uppträdde på puben Oliver Twist och jag fick möjlighet att intervjua honom då, och även 1998 och 2003. Konsertarrangören från Eskilstuna, Peter Maier ordnade kontakten. Det var han som var ansvarig för Ruff då. Man kanske kan beskriva Ruff som ett musikaliskt underbarn – en virtuos på sitt instrument. Han kom första gången till Sverige när han kompade Chaka Kahn i början av 80-talet och har uppträtt många gånger på Fashing i Stockholm. Han har också turnérat med Lionel Richie och spelat med en rad andra kända artister.
Med lite trevande engelska genomförde jag intervjuerna med honom och det är förstås minnen man bär med sig. Minns att jag intervjuade honom en av gångerna i foajén till Bolinder Munktell home hotell på gammal industrimark i Munktellområdet i Eskilstuna. Michael Ruff mötte upp i foajén med sitt långa mörka hår och stora leende och det är så jag minns honom, glad, social och tillmötesgående.
Jag såg honom live flera gånger, i Eskilstuna och på Fashing, men också i Örebro. Lite kuriosa är att min lillasyster sjöng tillsammans med honom i Örebro konserthus när hon var med i Örebro ungdomskör.
Michael Ruff är både jazz- och soul, men också rock och smäktande ballader där han är ett med sitt piano. Då det begav sig var kompbandet Straight Jacket med den vansinnigt skicklige elbasisten Marco Mendoza som bland annat spelat med Thin Lizzy och Journey, trummisen Joey Heredia och keyboardisten Renato Neto. Behållningen, förutom Michael Ruffs vackra melodier och skickliga spelande, var Mendozas basspel och sång – en helt annan stil än Mark King på konserthuset i Göteborg 1985.
U2, GLOBEN, 22 SEPTEMBER 2015
Jag tog mig för bröstet och hade min starkaste musikaliska upplevelse sedan första gången jag hörde Springsteen på Stadion 1988. Läs om min konsertupplevelse här!
JEFF LYNNE´S ELO, GLOBEN, 12 SEPTEMBER 2018
Jeff Lynne öppnade rymdskeppet och lät mig kliva in. Året var 1976. Han var 29 och jag nio. Under en tioårsperiod tog han med mig på en resa ut i det okända, rymden, till en annan värld, som blev min egen fantasivärld när jag växte upp, When I was a boy :-). Läs om min konserupplevelse här!
ROGER HODGSON, ROYAL ALBERT HALL, 20 MAJ 2017
Populärmusikens själ svävade över och i Royal Albert Hall i London redan när jag anlände flera timmar innan konserten med Roger Hodgson, tidigare sångare, gitarrist och keyboardist i brittiska Supertramp 1969-83 Läs om min konsertupplevelse här!
EAGLES, TELE2-ARENA, STOCKHOLM, JUNI 2019
MARILLION, ROYAL ALBERT HALL, 18 NOVEMBER 2019
Om det hade varit VM i stämsång hade Eagles vunnit alla tävlingar sedan 1971 då bandet bildades i Los Angeles. När gruppen inleder konserten i Tele 2 Arena på lördagskvällen med Seven bridges road, som skrevs av den amerikanske musikern Steve Young 1969, så sätter Eagles ribban vad gäller stämsång. Det behövs inga fyrverkerier eller koreografi. Det räcker med några killar som spelar gitarr och sjunger för att det ska träffa hjärtat. Det är som trummisen Don Henley säger från scenen, med glimten i ögat, att de bara är ”några killar som spelar musik”. Läs om min konsertupplevelse här!
Att få möjlighet att uppleva en livekonsert i Royal Albert Hall är fantastiskt. Att dessutom få se och höra en grupp som funnits med mig alla år sedan tonåren, och som jag lyssnat intensivt på mer eller mindre sedan de gyllene åren med Misplaced Childhood 1985 och Clutching at straws 1987, gör inte saken sämre. Läs om min konsertuplevelse här!
To be continued…
Blommans musiknörderier 