Jeff Lynne öppnade rymdskeppet och lät mig kliva in. Året var 1976. Han var 29 och jag nio. Under en tioårsperiod tog han med mig på en resa ut i det okända, rymden, till en annan värld, som blev min egen fantasivärld när jag växte upp, When I was a boy :-).
Han och Electric Light Orchestra skapade mystik och en stark känsla med gitarrer blandade med stråkar – med en futuristisk framtoning. Science fiction och rymdskepp var viktiga symboler.
På onsdagskvällen, On the third day (!) fick jag åka med ännu en gång tillsammans med över 10 000 andra i Globen i Stockholm. Den här gången reste vi tillbaka till platser vi tidigare besökt – till de planeter vi en gång drömde om att få se igen – ljusår härifrån. Och jag mindes dem alla, men de som var med 76 hade blivit äldre och alla var inte där. Där fanns bara 70-årige Jeff Lynne och 12 nya lärljungar.
Jeff Lynne´s ELO förvandlade Globen i Stockholm till ett färgsprakande rymdskepp på onsdagskvällen och han tog oss tillbaka till 70-talet och de klassiska låtarna från A new world record 1976 och Out of the blue året efter. Han levererade också några guldkorn från Face the music 1975 och första skivan 1971.
ELO stod på svensk mark igen för första gången på 37 år.
Introduktionen med Standin’ in the rain från Out of the blue 1977 var bland det mäktigaste jag sett live sedan Pink Floyd på Ullevi 1994. Bakgrunden på scenen skapade en illusion av regn som sakta föll till marken och när det 13 man (och kvinnor) starka bandet slog an första ackordet slog åskan ner och rymdskeppet började sin resa igen och plöjde fram genom decennier av moln och stjärnor.
Foto: Fredrik Blomberg.
Jeff Lynne fortsatte med Evil woman från Face the music 1975 och publiken vaknade till. Efter All over the world, filmmusik från Xanadu radade Lynne upp klassiska ELO-låtar och blandade upp med tre år gamla When I was a boy och Traveling Wilburys Handle with care.
Han tog publiken ännu längre tillbaka i tiden och framförde Can´t get it out of my head från ELO:s fjärde skiva Eldorado – A Symphony by the Electric Light Orchestra, från 1974.
Sen kom äldsta spåret denna kväll, 10538 Overture, från gruppens första skiva, som också blev första framgången 1972.
Efter en pliktskyldig introduktion av bandmedlemmarna, med bland andra två kvinnliga cellister och en violinist, spelades låten som golvade mig totalt, vackra Wild west hero, med fantastisk stämsång.
Men det märktes att vissa låtar är större än andra bland publiken, som hiten Telephone line, tunga Don´t bring me down och Mr. blue sky – och för att inte tala om Turn to stone.
Foto: Fredrik Blomberg.
Jeff Lynne och bandet tackade för sig, men återvände till scenen för extranumret, Chuck Berrys Roll over Beethoven.
Han sa inte mycket från scenen den gode Lynne och det blev lite opersonligt. Lynne är ingen showman. Han låter istället sin oerhört välskrivna och arrangerade musik säga sitt tillsammans med det oerhört vackra och påkostade ljuset.
Hans rymdskepp gick dock inte med maxfart eftersom han inte spelade en enda låt från skivan Time från 1981, med milstolpar som Ticket to the moon, Rain is falling, The lights go down och Hold on tight. Men har man en så diger låtskatt som Mr.Lynne så måste man förstås prioritera.
Bagaget får inte vara för tungt. Bränslet måste ju räcka tillbaka till ”a place they call the planet earth”.
Efter en och en halv timmes resa ut i rymden och till mystiska platser i kärlekens och livets dalgångar långt bort var jag tillbaka på jorden igen och i bilen, som tog mig genom huvudstadens gator, på väg hem till verkligheten.
Foto: Fredrik Blomberg.
Vinjettbild: Carl-Magnus Pettersson.
Blommans musiknörderier 