TAKE ME BACK TO CHICAGO…

Gruppen bildades i staden med samma namn 1967. De gick från jazzrockorienterad pop med starkt blås och stämsång under 70-talet till mer radiovänlig, lättsmält och välproducerad popmusik under 80- och 90-talet och tillhör den genre av pop- och rockmusik som kritiker sågat, men som fansen hyllat. Idag finns tre av de sju originalmedlemmarna kvar, fast soundet är ett helt annat.

Chicago tillhör USA:s och världens främsta rock- och popgrupper och har sålt miljontals skivor sedan starten i slutet av 60-talet.

En av medlemmarna, saxofonisten Walther Parazaider, gick på universitetet DePaul i Chicago och träffade Jimmy Guercio, som senare skulle bli gruppens manager och producent. De spelade i olika rockband och uppträdde på olika universitet. Samtidigt med de akademiska studierna drömde Parazaider om att starta ett rockband med blåsinstrument.

Tillsammans med Terry Kath, sång och elgitarr och andra ambitiösa personer från annat håll bildades gruppen The big thing – det som senare kom att bli Chicago. Gruppen uppträdde på olika klubbar – för första gången i Illinios i mars 1967.

Gruppen började så småningom skapa egna låtar och fick skivkontrakt. Elgitarristen och sångaren Terry Kath, sångaren och keyboardisten Robert Lamm och James Pankow, trombon, blev viktiga låtskrivare.

Förutom dem så var det Walther Parazaider, på saxofon och flöjt, Daniel Seraphine, trummor och senare rekryterades också Peter Cetera, elbas och sång. Gruppen skrev nu allt mer eget material och tog namnet Chicago transit authority.

Jimmy Guercio, som blev producent på CBS, såg möjligheter för gruppen i Kalifornien dit han ville att de skulle flytta. Efter att ha spelat på klubbar ibland annat Chicago och byggt upp en publik där flyttade gruppen till Los Angeles 1968. Där uppträdde de i miljonstadens förorter.

Men skivbolaget CBS i Kalifornien, med en något annorlunda musiktradition, var skeptisk till gruppens musik från början. Gruppen fick kämpa för ett skivkontrakt. Innan första skivan med gruppen producerade han en skiva för jazzrockgruppen Blood, sweat and tears, den gruppens andra skiva.

Gruppen låg också på CBS och hade också blås, precis som Chicago, som ännu inte lyckats få ett skivkontrakt. Men efter att ha hört en demoinspelning med Chicago gick skivbolaget med på att skriva ett kontakt.

Inför skivinspelningen hade gruppen övat mycket och var väl förberedd, men det fanns ett problem. De var oerfarna av skivinspelningar och tiden var begränsad.

Den första skivan spelades in i början av 1969 och släpptes samma år under namnet Chicago Transit Authority, men stadens trafikbolag hotade att stämma gruppen för dess namn och gruppen var tvungen att enbart kalla sig för Chicago.

Det var bland studenterna som Chicago först blev populära. Debut-Lp:n nådde 17:e plats på Billboards LP-lista i maj 1969. Senare under året åkte de till Europa för en kortare turné.

”25 or 6 to 4”, Robert Lamms låt från andra skivan,  var gruppens andra singel som nådde fjärde plats i USA sommaren 1970. Andra skivan var mer inspirerad av klassisk musik än den första. Skivan var också präglad av den tidsanda som rådde. Det var slutet av 60-talet med Vietnamkriget, hippies och demonstrationer.

Gruppen utmärkte sig bland annat för sin blåssektion, men också för Peter Ceteras speciell sångröst och rösten har sin lite märkliga förklaring. Han besökte Dodger stadium i Los Angeles 1969 för att se på baseball.

Men några soldater gillade inte den långhåriga rockgrabben Cetera och han hamnade i slagsmål och fick käken sönderslagen. Han åkte trots det ut på turné och var tvungen att sjunga med sin skadade och sammanbitna mun. Detta är bakgrunden till hur han ser ut när han sjunger än idag, åtminstone hur han ser ut när han sjunger…

I början av 1972 åkte Chicago ut på sin första riktigt stora turné i Europa och de besökte även Japan och Australien. Gruppens första skivor hade skapat flera hitlåtar och gruppen hade utvecklats till en av USA:s mest lovande.

I slutet av 70-talet sparkade gruppen sin producent och manager James Guercio, som styrde gruppen med järnhand, av ekonomiska skäl. De ville också ha en annan musikalisk inriktning. 1976 kom gruppens tionde skiva med ”If you leave me now”, en av gruppens största låtar. Skivan fick en Grammy 1977.

Den vapenintresserade Terry Kath sköt sig själv av misstag i januari 1978 och det blev ett avbräck för gruppen eftersom han var en viktig kugge i gruppen.

Peter Cetera  hoppade av gruppen efter skivan Chicago 17 1984 för att satsa på en solokarriär. Han ersattes av Jason Scheff.

Chicago har varit aktiva sedan 1967 och efter 70- och 80-talets glansdagar har gruppen fortsatt att spela in skivor och åkt ut på turné.

Gruppen, som producerat ett 40-tal skivor, har genom åren bytt en mängd medlemmar och idag är bara ett fåtal originalmedlemmar kvar. Två av de mest kända medlemmarna är Peter Cetera och Bil Champlin, men de är inte längre med i gruppen.