Han lämnade rock- och popscenen efter de framgångsrika åren på 70- och 80-talen. Han sökte rötterna i jazzen och den klassiska musiken. Men den kandadensiske artisten Gino Vannelli återvände senare till pop- och rockmusiken, med starka jazzinfluenser i och med skivan , ”A good thing” 2009. Han turnérade också under hösten.
Efter succén i slutet av 70-talet och i början av 80-talet lämnade han rock- och popscenen. Trots framgångarna var han missnöjd. Han började meditera och umgås med munkar och rörde sig bort från popscenens strålkastarljus. 2006 var han tillbaka på rock- och popscenen med skivan ”These are the days”, med sju nyskrivna låtar och sju gamla klassiker.
Tre år senare kom ”A good thing” – en fortsättning, men med starka jazzinfluenser.
Under 70-talet, då glamrock, punk, symfonirock, disco och hårdrock exploderade, så fanns det artister som gjorde sofistikerad och jazzinfluerad popmusik. Steely Dan är ett exempel. Gino Vannelli är ett annat.
Han föddes 1952 i Montreal i Kanada och växte upp i en familj där musiken var en viktig del av vardagen. Pappan var jazzsångare och Gino och hans två bröder, Ross och Joe, växte upp med saxofoner och vispande trumljud. Gino Vannelli studerade trummor och musikteori i fem år som barn.
Från 11-års ålder var han med i olika grupper och bildade sin första i de tidiga tonåren och en tillsammans med brorsan Joe, som spelade piano och keyboard, inspirerad av rythm and blues och soul från skivbolaget Motown.
Gino Vannelli lärde sig spela flera instrument bland annat gitarr och piano. Sina första låtar komponerade han på de vita och svarta tangenterna.
Jazzmusiken fanns i hans uppväxtmiljö, med en pappa som sjöng jazz, men i tonåren blev han tagen av den klassiska musiken och gick regelbundet och lyssnade på Montreals symfoniorkester.
När han var 17 år tecknade han sitt första skivkontrakt med RCA och släppte en singel, men USA hägrade för bröderna Vannelli, Los Angeles och New York.
Men trots Gino Vannellis oerhörda talang, som sångare och musiker och ett stort intresse hos skivbolagen, gick det trögt. Bröderna Vannelli vara nära att ge upp, men de var fast beslutna för att hamna på vinyl på något större skivbolag.
Plötsligt en dag hände något. Gino Vannelli ställde sig en dag utanför A&M-records och väntade på delägaren Herp Albert, som också var en 70-talsartist. När han kom ut rusade Vannelli förbi säkerhetsvakten och fram till Albert och bad på sina knän att få chansen och visa upp sin musik.
Han fick sin vilja igenom och spelade upp några låtar som han nyligen skrivit och som senare blev klassiker, ”People got to move” och ”Crazy love”. Det ledde fram till ett skivkontrakt så småningom.
Gino Vannelli, som beskrevs som en sexsymbol med sin maskulina framtoning, spelade in sex skivor mellan 1974 och 1978. Några av låtarna är idag milstolpar, ”Powerful people”, ”Crazy life” och Brother to brother”.
Hans bror var producent, arrangör och keyboardist. Jazzrötterna finns där, men också klassiska element. En av skivorna, ”A pauper in paradise”, är inspelad med ”The Royal Symphony Orchestra.
Han bytte senare skivbolag och släppte 1981 en skiva som tillsammans med ”Brother to brother” 1978 är hans bästa och mest omtalade. Den innehåller låtar som ”Living inside myself” och titelspåret, ”Nightwalker”.
Gino Vannelli producerade nu allt mer popmusik, som på ”Black cars” 1985 och ”Big dreamers never sleep” från 1987. – som innehåller en av hans mest kända låt bland allmänheten, ”Wild horses”, som blev framgångsrik på världens listor.
Men Gino Vannelli tröttnade på popmusiken, på turnéerna och skivbranschen. Trots succén och framgångarna var han sällan nöjd.
Vannelli bestämde sig för att flytta från Los Angeles till Oregon med sin familj i början av 90-talet.
Han byggde en egen skivstudio, bildade ett eget skivbolag och släppte en ny skiva som han hade full kontroll över, ”Inconsolable man”. Han började läsa religion, filosofi och läste om olika världskulturer. Han umgicks med munkar och andra religiösa ledare i både USA, Japan och Peru. Han sökte på djupet efter livets mening och var borta från rockscenen i över tio år.
Gino Vannelli hittade harmoni i tillvaron och började leva ett enklare liv och umgicks mer med familjen, men han dök så småningom upp med den jazziga skivan ”Yonder tree” 1995. Tre år tidigare hade han gjort sin första konsert någonsin i Sverige, på Cirkus i Stockholm i mars 1992. Det var en del av en världsturné i början av 90-talet.
Vannelli gick tillbaka till rötterna i jazzen efter alla år i den hektiska och kravfyllda, popbranschen. Han gjorde en djupdykning i den klassiska musiken i slutet av 90-talet.
Den ambitiöse Gino Vannelli tog sånglektioner innan han spelade in skivan ”Canto” som kom 2003. På skivan sjunger han på engelska, franska, spanska och italienska och hans röst var nu bättre än någonsin, kraftfull, känslosam och full av energi.
2007 besökte han Sverige och Umeå jazzfestival. Han uppträdde tillsammans med pianisten Michiel Bortslap från Nederländerna där han bodde en tid.
Efter en period i jazzens och den klassiska musikens tecken kände han sig mogen för popmusiken igen.
2006 slog han till med ännu mer kraft, mod och erfarenhet. 2009 kom ännu en skiva i den fåran.
Efter att den här texten skrev för några år sedan har Gino Vannelli släppt ny musik och har turnérat. Bland annat uppträdde han i Konserthuset i Stockholm 2013 och hösten 2020 var det meningen att han skulle uppträda på Göta Lejon i Stockholm, men coronakrisen satte stopp för det. Konserten sköts upp på obestämd tid. Hösten 2023 kom Göta Lejon med beskedet att konserten skulle äga rum 30 april 2024. Så blev det också till slut.
Blommans musiknörderier 