SOM ETT TRYCK ÖVER BRÖSTET

Ända sedan Live Aid 1985, då U2 uppträde på Wembley stadium i London, så har låten Bad varit min favorit vid sidan om Where the streets have no name från Joshua tree och ett par andra. Inför en av konserterna i Globen, fanns chansen att den skulle kunna spelas eftersom gruppen byter ut några låtar från konsert till konsert, men eftersom U2 bara spelat den i Amsterdam 13 september och innan det i Madison Square Garden 19 juli så hade jag nog lagt ner förhoppningarna i fickan, men så någon gång efter 22.30 så kommer den. Bad!!

Efter knocken med Where the streets have no name och With or without you fick jag ett känslomässigt tryck över bröstet. Jag sa till min  tjej att jag inte kan prata.

Jag tog mig för bröstet och hade min starkaste musikaliska upplevelse sedan första gången jag hörde Springsteen på Stadion 1988. Det var som om alla år som gått och all erfarenhet, plus och minus, all kärlek och bedrövelse, allt ljust och allt mörkt, plötsligt samlades till en enda tryckvåg i mig och det var känslomässigt väldigt starkt, suggestivt, närmast religiöst. Betyget tre av fem som jag hade tänkt ge U2 omvandlades till en fyra när Bad hade spelats.

Konserten skulle ha ägt rum söndagen den 20 september 2015, men fick flyttas fram till tisdagen den 22 september av säkerhetsskäl eftersom en person som arrangören bedömde som beväpnad släpptes in i lokalerna.

Globen utrymdes och tusentals som stod och köade för att komma in, bland annat min tjej och jag, var frustrerade. Under lång tid fick vi beskedet att konserten skulle bli av, men så blev det inte, utan den flyttades fram. En del som vi mötte på vägen tillbaka till bilen var ledsna eftersom de inte kunde gå och se U2 på det nya datumet.