Att få möjlighet att uppleva en livekonsert i Royal Albert Hall är fantastiskt. Att dessutom få se och höra en grupp som funnits med mig alla år sedan tonåren, och som jag lyssnat intensivt på mer eller mindre sedan de gyllene åren med Misplaced Childhood 1985 och Clutching at straws 1987, gör inte saken sämre.
Det brittiska rockbandet Marillion bildades i slutet av 70-talet, starkt influerade av det tidiga Genesis. I år firar gruppen 40 år och har i november gjort en kortare turné (Marillion with friends from the orchestra live 2019) i hemlandet och avslutar med två konserter i London denna vecka.
Marillion, live at Royal Albert Hall, second night. Photo: Kim Smith, UK.
När jag ett halvt dygn efter att sista ackordet klingat ut, och 5000 i publiken försvunnit ut i Londonnatten, sitter på Heathrow airport och summerar intrycken så kan jag inte komma fram till ett annat betyg än Godkänt. Kraven och förväntningarna på just denna grupp från mig och andra lojala fans är stora. Det skulle vara lite överdrivet att i det här sammanhanget ge högsta betyg eller använda det slitna uttrycket ”magiskt” för att beskriva konserten. Det var dock magiskt stundtals då gitarristen Steve Rothery tog mig med in i sitt vackra melodiska landskap. Hans ljudlandskap är karakteristiskt för gruppen.
Jag hade hoppats på att de hade spelat The Great Escape, som de gjort flera gånger under turnén, men den framfördes inte den här gången, tyvärr. Det visar å andra sidan på bandets starka integritet.
”Håll käften. Jag pratar”, sa sångaren Steve Hogarth från scenen när några i publiken skrek efter vissa låtar de ville höra 🙂 Och han tillade, med mycket humor och ett stort leende, ungefär, att ”det är bara rockartister som får applåder när de förnedrar sin publik”.
Men vi fick ett av de vackraste musikaliska verk som skapats med Steve Hogarth vid mikrofonen, Seasons end, från första skivan utan Fish, som hoppade av i slutet av 80-talet.
Eftersom jag satt högt upp och scenen delvis var lite skymd så gick jag och andra på samma läktare lite miste om energin från den karismatiske sångaren Hogarth, som alltid har bra kontakt med sin publik.
Men vi var i alla fall på plats, som jag sa till grannen bredvid i stolsraden. Men nästa gång gäller det att säkra en biljett på parkett eller på en läktare mitt emot scenen för att få ut maximalt av musiken och det oerhört vackra scenljuset.
En stor eloge går till de sex extra musiker som kompletterar Marillion på turnén, stråkar och blås. De gav musiken en extra dimension.
Och temat med The New Kings från FEAR 2016 var formidabelt. Det påminner om glansdagarna – mitt i allt ”nytt experimenterande” de senaste åren.
Thanks Kim Smith, UK, for some of the pictures!
LÄS OCKSÅ MITT PORTRÄTT – MARILLION FIRAR 40 ÅR
Uppdaterat 2019-11-21 kl. 20.28.
Blommans musiknörderier 
Kommentera