Du upptäckte musiken redan som barn, eller hur? Vad minns du av det?
– Vi hade en gammal taffel (ett slags piano) hemma som stod i salongen. Jag drogs till det, lika naturligt som att man äter och sover. Jag måste ha varit i 4-5 årsåldern, och började ta ut melodier jag hört på radion. Kort därefter började jag komponera egna melodier och ackordföljder.
Vilka var dina första instrument?
– Piano i första hand, men sedan kom gitarr, bas och trummor.
Vad var det för musik som inspirerade dig när du växte upp, exempelvis under tidiga tonår?
-Tack vare min lillasysters barnflicka, blev jag introducerad till Alice Cooper, Uriah Heep och Deep Purple som alltid var på maxvolym när jag kom hem från skolan. Men även Elton Johns tidigaste skivor, Gilbert O´Sullivan och Aretha Franklin spelades flitigt utav min mamma.
Du föddes i Kalifornien 1959 – berätta om din bakgrund. Hur länge bodde du där innan du flyttade till Sverige?
-Jag kom till Sverige, närmare bestämt Göteborg i november 1959 som femmånaders baby med mina föräldrar.
”Jag flög över till Kalifornien för att leva med honom och hans nya familj i ett år, men kom hem efter tre månader. Det gick bara inte”.
Din pappa var en framgångsrik tennisspelare och mamma, vad gjorde hon då?
-Mamma var så ung, endast 19 år när jag föddes och precis fyllda 20 när min syster Bettina föddes i Göteborg. Sedermera började hon studera till inredningsarkitekt i Köpenhamn när hon separerat från pappa då vi flyttat till Malmö för att alla bo hos mina morföräldrar.
Hur var din relation till din mamma och pappa?
-Pappa flydde fältet och flyttade tillbaka till USA när jag var bortåt två år. Sedan såg jag honom inte igen förrän sommaren 1972 då jag nyss fyllt 13. Jag flög över till Kalifornien för att leva med honom och hans nya familj i ett år, men kom hem efter tre månader. Det gick bara inte.
En absolut avskyvärd tid där jag var klassens hackkyckling och fick står ut med mycket stryk och mobbing.
Du heter Nad Sylvan officiellt. Berätta om bakgrunden till det, för du fick namnet Hugh Erik Stewart och sen Erik Christopher, eller hur?
-Pga min androgyna natur, ville jag hitta ett artistnamn som var med i linje med min personlighet. Jag drogs till namn som Alice Cooper och Marilyn Manson, och tänkte kalla mig för Nadine Sylvan. Men det lät för snällt tyckte jag, så jag kortade av Nadine till Nad, och vips hade jag namnet. Det stämmer att jag först fick namnet Hugh (efter pappa), men mamma döpte om mig när jag var sju och skulle börja skolan i Malmö. Hon trodde alla skulle säga ”Hugg”, men istället blev det ”Columbus” pga Christopher. Sylvan är min mammas flicknamn och Stewart är pappas efternamn. Sedan 1995 är jag registrerad med båda efternamnen.
Var gick du i skolan?
-Under Malmöåren gick jag fyra år i Västra Skolan på Hospitalsgatan, som låg i samma kvarter där vi bodde. En absolut avskyvärd tid där jag var klassens hackkyckling och fick stå ut med mycket stryk och mobbing. Har aldrig gillat Malmö efter det. Fast visst är där förändrat, mycket till det bättre.
Berätta om tiden i slutet av 80- och i början av 90-talet som ledde fram till The Home Recordings. Var det då din musikaliska identitet och mer professionella inriktning formades?
-Det började nog ännu tidigare än så. Jag köpte en sk. ”Portastudio” (4-kanalig kassettbandspelare) 1983/1984 och började göra mina egna inspelningar. 1990 blev det åtta kanaler istället och en Ataridator. ”The Home Recordings” var ett urplock utav mina bästa låtar/inspelningar mellan 1992-1995, som jag tryckte upp 320 exemplar utav under namnet ”Chris Sylvan Stewart”. Men jag hade långt långt kvar tills dess att jag blev helt professionell. 20 år för att vara exakt. 1999 gick jag över till helt digitala inspelningar.
Du är inspirerad av olika musik och grupper och artister…när upptäckte du Genesis?
-Detta hände sommaren 1975 då jag hade ett sommarjobb på Waideles musik i Göteborg. Jag hade just fyllt 16.
Låtarna fanns ju redan i blodet och i mitt musikaliska DNA.
Hur kommer det sig att du fick jobbet som sångare i Steve Hacketts band?
-Steve kunde ha valt en så mycket bättre sångare än jag, rent tekniskt sett. Men han hade vid flera tillfällen blivit tipsad genom en arrangör i Tyskland som var ett stort fan av ”Unifaun”, en platta jag hade gjort ihop med en annan musiker vid namn Christian Thordin (Bonamici). Tack vare sin autentiska ton, men att på kul göra en skiva som lät som Genesis (och inte hymla om det!) ledde det till där jag befinner mig idag, drygt 12 år efter att den släpptes. Steve ringde mig 2012, vi träffades och jobbet blev mitt.
Hur var det att få uppträda med alla klassiska Genesis-låtar från 70-talet för första gången med Hackett även om du kanske sjungit de låtarna tidigare?
-Jag hade aldrig sjungit en enda Genesislåt tidigare, men hela den ”rätta” känslan var bara där. ”Du låter som en Genesissångare” sa han bara. Låtarna fanns ju redan i blodet och i mitt musikaliska DNA. I och med Unifaunplattan kändes det som om jag äntligen hade kommit hem. Första konserten var på en kryssning till Jamaica (Cruise To The Edge). Det kändes lite overkligt när Chris Squire kom och satte sig mitt framför mig!
De roligaste låtarna att sjunga är de som folk tror är de svåraste
Jag antar att du har blivit jämförd med Peter Gabriel, vilket ju är ofrånkomligt, men samtidigt orättvist eftersom du försöker göra din grej med dessa låtar. Hur har det varit genom åren?
-Det ÄR ofrånkomligt, men jag har inga problem med det. Jag tolkar låtarna ungefär som jag hört dem, och försöker eller anstränger mig inte för att låta som Gabriel. Det bara kommer. Det är ganska lustigt, för om man lyssnar på mina tidigare inspelningar, så hör man inte så mycket av Gabriels undermedvetna inverkan på min sång. Ett tag lät jag nästan svart. Men så tittar man på vad både Gabriel och Collins är stora fans utav; svarta soulsångare. Det har jag gemensamt med dem. Mycket Motown har man lyssnat på som ung. Så jag tror helt enkelt att min röst tillhör en ”familj av röster”, där sådana som Collins, Gabriel, Winwood och t ex Brooker ingår. Jag skulle t ex inte kunna sjunga Yes så att det lät trovärdigt.
Har förresten Peter Gabriel själv sett dig uppträda och i så fall vad sa han och tyckte han? 🙂
-Inte vad jag känner till.
Vilken Genesis-skiva är din favorit och vilken låt är ”the song” för dig?
-Introduktionen var ”The Lamb Lies Down On Broadway”, som är enligt mig deras bästa. Förmodligen för att det var så jag upptäckte dem. De roligaste låtarna att sjunga är de som folk tror är de svåraste, med som jag bara tycker är underbara att framföra, t ex ”Supper´s Ready”, ”The Battle of Epping Forest” och ”More Fool Me”.
”Proggarna” behöver inte vara oroliga!
Du har spelat in soloskivor och musik med olika band och så med Hackett, men berätta om din nya skiva. Det kommer ju en ny singel 4 december!
-I och med att mina tre senaste album utgör en trilogi, ville jag gå vidare med nåt helt annat. Jag hade gästsjungit på en skiva utav Andrew Laitres (The Winter Tree) låten ”The Lake Isle of Innisfree”, med text av den brillianta Irländska poeten/författaren William Butler Yeats (1865-1939) och resultatet blev så pass bra att jag frågade Andrew ifall jag fick ha med den inspelningen som bonusspår på min senaste skiva ”The Regal Bastard” (2019). Detta gav mersmak, så jag bestämde mig för att höra med Andrew ifall vi kunde samarbeta på ett helt nytt album, byggt på Yeats poesi, och så blev det. Det enda spåret som jag gjort text och musik helt själv, är just den singeln som släpps snart. Jag har valt den låten, i och med att den inte riktigt platsar bland Yeatslåtarna och för att albumet inte släpps än på ett tag. Ett ”stand alone track” helt enkelt. Dock tycker jag att den rent musikaliskt hör väldigt bra ihop med resten av albumet, men den kommer att släppas som ett av de två bonusspåren på den nya skivan.
Du säger i ett klipp på Youtube från i somras att musiken på den nya skivan inte är så mycket klassisk proggrock utan mer personlig. Berätta om det!
-Vad jag nog menar är att det inte är en återupprepning av vad jag gjort tidigare. Jag har gått vidare in i en mer ”singer/songwriter”-värld, där låtarna är formade efter Andrews akustiska gitarrer och min röst. Naturligtvis är jag lika klåfingrig som förut, så det finns gott om stråkar, Mellotron och Hammondorgel. ”Proggarna” behöver inte vara oroliga! Men några långa utdragna solon blir det inte, bara väldigt starka låtar. Detta är utan tvekan det album där min röst kommer mest till sin rätt och jag är oerhört spänd av förväntan över hur det kommer att tas emot.
Var har skivan spelats in?
-Andrew har spelat in i Vermont, USA där han bor, och jag allt mitt här hemma i Sverige. Resten, såsom bas, andra gitarrpålägg och trummor är inspelade I USA, Italien och Österrike. Allting mixat av mig hemma i min studio.
Jag har inte tjänat en enda krona sedan i mars
Planerar du att uppträda live med din nya musik? (svårt att veta förstås nu med coronakrisen förstås, men….)
-Nej, inga sådana planer finns för stunden. Men jag vill hemskt gärna och får ofta frågor från fansen om just detta. Det handlar ju också om min lojalitet mot Steve Hackett och en fin inkomst jag får av att framträda med honom. Det ska passa in i tidsschemat med, och jag måste själv stå bakom alltsammans. Det kan kännas lite skrämmande. Hur som helst tror jag det är oundvikligt, jag kommer att turnéra med min musik. Jag behöver bara en massa hjälp.
Hur har coronakrisen påverkat dig som professionell musiker och dig personligen i ditt vardagliga liv?
-Jag har inte tjänat en enda krona sedan i mars, så jag har levt på mina besparingar. Men, jag har under denna tid fokuserat på mitt nya album och även tillåtit mig själv att få vara lite lat och ta det lugnt. Efter så många hektiska år av turnérande, har jag faktiskt njutit av långledigheten. Men man börjar ju undra hur detta ska sluta…
Jag är oerhört tacksam för all den kärlek och generositet jag får av fansen
Vad tror du, kommer vi se dig uppträda mer med Hackett framöver?
-Ja, det tror jag absolut. Vi har många spelningar bokade för 2021 och 2022. Hoppas de blir av bara.
Slutligen. När du ser tillbaka på din musikaliska karriär hittills. Vad har du lärt dig? vilka erfarenheter tar du med dig?
-Jag har framförallt lärt mig vad lojalitet innebär; visa hänsyn, passa mina tider och göra det som förväntas av mig och veta och förstå var min plats och roll är i professionella sammanhang. Speciellt med Hackett, är det en stor uppgift och jag känner att jag har vuxit enormt med den på alla plan. Ifrån att ha varit en kille som kunde låta professionell, till en som faktiskt till slut blev professionell. Det är en viss skillnad. Jag har också lärt mig mycket mer om min sång och hur jag självkritiskt kan jobba med frasering och betoning. Hur mycket plats jag bör ta på scen och när jag bör lämna den. Jag vet också att en ödmjuk inställning till mitt artisteri är en dygd; det hela kan vara över precis när som helst. Jag är oerhört tacksam för all den kärlek och generositet jag får av fansen, den har även stöttat mig i svåra tider som nu. Jag har också lärt mig att man aldrig blir fullärd och får acceptera att man inte alltid har bra dagar som artist, men man lär sig alltid något av det.
NAD SYLVAN – DEN SVENSKE PROGPRINSEN
Text/by: Fredrik Blomberg
Foto/photo: Lee Millward (med tillstånd av/with the permission of Nad Sylvan)
Blommans musiknörderier 