ARTISTINTERVJUERNA VÄCKER MINNEN

Jag fyller 53 år och är inne på mitt 28:e år som radiojournalist. Nyhetsarbete blev min passion, men intresset för musiken har alltid funnits där i bakgrunden, egentligen ända sedan barnsben och det tidiga 70-talets kassettbandsera, Tio i topp och Poporama med Kaj Kindvall, Upp till tretton med Ulf Elfving och Lördagsbiten med Bengt Grafström. Musiken grundlades i min hemmiljö, med klassisk musik, körmusik, Abba och Barbara Streisand, men radion var källan till all musik jag lyssnade på senare under uppväxten. Där fanns Electric Light Orchestra, Queen och Nationalteatern och där fanns programledarna och nyhetspresentatörerna som blev mina förebilder.

Under 80-talet satt jag på nätterna och lyssnade Stjärnornas musik i dåvarande P3 och någonstans där, föddes idén om att själv få bli en del av tal och musik. På något sätt. Nu snackar vi mitten av 80-talet.

Jag köpte en stereo i en affär på Våghustorget i Örebro och senare en mixer för 2000 kronor, en snickare på landet gjorde en specialbeställd skrivbordsskiva med ett hål i mitten där jag sänkte ner min mixer, kopplade in min egen och pappas vinylspelare till var sin kanal och sedan satt jag på nätterna och var världens bästa discjockey med de bästa låtarna i världen och gjorde de bästa mixarna 🙂

Musiken har varit min drivkraft och när jag började på radions P1 i Stockholm sommaren 1992 så väcktes också drömmen om att någon gång få ställa frågor till de kända artisterna, om deras musik, texter och liv. Den sommaren var det inte alls den inriktningen på radiojobbet, men de existentiella frågorna fanns alltid där. Däremot jobbade jag i Radiohuset där alla mina förebilder hade jobbat och jobbade. Det var därifrån all musik jag hade växt upp till kom.

Den första intervju jag gjorde med en stor artist var med Eva Dahlgren i Umeå i november 1991. Hon var ute på sin kanske mest framgångsrika turné, Blek blondin-turnén. En 24-årig journaliststuderande man ställde seriösa frågor till den hetaste svenska artisten och jag kände att hon respekterade mina frågor och jag minns att hon var väldigt tillmötesgående.

Der var Erika på Västerbotten-Kuriren och jag som ställde frågor, mest jag, och dagarna efter hade hon skrivit en artikel som till 70 procent byggde på mina frågor. Min mix blev rätt bra, inspirerad av vår radiolärare Peter Lindberg, som så tragiskt gick bort några år senare, 57 år gammal.

En av de starkaste intervjuerna jag har gjort var med Ted Gärdestad i Nyköping vintern 1992. Han var då sjuk och påverkad av de mediciner han tog mot sin schizofreni och det var den svåraste intervju jag gjort. Jag visste inget om hans sjukdomsbild då, men jag märkte ju att han inte mådde bra. Han var på turné med Dan Hylander, Tove Naess och ”Plura” Jonsson från Edlkvarn. Det var några månader efter att Eskilstunabandet ”Rock’n roll machine” (närmare 100 konserter med Gärdestad 1991-96) hade kompat Ted på krogen Frimis i Örebro hösten 1991 då Ted gjorde comeback efter många års frånvaro från rampljuset.

Minns en intervju jag gjorde med Uno Svenningsson i Eskilstuna en natt i november 1994. Vi satt en halvtimme efter hans show, tror det var på Skylight i Eskilstuna. Vi satt mitt i natten och pratade. Han hade precis kommit med sin första skiva efter tiden i Freda´. Han hade blivit pappa och flyttat till Stenungsund. Det var tid att gå vidare…

Minns också när Stefan Andersson hade kommit med sin andra soloskiva, Walk right on 1993, efter dundersuccén med Catch the moon året före, och spelade på Skylight i Eskilstuna. Jag hade, som vanligt förberett mig minutiöst och bokat intervjun i mycket god tid. När konserten var slut sökte jag mig till vänster om scenen för att vänta in honom. Där stod Torsten Braf som jobbat på Eskilstuna-Kuriren i evigheter. Han skulle också göra en intervju, sa han. ”Ok, sa jag. Men jag har bokat en halvtimme med Stefan för länge sedan, så du får vänta”, sa jag och kände mig så kaxig. Det var lite jobbigt för mig att vara så rak, men jag var tvungen och när Stefan Andersson kom ut gick vi och satte oss på Statt och gjorde intervjun. Jag tyckte och tycker än idag att det blir en helt annan sak att få göra en egen intervju istället för att vara beroende av andra journalister.

Sommaren 1993 tjatade jag till mig en intervju ned Ulf Lundell som skulle spela i Parken Zoo på sommaren. Väl där med mikrofonen i högsta hugg kom han sakta emot mig och vi sa hej. Jag inledde med första frågan och fick korta svar. Efter ytterligare ett par frågor sa han: ”Nej, jag känner inte för intervjuer idag” och sedan gick han därifrån. Snopet. Jag tyckte att det var helt misslyckat. Det tog ett tag innan jag insåg att det berodde på den känsliga konstnären Lundell och inte på mig. Jag ringde Mikael Nilsson på Musikjournalen och berättade vad som hänt och frågade om jag fick använda en intervju som han hade gjort tidigare. Han gick med på det och jag satte in den i mitt eget journalistiska sammanhang. En inställd (eller snarare avbruten) är också en intervju…

När den amerikanske låtskrivaren, sångaren och pianisten Michael Ruff var i Eskilstuna flera gånger under 90-talet och även i början av 2000-talet så intervjuade jag honom alla gånger. Han är inte känd hos den breda allmänheten, men han har spelat med Chaka Kahn, Lionel Richie och en rad andra artister och har skrivit låtar åt många. Det var svårt att ställa frågor på engelska, men det gick och han hjälpte mig förstås. En ödmjuk kille den där Ruff. Sen såg jag honom, förutom i Eskilstuna, på Fashing och i Örebro konserthus, i samarbete Örebro ungdomskör där min syster sjöng.

Den kanske största intervjun jag har gjort var med kanadensaren Gino Vannelli efter hans konsert i Västerås konserthus 1995. Där satt jag framför en av världens bästa sångare som jag hade lyssnat så mycket på och sett på Cirkus 1992 då han gjorde sin första konsert i Sverige någonsin och ställde frågor om milstolpar som I just wanna stop och Brother to Brother och varför han lämnade rock och popmusiken efter framgångarna på 70- och 80-talen. Stort.

Måste också nämna att jag gjorde en intervju med Björn Afzelius när han hade släppt boken En gång i Havanna 1993. Intervjun gjordes in den studio jag står i än idag och presenterar nyheter. Ibland brukar jag tänka tillbaka på den där gången när självaste ”Affe” stod där mitt emot mig och jag fick ställa frågor till en av förgrundsfigurerna i den svenska musikrörelsen.

Mötena med alla artister jag intervjuat genom åren väcker starka minnen och de har gett mig mycket och framförallt hoppas jag att de gett lyssnarna ett mervärde och framförallt en känsla när de lyssnat.

Här är några exempel från SR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

WordPress.com.

Upp ↑

Blommans musiknörderier

About classic rock, love, life and becoming older...

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

H?kans Pop

About classic rock, love, life and becoming older...

Thirsty Boots

About classic rock, love, life and becoming older...

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar