2016 – THE YEAR OF DEATH

En efter en försvinner artisterna som funnits med sedan uppväxten och långt tidigare än så. De dör av sjukdomar, självmord eller för att det helt enkelt är dags, av åldersskäl. 2016 måste vara ett exceptionellt år.

Döden tog dem – Prince, David Bowie, Leonard Cohen, Rick Parfitt (Status Quo), Greg Lake och Keith Emerson (Emerson Lake and Palmer), Leon Russel, Toots Thielemans, Maurice White (Earth Wind and Fire), Glenn Frey (Eagles), producenten George Martin och nu senast George Michael. De finns inte längre och flera har förstås dött alldeles för tidigt. George Michael dog på juldagen, 53 år gammal.

Varje gång någon dör blir det en påminnelse om livet och döden, om livets förgänglighet, meningen med livet eller om man så vill, meningen med döden. Och mot bakgrund av allt vi köper till jul, alla intjänade tusenlappar som plöjs ner och försvinner, som någonstans bara blir en kortsiktigt glädje. Man kan fundera på vad allt det materiella egentligen är värt. Jakten på glädje, lycka och framgång i en värld som brinner.

Tänker på de artister som de senaste åren gått bort. 80-talets giganter inom popmusiken, Michael Jackson, Whitney Houston och George Michael finns inte mer – de som var viktiga popartister under 80-talet.

Det känns märkligt, men döden kommer när vi minst anar det. Det enda vi kan göra är att försöka leva ett så gott liv som möjligt med rätt kost, träning och sömn, att älska sig själv och andra, men ibland spelar det ingen roll, för plötsligt kan sjukdomar sätta stopp, men också droger och annat. En del verkar överleva allt det där, men somliga tar döden tidigt.

2016 blir ett år vi kommer att minnas som ett mörkt år för pop- och rockbranschen, som förlorat många stora artister.

2016 – The year of death.