Det blåser kallt i Eskilstuna. Det är fredag kväll – en månad före jul. Den stora granen är på plats på Fristadstorget och Nybron är klädd i julbelysning och den mörka Eskilstunaån glittrar i mörkret när jag och mina nära och kära går till gamla industrikvarter i Munktellstaden där Stiga sports arena ligger – Guifs hemmahall. Dagen innan gjorde bolltrollaren Zacke comeback för en match mot Alingsås – The King is back, som Guif skrev på sin hemsida inför matchen.
Denna kväll är en annan kung tillbaka i samma idrottshall – The king of singer-songwritertradition och rockpoesi. Linköpingssonen Winnerbäck står på scenen och framför tydliga toner och arrangemang från stadens rockhjätar i Kent, Joakim Berg och Martin Sköld.
Det är fullsatt och vi står några meter från scenen när tonerna från den senaste skivan strömmar ut från anläggningen 19.30 och ett vackert scenljus ramar in musikerna på scenen. Winnerbäck inleder med Min gata i stan, första låten från den senaste skivan Neutronstjärnan och det kan inte bli en bättre och starkare start. ”Fredrik är gammal och månen blänker som guld” sjunger Winnerbäck och jag ler.
De nya låtarna dominerar som brukligt är, men det är de gamla som får publiken att vakna till ordentligt. Jag saknar flera låtar från min favoritskiva Eldtuppen, som Stockholm i oktober och Hymn, men han spelar Jag tror jag hittar hem och det är en av de starkaste på konserten tillsammans med, inte oväntat, Söndermarken, som fyller 20 år i år. En annan favorit från nya skivan, Vår tid, var också en av de starkast framförda denna kväll.
Winnerbäck ler från scenen och verkar uppriktigt tycka att det är en härlig kväll i detta ”trasiga sosseland”.
Innan Själ och hjärta, titellåten från skivan från 2022, pratar Winnerbäck, som han har gjort under turnén, om vikten av föreningsliv, fritidsgårdar och replokaler med en tydlig signal till Moderata ungdomsförbundet och andra som vill montera ned kulturen. (Han skrev ju en debattartikel i Corren i september om detta) Publiken i den gamla sossestaden Eskilstuna jublar. Personligen hade det inte gjort något om Winnerbäck pratade lite mer mellan låtarna och band samman dem eller bara sa nått mer till oss, men det där är en smaksak förstås.
Den tidigare så starka Om du lämnar mig nu är rätt blek i jämförelse med tidigare liveversioner, även om Sandra Widman och ”Lasse” gör en helt godkänd version. Konserten kulminerar starkast i avslutningen med För dig och Du hade tid. En annan behållning är trummisen Jonna Löfgren som får de starkaste applåderna när bandet presenteras. Det känns som att hon ska dunka sönder trummorna i varje uptempolåt 🙂
Winnerbäck har sedan turnépremiären i Linköping i slutet av oktober spelat i stort samma låtar även om han bytt ut några från kväll till kväll, men han skulle våga överraska lite mer. Han kör på en säker motorväg, men skulle kanske våga svänga av in på någon mindre och krokigare väg ibland och bjuda på någon överraskning, även om jag har stor respekt för låtvalet. Vissa låtar måste ju spelas.
Inför konserten spekulerades om Jocke Berg och Martin Sköld (från Kent) som producerat senaste skivan, skulle dyka upp i arenan efter det mysiska meddelandet ”24 november” på Kents officella Facebook. Men någon Berg syntes inte till, men Sköld fanns på plats i arenan med sin kamera.
Jag måste erkänna att kombinationen Winnerbäck och Kent är starkt live och har känts bättre och bättre ju mer jag lyssnat på den senaste skivan sedan den släpptes tidigare i höstas. Kent-harmonier och musikaliska grepp tillsammans med Winnerbäcks texter är bättre än jag skrev i september.
Det finns få som fångar vår tid (!) som Winnerbäck. Lundell gjorde det länge på sitt sätt, men vi medelålders, och även många yngre, känner igen oss i texterna och sjunger med. Det finns en stark identifikation och alla nedplöjda och framvärkta känslor i musiken och texterna gör Lars Winnerbäck till den bästa svenska rockartisten.
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar