Hösten 2020 skulle Gino Vannelli uppträda på Göta Lejon, men pandemin satte stopp. Konsertdatumet flyttades fram från november 2020 till oktober året efter, men det blev ingen konsert då heller. Men över tre års väntan är över. Den 30 april kommer han. Det meddelade Göta Lejon på måndagen. Fantastisk tycker vi som köpte biljetter. För de biljetter jag köpte söndagen den 2 februari 2020 gäller. När konserten äger rum är det över fyra år sedan jag köpte biljetterna. Det är otroligt.
Jag har sett den kanadensiska artisten flera gånger tidigare, första gången på Cirkus 1992, hans första konsert i Sverige. Det var en fantastisk konsert. Skivan och DVD:n Live in Montreal visar mycket väl hur det var. Livekonserten är inspelad på ”Le Spectrum”, Montreal i Kanada den 18 november 1990, knappt ett år innan Stockholmskonserten,
Gino Vannelli är en oerhört begåvad artist som jag beundrar mycket. Han har behållit sin fantastiska röst sen 70-talet. Han sjunger faktiskt bättre idag, mer moget och på ett annat sätt.
Jag fick äran att träffa honom efter en konserter i Västerås konserthus 1995. Han berättade öppet om perioden då han var borta från rampljuset efter de framgångsrika åren på 70- och 80-talen. Trots framgångarna var han missnöjd.
Musikbranschen förändrades i början av 80-talet i och med MTV. Skivbolaget ville att Vannelli skulle få en annan väg musikaliskt än han själv ville. Han drog sig ur sitt kontrakt vilket kostade honom massor med pengar.
Han började meditera och umgås med munkar och rörde sig bort från popscenens strålkastarljus. 2006 var han tillbaka på rock- och popscenen igen med skivan ”These are the days och sedan tog han fram sina klassiska låtar i nya arrangemang på konserterna.
På 70-talet beskrevs han som en sexsymbol med sin maskulina framtoning på scenen och man kan väl inte annat än säga att han har behållit formen sen dess och ser ut som hälsan själv. Ett manligt ideal.
Gino Vannelli tröttnade på popmusiken, på turnéerna och skivbranschen efter alla framgångar. Trots succén och framgångarna var han sällan nöjd. Missnöjet gjorde att den olycklige Vannelli bestämde sig för att flytta från Los Angeles till Oregon med sin familj i början av 90-talet. Han byggde en egen skivstudio, bildade ett eget skivbolag och släppte en ny skiva som han hade full kontroll över, ”Inconsolable man”. Han började läsa religion, filosofi och läste om olika världskulturer. Han umgicks med munkar och andra religiösa ledare i både USA, Japan och Peru. Han sökte på djupet efter livets mening och var borta från rockscenen i över tio år.
Gino Vannelli hittade harmoni i tillvaron och började leva ett enklare liv och umgicks mer med familjen, men han dök så småningom upp med den jazziga skivan ”Yonder tree” 1995. Vannelli återvände allt mer till rötterna i jazzen efter alla år i den, som han upplevde, hektiska och kravfyllda, popbranschen. Han gjorde en djupdykning i den klassiska musiken i slutet av 90-talet. Den ambitiöse Gino Vannelli tog sånglektioner för att förbättra sin röst ännu mer innan han spelade in skivan ”Canto” som kom 2003.
På skivan sjunger han på engelska, franska, spanska och italienska och hans röst var bättre än någonsin, kraftfull, känslosam och full av energi. Efter en period i jazzens och den klassiska musikens tecken kände han sig mogen för popmusiken igen. Även om hans klassiska ”Canto” exploderar i teknisk briljans, lidande och romantiska toner så fick beundrarna vänta, rätt länge, på ”den gamle Vannelli”.
Jag såg honom på konserthuset i Stockholm vintern 2013 tillsammans med en kompis. Då fick publiken uppleva en mer avskalad kanadensare med enbart piano, trummor och kontrabas.
Efter pandemin började Vannelli så småningom uppträda live igen och våren 2024 är han tillbaka i Sverige för en konsert. Vi får se vad han hittar på den här gången. Sjunger han sina klassiska låtar mer som de låter i original, eller gör han om dem till jazzversioner vilket han gjorde 1995? Den som lever får se. Jag är glad att jag har en biljett.
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar