Lördag kväll och turnéavslutning på hemmaplan. Förväntningarna är stora när jag för första gången på 33 år går in i entrén till Frimis i Örebro och väntar på Noras stolthet, Ludwig Hart. När han och bandet går upp på scenen strax efter 21 är jag från första ackordet hopplöst förlorad i alla hans fina melodier och starka refränger. Han skapar stämningar med sin ekande elgitarr och bandet lyser av passion för rockmusiken.
Plötsligt står jag återigen på golvet i den gamla kroglokalen där jag som ung kille jobbade efter gymnasiet. Allt är förändrat, men ändå sig likt. Det blir en personlig resa tillbaka i tiden, till 80-talet, till platsen där jag jobbade sent in på nätterna i flera år. Det blir också en musikalisk resa tillbaka, till en tid då rock- och popmusiken var så mycket starkare och känslomässigt berördande än idag, eller i alla fall på ett annat sätt, när man är ung och kär eller olyckligt kär mest hela tiden.
Ludwig Harts musik har tydliga referenser 70- och 80-talens rockmusik, med tydliga influenser som Fleetwood Mac, Tom Petty och Jackson Browne och mycket annat. Någonstans är all musik, alla melodier, ackord och harmonier som passerat genom mina öron genom åren ihopkokat och tillagat som en perfekt musikalisk fyrarätters middag, som smakar utsökt denna mörka novemberkväll i sko- och kexstaden Örebro. Det är perfekt softrock, blandat med indie och AOR. Efterrätten är en fantastisk version av Don Henley´s Boys of Summer från 1984.
Någonstans där, när han radar upp låtarna från de två skivor han hunnit göra, så är jag 20 igen och ler, gråter – känner. Det är en och en halv timme med superstarka låtar, som vackra titelspåret Paloma, också namnet på en pizzeria på Längbrogatan i Örebro ”men Paloma kan vara så mycket mer”, som jag uppfattar att Hart säger från scenen, och den perfekta bilåkarlåten, indiedoftande Car shot knife och Jackson Browne-inspirerade Slow motion running – Harts egen Running on empty.
Publiken ler och rycks med allt mer och ropar ”Nora, Nora, Nora” mellan låtarna – han är därifrån. ”Nu ska vi spela en låt om Nora”, säger Hart från scenen. Så drar bandet igång ”Brothers” och då har Harts barndomskompis ställt sig längst fram tillsammans med sin tjej. Det visar sig vara en barndomskompis som han bildade ett band tillsammas med i småstaden Nora. Tjejen lägger armen om vännen och Hart sjunger ”We were smalltown brothers” och det blir ännu mer känslomässigt.
Till tonerna av en av Tom Petty´s klassiker, går jag sakta ut från Frimis salonger, tar min jacka i garderoben och vandrar ut i den nästan nollgradiga Närkeluften, förbi Konserthuset där min pappa vände notblad till pianisten som kompade Jussi Björling den 5 maj 1955, mot Södra station och till området Rosta där min bil står parkerad. Åker hemåt genom staden där jag en gång bodde och ser folk på väg hem från krogen hand i hand och jag spelar Ludwig Harts musik på bilstereon – för det är som han skriver på sin hemsida, när han försöker beskriva sin musik, “get-in-the-car-and-drive-rock”. Han har så rätt.
Blommans musiknörderier 
Kommentera