På nyårsafton 2015 tog min tjej och jag farväl till Ulf Lundell på Göta Lejon i Stockholm. Det kändes som ett farväl från hans sida också. Inför turnén skrev han att det skulle bli den sista turnén, ”i alla fall på länge och med det här bandet”. Det uppfattades av en del som att det skulle bli den sista turnén och vi utgick från det.
När han så dök upp med nytt material drygt fyra år senare och sedan kom med beskedet att han skulle turnera igen så sa tyckte vi båda att vi redan hade sagt hej då. När så årets sommarturné fick så positiva recensioner och när fansen på sociala medier delade klipp från konserterna bestämde jag mig till slut för att köpa en biljett. Intrycket från klippen är att Lundell är i fin form, att han fortfarande har kraft i rösten och överraskar genom att byta ut en och annan låt från konsert till konsert.
Så därför ser jag snart 70-årige (!) Ulf Gerhard Lundell på Ericsbergs slott utanför Katrineholm ikväll. Det ska bli intressant att höra vilka låtar han väljer denna gång.
Jag fick intrycket innan turnépremiären i Helsingborg i juni att han skulle välja bort en hel del som man kanske skulle förvänta sig att han spelar, som Oh la la (Jag vill ha dej) och Sextisju sextisju, som han spelat de senaste 100 åren, men han har spelat även en av dem, Oh la la….och även Bente, Främlingar och Stackars Jack.
Jag kan vara utan Oh la la och Sextisju, ärligt talat. Jag hör hellre andra. Gärna Bente, Stackars Jack och Främlingar och helst Ingens kvinna.
Kollar man in setlistorna hittills har konserterna varierat från en och en halvtimme till tre timmar, de kortare har berott på begränsad speltid på en del festivaler. Vi får hoppas på tre timmar i Katrineholm ikväll då så att han hinner med allt man vill höra, som nya och underbart vackra Klockorna, 31 år gamla Evangeline, fantastiska Älskad och sedd, tårdrypande Rialto och Silver och guld, En fri man i stan och kanske den bästa av alla, Club Zebra, men den senare är kanske för mycket att hoppas på.
Vad är det då som lockar så med Ulf Lundell? Han sjunger ju så illa, som en del tycker.
Det är vemodet, hans starka texter om kärlek och svek och skildringar av Sveriges natur, Stockholm och annorstädes, som tilltalar. Han är för mig Sveriges största rockpoet – en hopplös romantiker…
Visst, det kan bli lite evighetslånga malande gitarrer från Janne Bark och Ulf Lundell ibland och lite sur sång emellanåt, åtminstone att sången tar andra vägar än originalet, men som jag skrivit i en del kommentarer i sociala medier i sommar; han sjunger ju i alla fall bättre än Dylan gjorde i Globen i sommar 🙂
Foto: Fredrik Beskow.
Blommans musiknörderier 
Kommentera