För många år sedan komponerade jag en vacker liten låt på flygeln på folkhögskolan i Umeå. Det är 30 år sedan jag satt i mörkret och improviserade på de svartvita tangenterna och plötsligt fanns bara melodin där. Känslorna jag hade inom mig kanaliserades genom mina fingrar. Jag har framfört den offentligt några gånger sedan dess, men det var länge sedan nu. Har inget piano, men jag spelar den ibland när jag kommer hem till min mor och far.
Jag är ingen musiker, men kanske kunde ha blivit om jag hade satsat – om någon hade pressat mig lite. Man ska inte ångra saker här i livet, det mår man bara dåligt av, men det kan vara nyttigt att reflektera över saker och ting.
I unga år spelade jag gitarr, elbas och piano och dessutom kontrabas i en symfoniorkester. Bland annat spelade jag tillsammans med en av Sveriges främsta cellister, Frans Helmerson och den klassiska pianisten Hans Leygraf. Jag var inte särskilt bra på kontrabas, men eftersom det var brist på sådana fick jag frågan av ”någon” – minns inte vem – om jag ville börja spela. Minns alla resor från det lilla samhället med ca 1500 invånare på västgötaslätten in till den stora staden Falköping (!) 18 km för repetitioner och alla vårkonserter till vilka musiker från Göteborgssymfonikerna bjöds in för att förstärka orkestern. Vi framförde allt från Drottningsholmsmusiken av Roman till Elgars cellokonsert (gjorde han fler än en?). Ess-dur eller E-moll. Minns inte.
Förutom den klassiska musiken grundlades mitt musikintresse i all musik som spelades hemma under uppväxten och i skolbandet Eld i brasan. Vi spelade Nationalteatern, Wiehe och Afzelius. Jag spelade elbas och sjöng bland annat Du är aldrig ensam, första låten från Afzelius skiva För kung och fosterland. Som jag minns det lät det ganska bra…men det är möjligt att Afzelius gjorde den bättre 🙂
Tillbaka till den där låten nu som jag inledde med. Jag har ibland funderat, senast i lunchmatsalen på jobbet idag då jag reflekterade över en fantasifull tanke jag haft en tid. Tänk om jag skulle skicka en ljudfil till demonproducenten Quincy Jones eller varför inte David Foster som producerat skivor med Celine Dion, Chicago och en massa andra artister. Han kunde, om han gillar melodin, lyfta den lite, anlita en känd artist och spela in den och marknadsföra den. Tänk om allmänheten gillade den så mycket och radiostationerna spelade den flitigt och att den till och med hamnade högt upp på listorna, kanske etta på Billboards hot 100 🙂
Å andra sidan tänker jag på skräcken över att skicka en ljudfil via nätet och att han inte hör av sig. Ger feedback eller bara säger något. Tänk om han stjäl låten och gör den till en dunderhit och jag går omkring här på gatorna i industristaden Eskilstuna, helt ovetandes om det som pågår i studion i L.A. Och plötsligt så hör jag den på någon radiokanal och läser att den just nått förstaplatsen på Billboard! Min låt.
Skulle jag då inleda en juridisk kamp och hävda att det är jag som skrivit den? Ja, kanske. Men vad skulle jag ha att sätta emot ekonomiskt mot de kapitalstarka drakarna i staterna? Och med tanke på den svaga kronan så skulle det kosta lite.
En sak är säker – jag skulle ringa världens medier, BBC, CNN, L.A times, New York times, Rolling Stone och kanske Eskilstuna-Kuriren (!) och andra och påpeka att det faktiskt var jag som skrev låten.
”FREDRIK FROM SWEDEN WROTE BILLBOARD NR. ONE”
och jag ser den uppföljande artikeln:
DAVID FOSTER: IT´S MY SONG
Sen:
FREDRIK FROM SWEDEN SUES DAVID FOSTER
Vilka fantasier va?
Och jag tänker att jag vinner striden och håvar in miljonerna och blir ekonomisk oberoende lagom till pensionen år 2034.
Blommans musiknörderier 
Kommentera