HAN KALLADES ROCKENS FRAMTID

Han var arbetargrabben som upptäckte Elvis, köpte en gitarr och ville bli den snabbaste och bästa gitarristen. Han lanserades som den nye Bob Dylan i början av 70-talet och beskrevs som rockens framtid.

Springsteens musik handlade länge om det amerikanska samhällets mörkare sidor, om USA:s förlorare, om människor som vill lämna sin lilla hemstad för något nytt. Bilen användes ofta som symbol för frihetslängtan och det förlovade landet fanns ofta där i slutet av motorvägen

Om det från början handlade om den eviga ungdomen och om lördagskvällen som aldrig tar slut så handlade 90-talet och senare mer om vuxenvärldens mer mognare verklighet. Springsteen har alltid drömt om en bättre och rättvisare värld och har speglat samtiden.

Han har alltid varit en berättare och en stor och energifylld scenartist med rötterna i 50-talets rockmusik och 60-talets soul. På scenen var det länge lika mycket partymusik som hopplöshet och mörker.

Han föddes den 23 september 1949 och växte upp i Freehold i New Jersey. Pappan hette Douglas och mamma Adele och systrarna Pam och Ginny. Pappan hade irländskt påbrå och mamman italienskt.

Springsteen fick en katolsk uppfostran och gick i klosterskola, men hatade varenda dag. Han var uppkäftig och blev omplacerad. Familjen Springsteen hade det rätt fattigt. Mamman jobbade som sekreterare och pappan hade olika jobb, körde buss, jobbade på anstalt och i fabrik.

De flyttade omkring rätt mycket under uppväxten och syskonen Springsteen bodde en längre tid bodde hos släktingar.

När han var sju år förändrades hans liv. Han upptäckte Elvis Presley på Ed Sullivans TV-show. Han köpte en gitarr och flydde vardagen och konflikterna med sin pappa. Hans kusin lärde honom de första ackorden och han låg uppe sent på kvällarna och lyssnade på radio med Stones, Beatles och Elvis.

Han provspelade för gruppen Castiles, som saknade gitarrist. Gruppens ledare George Theiss gav honom chansen eftersom Theiss var intresserad av Springsteens syster Ginny. Men Theiss var inte riktigt nöjd med Springsteen och bad honom återkomma.

Han kom tillbaka dagen efter med flera nya låtar där han kopierat gitarrsolon som han snappat upp och tränat på. Gruppledaren blev imponerad av Springsteen som gjorde om samma sak dagen efter för de andra medlemmarna och han fick ”jobbet”. Castiles uppträdde på klubbar och skoldanser, men hade problem med att tillhöra rätt ungdomsgäng. Gruppen splittrades.

Det spända förhållandet med pappan under uppväxten präglade Springsteen. Pappan tyckte att sonen skulle skaffa sig ett riktigt jobb och ville att han skulle klippa av sitt långa hår och de bråkade mycket.

När Springsteen kom hem om kvällarna satt pappan ofta i köket och rökte och drack öl och ifrågasatte vad Springsteen höll på med, vad han gjorde med sitt liv. Trots pappans hån och misshandel hade sonen Bruce sina drömmar som ingen skulle ta ifrån honom och han trodde att det fanns möjligheter att bli något mer än att jobba på fabrik, som farsan.

Bruce Springsteen har på senare år berättat att pappan var sjuk under Springsteens uppväxtår och att han fick diagnosen paranoid schizofreni som vuxen. Springsteen har beskrivit det i biografin ”Born to run” som släpptes 2016. I boken berättar han om uppgörelsen med pappan. I en intervju i Skavlan berättade han hur han en gång frågade sin far vad han tyckte om skivorna, om vilka låtar han tyckte mest om. ”De som handlar om mig”, sa den annars fåordige pappan.

1967 åkte han till badorten Asbury Park i New Jersey och ville bli den snabbaste och bästa gitarristen. Han var 18 år och spelade i olika rockgrupper i slutet av 60-talet, framförallt i Steel Mill.

Under åren på klubbarna längs kusten träffade han personer som senare kom att bli medlemmar i ”E Street Band”, gruppen som blev hans kompband under hela 70-, 80-, delar av 90-talet och 2000-talet. Han struntade i skolan och spelade gitarr och skrev låtar istället. Han tog intryck av annan musik som han hörde både live och på radio.

Gruppen Steel Mill, som hade små framgångar, omvandlades till Dr.Zoom and the Zonic boom med en massa olika musiker, för många för att överleva ekonomiskt. Gruppen omformades till ett tiomannaband med allt från gitarr till blås med gitarristen Steve van Zandt och Clarence Clemons på saxofon. Men de hade också svårt att klara sig på de pengar de fick för spelningar.

Bruce Springsteen stack till Greenwich village och uppträdde som trubadur på klubbarna där. Låtskrivaren Mike Appel upptäckte honom och tjatade till sig en spelning för John Hammond på skivbolaget CBS, mannen som hade upptäckt Bob Dylan. John Hammond hörde Springsteen och föll direkt för hans musik, bland annat ”It’s hard to be a saint in the city”.

Den 9 juni 1972 skrev Springsteen på ett skivkontrakt, som några år senare skulle leda fram till en uppslitande tvist med skivproducenten och managern Mike Appel. Springsteen hade, utan att tänka på det, skrivit på ett kontrakt som innebar att Mike Appel skulle få ut tre gånger så mycket pengar per skiva som Springsteen och att han var bunden för tio skivor till.

Springsteen, som var omedveten om innehållet i kontraktet, ringde in basisten Garry Tallent, pianisten Danny Federici, trummisen Vini Lopez, pianisten David Sancious och saxofonisten Clarence Clemons för att göra sin första skiva.

CBS lanserade Springsteen som folksångare och han beskrevs som ”Den nye Bob Dylan”. Han spelade in sin första skiva ”Greetings from Asbury park N.Y”, som innehöll texter om tonåren och om att upptäcka världen. Genom en mängd personer berättade han om sig själv och om sitt liv.

Springsteen skapade sin egen stil på de två första skivorna. De andra hette ”The wild, the innocent and the E street shuffle” och släpptes samma år som den första, 1973. Skivorna var ojämna. Den andra skivan utsågs till ”Årets bästa” i USA av rocktidningen Rolling stone.

Även om den andra skivan var lovande så var inte skivbolaget nöjt. Managern Mike Appel var irriterad på alla radiostationer som inte ville spela Springsteens långa låtar och Dylan-stämpeln fick motsatt effekt.

Appel skickade hatbrev till dem som inte tyckte att Springsteen var lika bra som han tyckte. Samtidigt fortsatte Springsteen att uppträda på östkusten och allt längre från uppväxten i New Jersey och ryktet om hans energiska konserter spred sig och han blev kultförklarad.

Skivbolaget krävde en hit och Springsteen slet sitt hår och kämpade hårt och ambitiöst för att göra sin tredje skiva. Han gjorde massor av tagningar av låtarna i studion, men tappade fokus. Räddningen blev rockkritikern John Landau, som gav honom vägledning.

1975 kom skivan som av många rockkritiker anses vara en av de bästa rockskivor som har gjorts, ”Born to run”. Max Weinberg var nu trummis efter Vini Lopez som byttes ut för att han inte var tillräckligt bra och bakom pianot satt Roy Bittan. John Landau hade sett Springsteen på en konsert och skrivit de idag klassiska orden: ”Jag har sett rockens framtid och hans namn är Bruce Springsteen”.

Springsteens rockmusik kom i en tid av hårdrock, mjuk rock och symfonisk rockmusik och många tyckte att det var en befrielse. Han stod för något annat.

”Born to run” blev Springsteens genombrott och han hamnade på första sidan i tidningarna Times och Newsweek, som beskrev fenomenet Springsteen. Men han kände sig låst och styrd av Mike Appel. Det var konflikter om vilka konsertarenor han skulle spela på och om vilka vägar han skulle gå.

Det blev också allt mer klart för Springsteen vad det var för skivkontrakt han skrivit på i början av 70-talet. Han insåg att han höll på att förlora rätten till sin musik och tappa kontrollen över sin egen karriär.

Eftersom Mike Appel fick tre gånger så mycket pengar för skivorna och hade rättigheterna till låtarna stämde Springsteen Appel och den tidigare rockkritikern John Landau blev hans nye manager.

Men Springsteen förlorade tvisten vilket innebar att han inte fick spela in och uppträda ett par år. Men 1977 segrade Springsteen i domstol och gick snart in i studion igen för att spela in sin fjärde skiva ”Darkness on the edge of town”.

Skivan släpptes 1978 och nu hade Springsteen kontroll över sin egen produktion på alla sätt. Skivan var mer mörk och dyster än tidigare och i en låt, ”Factory”, sjöng han om sin pappa som mådde allt sämre av fabriksjobbet. Springsteen gav sig ut på turné och han dyrkades av fansen och blev det största konsertnamnet i USA.

1980 kom dubbel-Lp:n ”The River”. Springsteen var nu 30 och sjöng mer moget och om relationer. ”Hungry heart” blev hans första singelhit.

I ”The River” sjöng han om en kille som gör sin tjej med barn på stranden och om hur den lyckliga tiden bryts ned av arbetslöshet och hur det tillslut bara finns minnen kvar. Låten handlar om hans syster som var gift med en arbetslös byggnadsarbetare och om deras kamp i vardagen.

Springsteen har turnerat en stor del av sitt liv och åren 1980-81 gjorde han inget undantag. Han uppträdde bland annat två majkvällar på Johanneshovs isstadion i Stockholm och konserterna beskrivs idag som legendariska av de som var med.

1982 överraskade han med en akustisk skiva, Nebraska, som han spelade in med enkla metoder hemma i vardagsrummet. Det var en mörk skiva om amerikas baksida, en socialrealistisk skiva som från en början var tänkt som en demo för en ny skiva med ”E street band”.

I juni 1984 släpptes skivan som gjorde Springsteen till megastjärna och en jätteindustri. Skivan blev hans största framgång och nu vrålade alla ”Born in the USA” vart man än vände sig. Efter skivan inledde han en mastodontturné och fyllde världens stora idrottsarenor.

Springsteen har alltid gett allt på scenen, så även denna gång, men nu var han mer vältränad än någonsin. Han hade inför turnén lyft skrot och byggt upp sin kropp och när han lyfte sin arm och skrek att han var född i USA så gjorde han det med sådan kraft och energi så att hela Ullevi i Göteborg skakade sönder.

USA:s president Ronald Reagan tyckte att låten kunde användas i valkampanjen, men han visste inte att låten handlar om hur USA, enligt Springsteen, svikit sina Vietnamveteraner.

1987 kom Springsteen tillbaka med en ny skiva, ”Tunnel of love”, om sin skilsmässa. Efter en lång turné med ”E street band” 1988, med besök i bland annat Sverige, åkte han på turné igen under hösten och stöttade Amnesty international tillsammans med Sting, Peter Gabriel och Tracy Chapman.

Sedan splittrades E Street band 1989 efter 15 år tillsammans, men de skulle ställa sig på scenen och rocka loss igen. Tio år senare, 1999, gjorde de comeback och cirkeln var sluten. Under 2000-talet har han fortsatt att göra skivor och turnéer

Ursprungstexten skrevs våren 2005. Uppdaterades 26 juni 2019.