40 ÅR SEDAN SPRINGSTEEN PÅ HOVET: KNÄSVAG AV LYCKA

”Fredagen den 8 maj 1981, kvällen när mitt musiklyssnande för evigt skulle förändras”. Fredrik Beskow skulle fylla 20 år och skriver hur Bruce Springsteens andra konsert på Johanneshov 1981 skulle förändra hans musiklyssnande för evigt.

Veckorna innan Springsteens Stockholmskonserter på Johanneshovs isstadion hade rockrecensenterna tävlat i att bräcka varandra i lyriska berättelser från spelningarna på Europaturnén. Allas förväntningar var m a o så höga de någonsin kunde vara, även mina. Någonstans smög det sig dock in ett litet tvivel… ”Kan det verkligen vara så bra som alla skriver?!?”. Det kunde det, skulle det visa sig…


Vi (jag och ett par kompisar) har fått tag i några av de absolut sista biljetterna till den andra konserten. Vi sitter i bortre kurvan, femte bänk, med bra utsikt över hela den stora, men mycket sparsamt inredda scenen. Tre podier i bakkant på scenen hyser Dannys slitna Hammond B3, Max’ minimala trumset och Roys stora, svarta konsertflygel. Längst fram några mikrofonstativ och monitorer och på sidorna några högtalarstaplar, inget märkvärdigt scenbygge alls, egentligen.Klockan blir halv åtta, de flesta har intagit sina platser. Det sedvanliga sorlet av spänning och förväntningar fyller isladan. Klockan blir kvart i, fortfarande bandad musik i högtalarna och takljuset tänt. Strax före åtta tonas musiken ner och ljuset släcks. 10000 personer förenas i ett samfällt vrål, draperiet i fonden dras isär och en spotlight lyser genom öppningen, ut på publiken. I ljuskäglan ser vi sju silhuetter komma springande, sex medellånga män och en lite större…

”10000 förenas i ett samfällt vrål”

Mörkblått ljus över scenen, Hammondorgeln väser, Miami Steves gitarr kränger ut ilskna dissonanser, baskaggen skickar dubbelslag tunga som släggor i bröstet på oss, Bruce kliver fram mot mikrofonen och börjar sjunga: ”Thought it was a nightmare…”. John Fogertys ”Run through the jungle” öppnar konserten i ett arrangemang som skiljer sig radikalt från originalet, inget egentligt beat, låten verkar stå stilla medan Bruce närmast reciterar texten.

Sista ackordet klingar ut och man hör ett ”one… two… three… four…”. Piano och klockspel förenar sig i introt till ”Prove it all night”. Fullt ljus på scenen, publiken går igång direkt, klappar med från första takten. Där är de nu: Danny dansandes bakom orgeln, Max och Roy i vit skjorta och väst, Miami Steve i sin (då!) karakteristiska basker, Gary lite i skuggan av trumpodiet, Clarence i ljusgrå kostym och Bruce i vit skjorta och jeans. Clarence tar sitt första solo för kvällen och möts av jubel. Ett glödande solo från Bruce fyller hela ”Hovet” sista två minuterna, Max jagar honom med fyra slag i takten på virvelkaggen. Jag är redan här smått chockad över Max Weinberg, vilken trummis! Spelar aldrig över, driver på, gör helt rätt saker hela tiden… Jag spelade själv trummor i många år och hans sätt att spela var alltid oerhört inspirerande för mig.


Solot och låten slutar, snabbt dyker de in i ”The ties that bind”, en av mina favoriter på ”The river”. Det är något som jag förundras över, men förstår inte riktigt vad till en början. Sedan kommer jag på det: ljudet. Man hör alla, verkligen alla, instrument klockrent. Allt från baskaggen till Clarences tamburin och Dannys klockspel. Det var inte något man var van vid på den här tiden, med i regel dåligt eller uselt ljud på de flesta stora konserter. ”Tenth avenue freeze-out” följer, funkig kompgitarr från Miami Steve, röjigt pianospel från Roy, Bruce hamnar nere i publiken i sticket och sista versen, hela parketten och större delen av läktarna står upp nu, vi är bara 20 minuter in i konserten!


Bruce hälsar välkommen och ber oss sitta ner. ”It’s gonna be a long night, it’s gonna be all night!”. ”Darkness on the edge of town” följer. Bandet visar prov på sin fantastiska dynamik, att kunna gå från det lågmälda till fullt tryck, även i balladerna.

Kvällens första riktiga höjdpunkt kommer i monologen före ”Independence day”. Bruce berättar om sin relation med pappan och hur de till sist försonades: ”it took us thirty years to tell each other that we loved each other. It’s silly to wait that long…”. Clarences solo här är bland det bästa jag hört honom göra, jag ryser fortfarande varje gång.


”Factory” så, arrad med endast baskagge, orgel och munspelssolo. Udda, men passar bra i sammanhanget: malande, monotont. Sedan följer kvällens första riktiga extas: ”Who’ll stop the rain”, där Clarence, Roy och Bruce byter solon och publiken vrålar med i ”Whoooooo’ll stop the rain”, följt av ”Two hearts” och ”Out in the street”, där publiken sjunger och klappar så bänkarna skakar. Efteråt går Bruce omkring på scenen och bara tittar ut över publiken innan han går fram till mikrofonen och tackar: ”So good!!!”.Jag står och tittar på publiken runt omkring mig. Idel leenden, jubel och
storögd förvåning över den entusiasm och energi som flödar från bandet nere på scenen. Jag förstår redan att detta kommer bli en mycket speciell kväll…

”Jag är knäsvag av lycka”

Mindre ljus på scenen igen, tyst förväntan i publiken, en tunn munspelsslinga söker sig ut bland oss: ”The price you pay”! Det tar ett tag innan vi förstår att det är den, men det är det, en raritet som spelades sällan på ”River”-turnén och inte alls efter den (vad jag vet iaf). Bruce byter den tredje versen mot den som finns på några bootlegs: ”Some say forget the past, some they say don’t look back, but for every breath you take, you leave a track…”.


Arrangemanget är långsammare än på skivan, trummorna blir aldrig starkare än kantslag på virveln (frånsett några breaks på slutet). Fantastisk version, en av kvällens höjdpunkter. Här sitter jag och fascineras av hur Bruce bygger konserten med växlingar i intensitet och tempo. Få artister behärskar den konsten som han, att driva upp tempot och ta ner det för att sedan åter höja det.

Ny monolog: Bruce pratar om ”…the American dream, which is just the right to live your life with some decency and dignity. Today, over there and in a lot of places in the world, that dream is true for very, very few people”. Publiken sitter andäktig och lyssnar, Bruce pratar om den groende rasismen som alltid dyker upp i dåliga tider och avslutar med ”the enemy is not the guy down the street that looks different from you, you know…”. Mäktig applåd, inget
jubel, bara ett uppriktigt uttryck för enorm respekt från publiken till killarna på scenen. Detta är en av de viktigaste skälen till att denna kväll blev så otroligt speciell, publiken är hela tiden lyhörd för vad som krävs av den, den är med i konserten hela tiden. Woody Guthries ”This land is your land” följer i en stillsam, nästan minimalistisk version: ett gitarrkomp som bara kan anas och lite munspel.

Sedan kommer ”The river”, ”The promised land” och ”Badlands” i rask följd. Under de två sista är publiken på fötter igen och tar allsången till nya höjder: ”…and I believe in a promised land! Shaa-la-la la-la la-la….” I ”Badlands” klappar alla, verkligen alla, med i Max’ stadiga ”Pretty woman”-komp alldeles före sista versen, med Roys fenomenala pianospel över trummorna.

”Börjar likna en veritabel orgie i musik”


Bandet samlas framme vid scenkanten, en timme och en kvart har gått alldeles för fort, men Bruce går fram och säger de magiska orden: ”We’re gonna take a short break and then we’ll be back to do another whole set for you!”. Jag är redan färdig, knäsvag av lycka och infriade förväntningar. Jag hade kunnat gå hem efter första setet och det hade varit en av de absolut bästa konserter jag någonsin sett.

Micke, en jobbarkompis norrifrån, säger på sitt karakteristiskt sävliga sätt: ”Jo, ja’ tyck’ de’ e’ som ganska bra…”. ”Ganska bra” är i sammanhanget, med hänsyn taget till hans (norrländska) förkärlek för diminutiver, alltså ett mycket bra betyg…

Tjugo minuter senare släcks ljuset igen och draperiet dras ifrån. De sju silhuetterna blir synliga igen. Max rullar igång ett stadigt 4/4-beat, Bruce räknar in: ”Ah, oooone…. twoooo…. threeee…. faooooour….”. ”Cadillac ranch”, självklar öppningslåt för andra setet. Alla är med och klappar, dansar, skrattar. Bruce och Clarence dansar fram och tillbaka längs scenkanten, ut på scenflyglarna, så att de som sitter högt upp på sidorna får en chans att se
dem lite bättre.


Efter ett vansinnescrescendo mot slutet fortsätter de direkt in i ”Sherry darling”, en av de bästa sommarlåtar som gjorts. 10000 pers tjuter ”hey, hey, hey, what do you say? Sherry darling!!!”. Jag håller på att tappa rösten, men vad gör det? Under saxsolot i slutet av låten bjuder Bruce upp en kille och en tjej ur publiken att dansa på scenen, och som de gör det! De virvlar runt tillsammans med Bruce och Clarence och folk är som tokiga. Jag tänker: ”vad skall de hitta på efter detta?!?”


Bandet håller sista ackordet i SD, Bruce vrålar: ”Ooone…. taoooo…”, Max fläskar på med ett hederligt gammalt Motown-intro och Roy och Danny pumpar ut den klassiska ”hooken” till ”Hungry heart”. Bruce backar från mikrofonen och publiken tar upp första versen spontant. Bruce står bara och skrattar, allsången måste hörts ända in till Södermalm någon kilometer därifrån… Den fortsätter genom hela låten, som aldrig vill ta slut. Vi står upp på läktaren och bara låter oss sugas med i det som börjar likna en veritabel orgie i musik, glädje och gemenskap.


Återigen tackar Bruce genom att säga ”So good!!!”. Roy och Danny börjar spela ett intro som inte riktigt hörs genom applådåskorna till en början, men snart inser vi att det är ”Because the night”… Här glöder Bruce loss i kvällens tyngsta solo, man glömmer lätt att han är en ruskigt skicklig gitarrist.

”Jag tror inte att detta är sant”

När man tror att tempot och intensiteten inte kan bli högre så rusar de vidare med ”You can look (but you better not touch)”, med ett rockabillyartat parti mot slutet, Bruce och Steve ”duellerar” vid mikrofonen, Max piskar in fjärdedelarna på virvelkaggen och vi bara står och gapar. Hur orkar de? Var får de all energi ifrån?!? I öppningen av andra setet spelar de 25 minuter i sträck, helt makalöst egentligen…


Efter YCL läggs scenen i mörker, applåderna dör ut och Bruce presenterar nästa låt: ”Wreck on the highway”. Minimalt med belysning, Dannys farfisaorgel fyller isladan där många har satt sig ner igen för att hämta andan lite.

Nu följer det parti som för mig var det starkaste känslomässiga minnet från hela konserten. Bruce introducerar nästa låt (”I wrote it about three or four years ago, I guess…) med ett långt tal om relationer, vikten av att kunna påverka sitt eget och sina vänners liv. Han pratar om vikten av kommunikation mellan artist och publik, han tackar oss för att vi är tysta på de lugna låtarna säger till sist: ”I’ve learned a lot over here (i Europa, min anm), I’ve learned the importance of audience, the importance of you”.

Precis när han har sagt det ropar en kille någonstans i publiken: ”We love you!!!!” och alla faller in i en av kvällens starkaste applåder. Jag ryser, får en klump i halsen och undrar vad de skall bjuda på nu. Svaret kommer alldeles efteråt: ”This is…. this is called ‘Point blank'”.

Scenen i mörker, en spot på Roy som spelar ett intro som alltid, alltid, ger mig rysningar längs ryggraden när jag hör det, även nu 20 år senare. Under sex minuter är alla i publiken knäpptysta, man hör varenda liten pianoklinkning i diskanten, varenda litet kling från Clarences triangel, varenda klipp från Max’ hi-hat under det att Bruce berättar kvällens mörkaste historia.

Dånande applåder, jag är helt uppriven inombords. För en kvart sedan stod jag och dansade och jublade till CR, SD och HH, nu befinner jag mig helt i andra känslorum… Bruce hänger på sig gitarren igen och frågar om det var några som var på konserten 1975. Det kommer några spridda ”Yeeeaah!” till svar. Han säger något om ”Oh, we were all there” (eller något sådant), fnissar lite och säger sedan ”This is for you”. Nytt intro med wailande sång från Bruce som mynnar ut i bland det vackraste som fästs på skiva: introt till ”Backstreets”. Roys pianokaskader viner genom publikhavet, uppbackade av Dannys svepande orgelackord och Max’ distinkta spel på pukorna. Bruce sjunger som om det gällde livet: ”I hated him, and I hated you, when you went awaaaayyy….”.

”Jag sätter mig och hämtar andan”


Mitt i applåderna efter en av kvällens mest passionerade versioner tassar Max igång med sextondelar på hi-haten och alla jublar igen: ”Candy’s room”. Detta blir upptakten till ytterligare 20 minuter av eufori, efter CR rullar de vidare med ”Ramrod”, som inte är speciellt kul på skiva, men funkar väldigt bra live. Clarence använder saxen som slagverksinstrument i sitt solo, markerar med korta, kraftiga stötar, det låter nästan som han spelar trummor…

Nytt slutackord, Max klipper av det och introt till ”Rosalita” fyller hela isladan. Nu står alla upp i bänkarna igen och bara låter sig sugas med. Bandet ger allt, Bruce rusar runt över hela scenen, ut på kanterna, upp på pianot, upp på högtalarstaplarna, folk är som galna på läktarna, jag tror inte att detta är sant, jag bara står och skriker, klappar, dansar, sjunger: ”Rosie, come out tonight!!!” Dags för den klassiska bandpresentationen som ikväll även omfattar Bruces systerdotter ”all the way from New Jersey”.

Efter presentationen stegras intensiteten ännu mer, bandet bygger upp ett crescendo som leder rakt in i sista versen. Takljusen tänds och nu ser man att hela, verkligen hela, publiken står upp och bara ger sig hän. ”Your papa says he knows that I don’t have any money…”, läktarna svajar av en skog av händer som klappar med, exakt i takt hela tiden, det är helt osannolikt nu, och vi är ändå inte framme vid extranumren… En avslutande knasdans av Bruce, Clarence, Steve och Gary och allting landar i ett kaotiskt ackord i trakterna av F-dur, Max slår på alla trummor samtidigt, Gary låter vänsterhanden åka rutschkana fram och tillbaka längs bashalsen, Roy och Danny sveper med händerna längs klaviaturerna i tokglissandon, Bruce söker ögonkontakt med alla i bandet, hoppar nästan en meter rakt upp i luften med gitarren riktad rakt upp, när han landar på scengolvet slår bandet av slutackordet…

Publiken jublar, vrålar, ja, jag hittar inte ord för att beskriva det egentligen, det är en extas som man inte trodde kunde förekomma i arenor av den här storleken. Det är mera känslan av en svettig, rökig, stökig rockklubb än den trista plåtladan som Hovet egentligen är men med volymen som bara 10000 extatiska fans kan uppbringa.

”Folk gråter nästan av hänförelse”


Bruce och bandet står längst fram på scenen och tar emot applåderna, suger i sig euforin som flödar nerför läktarna, vinkar och går ut genom draperiet längst bak. Applåderna dör inte för en sekund, mina handflator svider och fötterna värker av allt stampande, men det gör inget, vi måste fortsätta, vi är inte mätta, trots multipla musikaliska orgasmer hittills under kvällen…

Efter ett par minuter står de sju på scenen igen, Bruce hänger på sig Esquiren och kollar att bandet är redo. Jag tänker: ”Snälla, spela ‘Born to run’ nu!!!”. ”Ah, one, two…” Max smattrar igång på virveltrumman, introt till ”Born to run” dånar ut, folk blir som galna igen, skrattar, jublar, gråter nästan av hänförelse. BTR spelas i ett vansinnesversion, det är starkt av Clarence att sätta sitt klassiska solo i det tempot.

Direkt vidare in i Mitch Ryder-medleyt: ”Devil with a blue dress, blue dress, blue dress, devil with a blue dress ooon…”, ”Oh, C, C C Rider, oh see, what you have done…”, ”From the early, early morning to the early early night, rocking with whatever in the house of blue light. Good golly miss Molly…”, ”Jenny, Jenny, Jenny, won’t you come-a home with me…”. Duane Eddy-solo från Bruce, fantomboogie från Roy innan de drar vidare in i ”High school confidential”.

Efter det tar de ner intensiteten lite, vi får en liten chans att andas. Det behövs, även om vi vill att detta aldrig, aldrig skall ta slut. Bruce försvinner från scenen för ett ögonblick, kommer tillbaka och ber bandet tona ner så mycket det går: ”I just talked to the hall manager, and I’ve got an emergency announcement to make. If there’s anybody in the house with a weak heart, or a weak stomach, would you please step out in the lobby during the next section of the show, as it might be hazardous to your health…”.

Vi skrattar, jublar, viker oss på läktarna. Bruce fortsätter: ”See ‘cause it ain’t so bad when we do this… ” (Bruce, Gary, Steve och Clarence tar några små danssteg, vi skrattar), ”…and it ain’t so bad when we do this…” (fler danssteg, vi jublar) ”…and you may even get away with only minor injuries and a short trip to the hospital, when we do this” (några danssteg till, bandet slutar spela, spänd förväntan från läktarna). ”But… but… but… when we do this…”. Max slår igång musiken igen och de fyra nere på scengolvet ger sig iväg i en tokdans som får publiken att kapitulera, fullständigt. De vaggar, hasar, går, springer över scenen och svänger gitarrhalsarna och saxofonen fram och tillbaka i takt, det ser inte klokt ut, men vad gör det?

”Inget blir sikt likt”



Det här är rock’n’roll i sin mest uppsluppna form, bandet har inget kvar att bevisa för oss, de kan spela ut hela sitt komiska register också, det är sanslöst, jag har ingen röst kvar, ännu ömmare handflator och fötter än för tio minuter sedan, men jag är så jävla lycklig!

Tempot stegras ännu mer mot slutet och till sist är vi tillbaka hos djävulen i blå klänning. Två da capon på den refrängen hinner de med innan Bruce landar på golvet igen efter ett av sina patenterade hopp.

Vi släpper dem inte nu heller, samma applådåskor som tidigare, handflatorna svider, svetten rinner nerför mitt ansikte, det är underbart, ofattbart, oförglömligt. Bruce kommer in igen med gitarren runt halsen och går fram till mikrofonen och tackar oss för det fantastiska mottagandet och uttrycker uppskattning över att så många av oss köade så länge för
biljetter. Sedan spelar han en så’n där knäckande spröd soloversion av ”I can’t help falling in love”, ”my favourite Elvis song”. Jag sätter mig en stund på min stol och hämtar andan och ny kraft, liksom många runt omkring mig. De flesta har ett sådant där fånleende på läpparna, ingen verkar riktigt tro att detta egentligen händer…


Tidningarna har ju berättat att de brukar spela ”Rockin’ all over the world” också, och mycket riktigt, Bruce spelar introt och sjunger första versen och vi faller in i refrängen: ”And I like it, I like it…”. Alla är på benen igen, det fantastiska klappandet, som pågått ända sedan ”Rosalita” fortsätter, alla, exakt i takt, hela vägen. Solon från Bruce och Steve inramar ett nytt boogiesolo från Roy innan bandet slår stopp och vi sjunger refrängen endast kompade av trummorna, bandet faller in igen och publiken överröstar nästan sången, det är maniskt, galet, fenomenalt, vi tömmer den sista luft vi har i lungorna: ”…rockin’ all over the wooooorld”… Bandet håller slutackordet och Bruce ställer kvällens mest retoriska fråga: ”Do you like it?!?” och får en orkan till svar: ”Yeeeaahhhh!!!”. ”Then let’s do it again!! One… two…and I like it, I like it….”.

Tempot stegras ännu mera, det stänker kaskader av svett och vatten runt Bruce när han piskar upp extasen ännu ett snäpp, det finns ingen gräns i kväll, allt verkar möjligt, vi tror inte våra ögon och öron, bandet är självlysande av spelglädje, andra da capot ”I like it, I like it…”, Steves överstämma överröstar Bruces sång, tempot trissas upp ännu mera, tredje da capot ”and I like it, I like it…”, hur länge skall de hålla på, de kan väl inte orka hur länge som helst, bandet håller slutackordet för tredje gången, Bruce står och tvekar en sekund mitt på scenen, sedan kastar han sig mot
mikrofonen: ”one… two… and I like it, I like it”, ännu snabbare och furiösare än tidigare, men sedan är det slut!

Max slår en sista virvelskur på pukorna och bandet slår av låten och jag inser att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande igen i hela mitt liv. Jag är närmast chockad över det här gängets musikalitet, energi och spelglädje. Hur skall någon kunna bräcka detta vad gäller glädje, svärta, humor, allvar?!? Hur skall man kunna bli del av en sådan publik som i kväll igen, som fattar precis vad som krävs av den, som verkligen vill att mötet med det här bandet skall bli så där magiskt, oförglömligt som vi bara läst om tidigare?

Vi fortsätter klappa, vill inte släppa iväg dem och efter några minuter kommer de in för tredje gången. Bruce ropar: ”One more for Stockholm” och rullar igång ”Twist and shout”. Alla 10000 hjälps åt att bräcka Beatles’ version vad gäller skriken innan refrängerna: ”Aaaa…. aaaaaa…. aaaaaaa…. aaaaaaaaaaaa…. aaaaaaaaaaaaa…. shake it up baby…”. Sedan är det slut, definitivt. Bruce säger: ”we’ll be seeing you!!” samtidigt som sista ackordet klingar ut.

Vi närmast vacklar ut från Isstadion, ut i den ljumma försommarkvällen. Vi säger nästan ingenting, det behövs inte, intrycken av två timmar och tre kvart och 32 låtar måste få landa och smältas ordentligt. Vi inser dock att inget kommer bli sig riktigt likt i vårt musiklyssnande efter denna kväll!

Fredrik Beskow

LÄS MITT PORTRÄTT AV BRUCE SPRINGSTEEN HÄR!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

WordPress.com.

Upp ↑

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

H?kans Pop

About classic rock, love, life and becoming older...

Thirsty Boots

About classic rock, love, life and becoming older...

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar