TIO ÅR SEDAN MIN HÅRDA KRITIK MOT KENT

Det har gått tio år sedan jag skrev en debattartikel i tidningen Journalisten (19 april 2012) och kritiserade rockgruppen Kent. Jag kunde då inte ana vilken mediastorm det blev.

Jag kallade bandet ”Sveriges mest mediafientliga band” inför en inbjudan till en presskonferens på Berns i Stockholm där Kent skulle berätta om skivan ”Jag är inte rädd för mörkret”. Alla journalister och bloggare var inbjudna. Budskapet från gruppen inför presskonferensen var att medlemmarna inte skulle ge några enskilda intervjuer. Det vände jag mig emot.

En del journalister bojkottade presskonferensen den 24 april 2012, men jag åkte dit och fick som alla andra, via en moderator, ställa en enda fråga. Jag minns att jag träffade den dåvarande managern, Martin Roos på Centralstationen i Eskilstuna när jag skulle åka till Stockholm och frågade honom, med glimten i ögat: ”Vågar man åka upp och vara med på presskonferensen nu?” (Det var fem dagar efter att min kritiska artikel publicerades) Han sa, med ett leende (som jag minns det) ”Äh, det är bra med lite debatt”.

Flera tidningar uppmärksammade min debattartikel och jag kallades i kommentarerna för ”bitter” och ”sur”. Det kändes då som ingen förstod vad jag egentligen menade, eller kanske snarare, inte hade respekt för det jag skrev. Eller kanske var det så, och är fortfarande, att allmänheten inte känner till och förstår journalisternas villkor och förutsättningar.

Jag står fortfarande för det jag skrev. En enskild intervju med en artist blir bättre jämfört med om man bara får ställa en enda fråga på en stor presskonferens. Den erfarenheten har jag efter många artistintervjuer genom åren.

På senare år känns det som om ”makten” ställer villkoren i allt större utsträckning och styr informationen allt mer. De senaste 20 åren har informationsavdelningar byggts upp på statlig och kommunal nivå, men också inom näringslivet.

Idag är det svårare att exempelvis få prata med en enskild handläggare i ett brottmål inom polisen än för 30 år sedan. Allt ska gå genom informatörer som inte är experter som kan aktuella frågor i detalj.

Jag kunde inte ana konsekvenserna av min debattartikel för tio år sedan. För mig var Kent ett band som visserligen var stora och kända. Bandet kom från Eskilstuna (Martin Sköld kom förvisso från Sparreholm i Flens kommun) och hade nått toppen, men för mig var det inte så dramtatiskt. En del medier hade hyllat bandet stort i flera år och medlemmarna var kända för att tidigt i karriären ha kastat en massa skit på Eskilstuna och uppfattades som lite hemliga och stöddiga”. Men jag ville bara bestämma träff och ställa några frågor, precis som jag gjorde i många andra sammanhang.

Det gick förstås upp för mig att min kritik hade satt ingång många känslor hos allmänheten och bland mediakonkurrenter/kollegor.

Det intressanta, med perspektiv, är att jag omnämns för det jag skrev i en rad artiklar och i en bok om Kent, som släpptes för något år sedan, även om jag i boken kallas Fredrik Blomgren 🙂

DEBATTINLÄGGET SOM TOG SKRUV

”SVERIGES STÖRSTA ROCKBAND”

NY BOK OM KENT – I DEN KALLAS JAG BLOMGREN

ROCKGRUPPEN KENT TAR FARVÄL

KENT – ETT MER MOGET BAND

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Webbplats byggd med WordPress.com.

Upp ↑

Discover WordPress

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

Håkans Pop

About music, love, life and becoming older...

Thirsty Boots

About music, love, life and becoming older...

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

%d bloggare gillar detta: