Under helgen, 20-22 maj, skulle jag se tre raka konserter med brittiska Marillion på Cirkus i Stockholm tillsammans med en nyvunnen vän, som är lika nördig som jag vad gäller rockmusik, kanske mer egentligen, framförallt vad gäller hårdrock och progressiv rockmusik.
”Marillion weekend 2022” ( läs mer nedan) skulle avslutas med hela skivan Seasons end från 1989, den första med den idag 66-årige Steve Hogarth som sångare efter legendariska Fish, som hoppade av 1987, och den bästa gruppen har gjort, enligt mig, men det blev ”bara” två konserter för vår del. Hogarth tappade rösten i sista extranumret under den andra konserten på lördagskvällen. På söndagsmorgonen kom han med beskedet via Instragram att han hade varit sjuk hela helgen, att han tappat rösten (vilket vi redan visste) och att han inte skulle klara av att genomföra en tredje konsert. Snacka om antiklimax. Gruppens management bekräftade inte vad Hogarth hade skrivit, men vi utgick från att det var sant. Eller var det ett fake-konto? Inte mycket talade för det.
Senare kom beskedet att gruppen, som planerat skulle genomföra en frågestund med publiken, men istället för en riktig konsert, arrangera någon form av singalong/karaoke med publiken. Vi valde då att bojkotta tillställningen, men många fans försökte på sociala medier se det hela positivt och något udda och historiskt i gruppens karriär. En inställt konsert är också en konsert…tänkte jag,
När jag åkte tåg hem genom det fagra Mälardalen bearbetade jag allt jag varit med om, men ångrade inte alls att jag åkte hem. När jag väl var hemma kom ett besked inifrån arenan, att Steve Hogarth skulle försöka sjunga – trots allt. Ännu ett antiklimax. Hade rösten läkt?
Att döma av klipp, som skickades till mig, inifrån arenan så sjöng Steve verser och lät publiken sjunga allsång i refrängerna. I ett av klippen, låten Easter, är Steve´s röst så ansträngd att det gör ont i själen. Men han sjöng för de mest lojala fansen som rest från hela världen och betalat mycket pengar för att vara på plats och se det legendariska bandet. Det är kärlek!
Edit: Efter konserten hyllade fansen bandet för att det genomförde konserten trots allt. Ett minne för livet för de som var där och ytterligare en bekräftelse på fansens starka lojalitet.
Men om vi blickar tillbaka på fredagen så inledde Marillion överraskande och i en rasande fart med upptempolåtar och medlemmarna var full av energi. Teatraliske Steve Hogarth var i storform och publiken älskade vad den såg. Gruppen bjöd även Incommunicado från Fish-eran och den forne sångarens sista skiva med gruppen, ”Clutching at straws” från 1987. Kritiken på sociala medier efter konserten var framförallt att ljudnivån var alltför hög och att ljudet var väldigt vasst. Jag kan bekräfta att så var fallet.
Lördagskvällen blev magisk då gruppen framförde den nya skivan An hour before it´s dark i sin helhet, ett konceptalbum om klimatkrisen och pandemin – med en av de allra vackraste avslutningar jag hört på en skiva. Tillsammans med den fantastiska ljussättningen var konserten fulländad och kanske en av de bästa jag sett. Min musikkunnige kompis, som recenserat hårdrock och annat för Rocknytt och som sett 1000 konserter sa under söndagen, när vi satt och reflekterade över konserten och allsköns musik vid köksbordet, att det var en av de bästa konserter han upplevt. Marillion hade kunnat slutat där, med nya skivan, men de fortsatte med extranummer när allt havererade – när Steve Hogarths röst föll samman. Han blev så förbannad att han slog tamburinen i mikrofonstativet så att mikrofonen kastades iväg flera meter och han gick frustrerad och besviken av scenen.
Det är något med Marillion och mig. 2012, när gruppen spelade i Sverige senast, var Hogarth förkyld och rösten bar inte riktigt en bit in i konserten. Den här gången hände något liknande, men jag kommer, trots allt, att minnas lördagen och An hour before it´s dark, som framfördes i sin helhet. Det var fantastiskt.
BAKGRUND:
Sedan flera år tillbaka arrangerar gruppen Marillion weekend. Gruppen, som har mycket lojala fans och sedan flera år en stark kommunikation med dem, framförallt via nätet, har arrangerat Marillion weekend i bland annat Polen, Nederländerna, England, Portugal och Kanada. I år var det första gången gruppen arrangerade det unika konceptet i Sverige.
Marillion bildades i Aylesbury i Buckinghamshire i England som Sillmarillion 1979 och var starkt influerade av tidiga Genesis. Fish var centralfiguren med sina texter och teatrala utspel på scenen, likt Peter Gabriel i början av 70-talet.
När jag pratar om Marillion blir en del människor i min omgivning förvånade och undrar om ”det där gamla bandet” fortfarande spelar. De minns den på 80-talet så flitigt spelade singeln Kayleigh, men Marillion blev så mycket mer.
Marillion har genomgått olika skepnader musikaliskt genom åren. Självständighet, stark integritet, kreativ drivkraft, kärlek till musiken och hängivna fans har gjort att bandet fortfarande existerar.
Blommans musiknörderier 