Nu har jorden snurrat ett varv och Mello är aktuellt igen. Varje år är det ungefär samma diskussioner om den svenska melodifestivalen. Min upplevelse är att man ”förr i tiden” pratade mer om det var rätt låt som vann eller inte, (vilket alltid är omöjligt att svara på) inte så mycket om showen som sådan, men numera diskuteras alla möjliga frågor, om programledarnas insatser och om kvalitén på underhållningen i sin helhet, om reglerna, om missarna på scenen, om vad som ”egentligen” hände bakom kulisserna och kvällstidningarna lockar oss med rubriker som ”se det SVT inte visade” osv. Så har det förvisso varit i många år nu. Jag jämför kanske med 80-talet (börjar bli gammal 🙂 )
Jag såg premiären av Mello igår, men med ett halv öga eftersom jag jobbade. Jag tycker att det ingår i mitt jobb att hänga med i det allmänna flödet om allt möjligt mellan himmel och jord. Premiären var verkligen ett lågvattenmärke som underhållning, i alla fall för mig. Efteråt verkar alla ta sig för pannan och ifrågasätta det de nyss sett och hört. På sociala medier idag är kritiken inte nådig. Som vanligt. Det är lätt att säga: Men se inte skiten då! Stäng av! Det finns en off-knapp. Å andra sidan måste man ju få bedöma kvalitén på underhållningen.
Men varför ser vi tvångsmässigt på programmet då? Kanske för att det finns en tradition att göra det, för att man kanske hoppas höra en bra låt? Eller bara för att det är lördag och för att man ska sätta på ”dumburken” och bli underhållen kl.20.00, åtminstone för en del av befolkningen. Kanske är allt medvetet för att vi ska sitta i soffan efter programmet, eller dagen efter, och klaga och tycka att allt var skit? 🙂 Eller bra.
Sedan några år tillbaka försöker jag göra det jag mår bra av och skala bort det jag inte mår bra av eller försöker ta bort sådant som faktiskt inte är nödvändigt att göra. Det går att prioritera. Det går att skala bort det man inbillar sig är så jäkla viktigt. Jag har alltid valt musiken efter allt jag faktiskt måste göra trots allt, jobba, laga mat, tvätta, diska, ta hand om barn (tidigare) och några andra saker.
Jag har alltid valt pop- och rockmusiken från framförallt 60- 70- och 80-talen, men också en del klassisk musik som Mozart, Händel, Chopin och Jussi Björling för att ge några exempel. Pop- och rockmusik har varit min passion sedan barnsben. Jag har levt med musiken från radion ända sedan Tio i topp gjorde sitt sista program sommaren 1974 då jag också sprang omkring i det gröna gräset och lekte att jag var fotbollsspelarna Ralf Edström eller Johan Cruyff.
Nu ser jag Mello för att känna till vad som rör sig i det allmänna flödet och för att förstå och vara en del av ”den allmänna debatten”, men för det mesta försöker jag konsumera det jag mår bra av. Och det är inte Mello. Det finns ju så mycket musik, filmer och annan underhållning som ger mer för själen. Det finns så mycket bra låtar på skiva eller på Spotify, inte bara hitlåtarna som alla känner till, utan också en massa albumspår.
Det finns så många bra låtar, så många fina melodier och refränger bortom Mello. Skivorna, musiken på Spotify, livekonserterna på Blueray och i verkligheten är min ”Melodifestival” varje dag. Gör något som du mår bra av istället 🙂



















































Lämna en kommentar