Sitter i mörkret. Det är natt till lördag och julen närmar sig. Jag lyssnar på Kent igen, för första gången på länge och det går en rysning genom kroppen. Den bästa skivan med gruppen, Du och jag döden, skär genom decembernatten, Pulserande 400 slag, vassa Palace and main och vackra Mannen i den vita hatten. Men icke att förglömma en av mina favoriter, Klåparen.
Det slår mig att det på tisdag, 17 december, är tre år sedan Kent gjorde sin sista konsert. Jag har sett Eskilstunas stolthet flera gånger sedan genombrottet i mitten av 90-talet, första gången på Exit i Eskilstuna i april 1996. Minns särskilt konserten i den numera rivna Sporthallen februari 2008 då ”alla var där”.
Det kommer bli en kylig natt. Det kommer bli en ensam natt. Men jag skulle inte ändra nått.
Kents påminner mig om en tid som varit med både glädjeämnen och sorg.
Nästa år är det 30 år sedan gruppen bildades, som Jones och giftet. Det är värt att uppmärksamma.
Skrev för några år sedan ett porträtt av gruppen som slog igenom ett par år efter att jag kom till Eskilstuna 1993, året då medlemmarna flyttade till Stockholm. Det har runnit mycket vatten i Eskilstunaån sedan dess…
”SVERIGES STÖRSTA ROCKBAND”
En bänkrad i en rastlös sen april. Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du & jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem.
Blommans musiknörderier 
Kommentera