MITT MUSIKÅR 2019 – SÅG FLERA STORA ARTISTER

En gång, för några år, sedan sa jag till mig själv och kanske också nämnde det för omgivningen, att jag ska försöka se så många av de stora artisterna och grupperna som möjligt innan det är för sent, innan de blir för gamla för att turnera eller dör. För en del verkar det inte finns någon åldersgräns och så länge artisterna i 70 eller 80-årsåldern har hälsan och orkar ska de hålla på tycker jag, om de själva tycker att de klarar av det med någon musikalisk värdighet i behåll. Det finns några som borde lägga ner eftersom de inte håller måttet, även om de själv kanske tror det.

Har man spelat in skivor och turnerat sedan tonåren är det nog svårt att lägga av. Det märks inte minst på artister som gång på gång säger farväl och ändå ställer sig på scenen igen.

Mitt musikår har varit ganska intensivt. Jag lyssnar så gott som varje dag musik och djupdyker i biografier och dokumentärer. Och det är lätt att fastna på Youtube en fredagskväll och kolla på musikklipp. Klockan blir lätt 02.45 eller mer…

För mig började mitt musikår i London i mars då jag såg Paul Carrack i legendariska London Palladium. The man with the golden voice, The Blue-eyed-soul, som var med i Ace, Squeeze, spelade med Roxy Music, var sångare i Mike and the Mechanics och som gjort en hel back med skivor. Fantastisk röst fortfarande.

I maj såg jag den tidigare Supertrampsångaren på Cirkus i Stockholm. Det sägs ha varit hans första konsert i Sverige sedan Supertramp var här 1977. Trodde att han aldrig skulle komma till Sverige så jag reste till London 2017 och såg honom i Royal Albert Hall och han bjöd på låtarna man vill höra från 70-talet, som Breakfast in America, The logical song, Take a long way home, Give a little bit och Even the quietest moments.

Det duggade tätt med internationella artister som besökte Sverige 2019, särskilt mellan maj och juli.

Den för mig största och viktigaste konserten i år var The Eagles i Tele2-arena i Stockholm i juni. Snacka om band. Och snacka om inledning. Eagles började med Steve Youngs Seven bridges road och det var som att förflytta sig tillbaka i tiden till liveskivan 1980 och stämsången gjorde att det gick rysningar genom min 52-åriga kropp.

När jag satt på balkongen i sommar under semestern tänkta jag att Bob Dylan också kanske vore nått. Men väl där, i Globen, blev jag rejält besviken. Han satt bakom sin flygel och spelade inte gitarr en enda gång vilket för mig var en besvikelse, men för Dylan-kännarna var det förstås ingen överraskning.

En varm sommarkväll var vi några på jobbet som såg Lisa Miskovsky på Mary´s café utanför Eskilstuna. Hon log från scenen och bjöd på ett pärlband av sina sköna låtar.

När Ulf Lundell var ute på sommarturné hade jag redan bestämt för länge sen att inte se honom igen. Sen jag såg honom på Göta Lejon nyårsafton 2015 så var det det sista jag såg av honom – trodde jag, men när konserten vid Ericsbergs slott utanför Katrineholm närmade sig kunde jag inte hålla mig. Jag måste dit och ju äldre jag blivit ju närmare scenen har jag tagit mig. Så den där regniga augustikvällen drog jag i mig en kebabrulle från ett av tälten i slottsträdgården och stod längst fram och diggade. Nåväl, det var mest högerfoten som stampade i takt. Sån är jag. Mer en lyssnande konsertbesökare än skrikande och dansande.

En stor behållning var Cher i Tele2-arena och särskilt Michael Bublé i Globen. Han visade var skåpet ska stå med sin klockrena sång och med sitt 40-personer stora storband. Vilken entertainer!

Lasse Winnerbäck i Conventum i Örebro visade varför han är en av Sveriges största artister. Han bjöd på en hel del låtar från sin senaste skiva, Eldtuppen, som blivit en allt starkare skiva ju mer jag lyssnat.

Ett av huvudmålen i år, förutom Eagles, var de gamla symfonirockarna Marillion i Royal Albert Hall i London. De var riktigt bra, men jag hade en dålig plats högt upp så jag såg inte hela scenen. Avståndet till scenen påverkade min upplevelse negativt. Behållningen var underbart vackra och ödesmättade Seasons end (från första skivan utan Fish) och The new kings från den senaste som släpptes

I samband med vistelsen i London tog jag mig också till det hus där trummisen och sångaren Phil Collins växte upp, 453 Hansworth road, Hounslow, London, några stationer från flygplatsen Heathrow.

Jag kände historiens vingslag och tänkte att jag sannolikt gick samma väg från hans hem till tunnelbanestationen som han gjorde i slutet av 60-talet när han åkte in till London och såg de stora artisterna på klubben Marquee, där han en gång träffade sångaren i YES, Jon Anderson och hade Collins hört av sig till honom efter det hade han kunnat bli trummis i YES istället för Genesis som han ju blev hösten 1970.

Jag besökte också den pågående utställningen om punkgruppen The Clash på Museeum of London. I år är det 40 år sedan gruppen släppte låten London Calling och på utställningen finns den berömda elbasen som slogs sönder på en scen och som finns på det berömda skivomslaget från 1979.

Och vad väntar då 2020?

Det står skrivet i stjärnorna. Det jag tänkt på ett tag är att det är 30 år sedan 1990 och 60 år sedan 1960 och så kommer Cat Stevens till Trondheim, Bryan Adams anländer i vår, Kiss kommer till Sverige i sommar och en hel del andra besöker vårt vackra land. The Doobie Brothers återförenas med Michael McDonald för en USA-turné. 50 anniversery. Är det någon gång man ska få uppleva detta så är det 2020. Det kommer inte hända igen.

Winnerbäck sommarturnérar och kanske även Lundell (igen) och så är det 20 år sedan rockgruppen från Eskilstuna, KENT, bildades. Så det finns en del att nörda in sig i.

Men jag ska minska lite på antalet konserter 2020. Ingen som tror mig? 🙂

De enda som är klara är Melissa Horn i Eskilstuna i februari och Lars Winnerbäck på Öland i augusti.

Gott nytt år!

2 reaktioner till “MITT MUSIKÅR 2019 – SÅG FLERA STORA ARTISTER

Lägg till

  1. Gott Nytt År Fredrik!

    Har gjort samma val som du men med andra artister, ser så många konserter jag kan med sånt jag vill se. Åker tillsammans med min fru till Cambridge och ser Paul Carrack i mars. Ska bli riktigt spännande.

    Hälsningar Lasse i Västerås (som inte bara lyssnar på Genesis) 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

WordPress.com.

Upp ↑

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

H?kans Pop

About classic rock, love, life and becoming older...

Thirsty Boots

About classic rock, love, life and becoming older...

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

%d bloggare gillar detta: