Kärlek, humor, glimten i ögat, allvar och skratt. Den 44-årige kanadensiske sångaren och charmören Michael Bublé med storband ger en sprakande underhållning i Globen på onsdagskvällen. Ingen kan slå honom i det han gör.
Michael Bublé började sjunga på nattklubbar som 16-åring och har levt med American songbook och evergreens på nattduksbordet och i duschen hela sitt liv. Bublé bjuder på sig själv och sprudlar av liv och energi. Han gör det han drömde om när han växte upp. Han brinner för det han gör och det märks.
Michael Bublé är en underhållare av stora mått. Han knockar mig fullständigt med tidlös och odödlig populärmusik som My funny Valentine, från musikalen Babes in arms 1937, Such a night (bland annat Searchers och Elvis Presley) och Sway som blev känd med Dean Martin och The Dick Stabile orchestra 1954.
När han gör Fly me to the moon, som Frank Sinatra spelade in tillsammans med Count Basie 1964 i Quincy Jones´ arrangemang, svänger det ordentligt och jag blir så glad att få höra den. Högerfoten stampar takten så där som bara högerfötter kan göra.
Han gör också en fantastiskt fin version av When I fall in love, som Nat King Cole spelade in 1956 och en tung version av Cry me a river, som Ella Fitzgerald gjorde 1961.
Musiken, rytmerna och dansen, finns i hans blod och när jag blundar en stund och njuter av musiken förs jag tillbaka i tiden till en rökig jazzklubb på 40-talet med ett storband på scenen.
När Michael Bublé avslutar med Always on my mind, som Elvis Presley spelade in i början av 70-talet kan jag inte hålla tårarna borta.
Det är vackert. Det är klass. Det är stil. Det är fulländat. Musik i den här genren kan nog inte framföras på ett bättre sätt. Respekt!
Blommans musiknörderier 
Kommentera