WINNERBÄCK – BÄTTRE ÄN NÅGONSIN

Strax efter 19.30 på torsdagen kommer Lars Winnerbäck med band in på scenen i Conventum Arena i Örebro och inleder med Tror jag hittar hem, första låten från senaste skivan Eldtuppen som släpptes tidigare i höst. De inledande textraderna kommer att bli klassiker. Och jag vet när jag hör låten att detta blir en perfekt kväll.

Det är skymning över Småland. Vi passerar jätten Vist

Under den drygt två timmar långa konserten gör han, som väntat, flera låtar från den senaste skivan som andas nyvunnen kärlek, medelålders funderingar och nya livsutmaningar. Inledningen är magnifik, med Tror jag hittar hem, Paradiset och 14 år gamla Där elden falnar (men fortfarande glöder).

Winnerbäck tar sedan 4000 i publiken in i mörkret och tillbaka till ljuset igen. Han säger det själv från scenen och ler.

Släpp mig var som helst. Jag tror jag hittar hem

Publiken längst fram, där jag också står, sjunger med och kan texterna utantill. De ler. Jag med. Vi är Paradiset. Vi är i stunden – med den musik vi gillar så mycket och jag vill att det aldrig tar slut.

Bandet. med bland andra Örebrosonen Jerker Odelholm på elbas och Jonna Löfgren på trummor, är oerhört samspelt. Hennes karakteristiska sätt att spela trummor gav för övrigt kvällens största jubel.

Winnerbäck tappar texten vid ett tillfälle, men han ler mot publiken och sjunger vidare. Jag förlåter honom. För det blir rätt många ord man ska komma ihåg utantill när det handlar om 22 låtar, och antalet ord i låtarna är många.

Ibland har jag känt mig som en del av alltihop. Ibland har jag känt mig som ett ufo. Och jag har stått på långsidan och sett ungar tacklas och kämpa. Och bli större

Winnerbäck radar upp en rad klassiker, som För dig, Elegi, Söndermarken, Kom ihåg mej, Ingen Soldat och avslutar med 21 år gamla Solen i ögonen som ett av två extranummer.

De nya låtarna växer och blir starkare ju mer jag lyssnar och live är Det här skulle aldrig hända oss så jävla bra.

Och när han gör nya låten Hymn är det så vackert att det gör ont. Winnerbäck inleder och berättar att han passerat 40 och han ler och säger att det då man brukar börja pratsjunga. Han sjunger om år som gått, om barn som blivit större. Han kompar lätt på sin akustiska gitarr och bandet spelar lågmält och färgar musiken i vackra färger – kärlekens. Tårarna rinner och jag tycker att Winnerbäck är bättre än någonsin.

Bandet:
Jerker Odelholm – bas
Staffan Johansson – gitarr 
Carl Ekerstam – gitarr 
Therese Johansson – gitarr/sång
Jonna Löfgren – trummor
Tomas Hallonsten – keyboard