På fredagskvällen sa Gyllene Tider farväl till 12000 Eskilstunabor, och säkert en och annan från Västerås, Enköping eller Arboga, i Sundbyholm, norr om Eskilstuna. Precis som på tidigare konserter under sista turnén blev det rena rama hitkavalkaden, ett pärband av poplåtar som i princip alla i publiken kan utantill och som de nynnat på sedan första konserten i Folkets park i början av 80-talet.
Inledningen är stark med Skicka ett vykort, älskling, första låten på debutskivan från 1979, min favorit, snart 20 år gamla Juni, juli, augusti och en av de bästa från Moderna tider 1981, Det hjärta som brinner. Bandet från Halmstad kör sen på som ett lokomotiv, som snart stannar vid ändhållplatsen och publiken är med från början till slut.
Per Gessle har publiken i sin hand från förtsa stund och visar var popskåpet ska stå.
När trummisen Micke ”Syd” Andersson lägger ifrån sig trumpinnarna för en stund, kliver fram på scenen och sjunger en liten sång tappar konserten tempo. Visst, lite andrum och publikfrieri har sina poänger, men jag skulle stryka denna del av konserten om jag var producent.
Konserten tar fart igen mot slutet när vi får Gå och fiska, När vi två blir en och popdängan Sommartider (som jag haft så svårt för genom åren, men som är den mest streamade på Spotify av gruppens låtar ) Live är den stark och lika självklar som teve:s testbild 82.
Kanske är det Micke Syds lilla show som tar så mycket tid att bandet väljer bort socialrealistiska Billy och Tylö Sun (California sun från 1960 och som bland annat The Rivieras gjorde 1964) som de spelat tidigare under turnén. Synd, tycker jag.
Bäst denna varma augustikväll, då regntunga moln hotar över slottsparken i Sundbyholm, är Flickan i en Cole Porter sång.
Och avslutande När alla vännerna gått hem (utan trumkomp denna gång) är fortfarande lika fin som på skoldiscot i högstadiet för evigheter sedan.
Uppdaterat 14:04, 20019-08-03
FRUKTBAR POP FRÅN HALMSTAD
Blommans musiknörderier 
Kommentera