BOB DYLAN I GLOBEN – TRÅKIG

Bob Dylan med band kommer in på scenen i Globen strax efter 19.30 på onsdagen och drar igång Things have changed, musik från filmen Wonderboys från 2000. Scenen är miminalt belastad med instrument och annan utrustning och Dylan har struntat i storbildsskärmar och andra effekter. Här snackar vi old school.

Bandet fortsätter med oigenkänliga It ain´t me babe från skivan Another side of Bob Dylan från 1964 och en helt omgjord version av Highway 61 revisited från 1965. Så fortsätter det.

Normalt brukar artister efter ett par tre låtar säga ”Hello, Stockholm” eller nått, men icke. Han säger ingenting från scenen under hela konserten. Han presenterar inte ens bandet som artister i allmänhet brukar göra.

Dylan sitter bakom sin flygel hela konserten och går fram på scenen endast vid ett par tillfällen. Går fram och går fram. Han står framför trummorna och sjunger – eller bräker om man så vill – men går aldrig fram till scenkanten och söker kontakt med publiken. Kommunkationen blir noll när man gömmer sig bakom en flygel och närheten på en så stor arena som Globen försvinner helt utan storbildskärmar.

Nu är det, enligt Dylankännare, sedan länge känt att Dylan sällan eller aldrig säger något till publiken, men för mig som såg denna mytomspunne artist för första gången, är det anmärkningsvärt. Med den utformning på scenen som Dylan valt hade det passat bättre med en konsert på Stockholm Waterfront eller i Konserthuset.

Och kan du tänka dig, han spelar inte gitarr en enda gång under drygt en och en halv timme. Nu är det kanske så att Dylan-kännare vet hur det brukar vara, men det var slående för mig som inte sett Dylan live tidigare. Bob Dylan utan akustisk gitarr? Jag kanske lever kvar i en gammal föreställningsvärd. Things have changed, eller hur var det?

När han för första gången trycker ut några toner ur sitt munspel applåderar publiken i Globen som inte är fullsatt denna regniga sommarkväll.

Efter de tre inledande låtarna levererar Robert Zimmerman Simple twist of fate från en av hans bästa skivor, Blood on the tracks från 1975 och då hoppas jag att konserten ska lyfta lite efter den svaga inledningen. Och det gör den ett tag med låtar som Can´t wait, Make you feel my love och vackra Trying to get to heaven från Time out of mind 1997.

Men Dylan kan skippa pliktrrogna Don´t think twice, it´s alright från första skivan The freewheelin´ Bob Dylan från 1963. Den är ändå omgjort så mycket att ingen känner igen den och det gäller även första extranumret Blowin´in the wind från samma skiva. Det är först när man hör de klassiska orden ”The answer, my friend, is blowin’ in the wind” som man förstår att det är den låten om man inte läst setlistan från Norge och Finland innan.

Och enda låten från klassiska Slow train coming, Gotta serve somebody, håller inte måttet, för att inte tala om Like a rolling stone från Highway 61 revisited från 1965. Det enda man känner igen är texten. Publiken applåderar när de hör de klassiska orden ”How does it feel, how does it feel, to be on your own, with no direction home, a complete unknown, just like a rolling stone? och de kanske hoppas som jag att det lät lite mer som förr.

Dylan i Globen är opersonlig och tråkig. Det finns, enkelt uttryckt, inte en enda behållning från konserten, förutom att jag kan säga till eventuella barnbarn i framtiden att jag sett en av de största inom rockmusiken live!

Things have changed.

UPPDATERAT 27 JUNI 16.05

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

WordPress.com.

Upp ↑

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

%d bloggare gillar detta: