Bob Dylan. Alla har vi hört hans klassiska låtar. Ikväll stårt han på scenen i Globen och framför några av dem. Gud vet hur de kommer att låta.
Han är en av de viktigaste rockartisterna – en stor rockpoet som funnits med ända sedan tidigt 60-tal. Han är en levande legendar, en institution inom amerikansk rockmusik och inom rockmusik i stort.
Dylan har aldrig varit en av mina favoriter som artist. Däremot uppskattar jag rätt många låtar med honom, som Like a rolling stone, Mr. Tambourine man, The times they are a-changin´. Shelter from the storm, Tangled up in blue, Slow train, She belongs to me, Boots of spanish leather, When the ship comes in och Masters of war. Just like a woman tillhör en av de fem bästa.
Jag har alltid uppskattat bra sång och starka melodier och Dylan och andra artister, vars texter och budskap kanske har varit viktigare än själva sångtekniken, har fått stå åt sidan för mig under många år. Men på senare år, när jag fördjupat mig i rockmusiken, och läst en hel del om 60- och 70-talet, så finns det andra dimensioner som gör att musiken kommer i ett annat ljus.
Det möjligen motsägelsefulla i mitt resonemang är min kärlek till Ulf Lundells musik. Han har alltid varit en av favoriterna och han är långt ifrån en bra sångare rent tekniskt, men han fångar så mycket allmänmänskligt i sina texter. Det är kärlek och svek och drömmar om någonting bättre eller tillbakablickar och minnen. Musik är känslor och Lundell beskriver dem så bra. Han gör det även på den senaste skivan Tranorna, i låten Klockorna (den starkaste) – klassiskt berättande Lundell, som reflekterar över livet och år som gått.
Jag uppskattar verkligen duktiga musiker och klockren sång som The Eagles i Tele2-arena i början av juni eller jazzfusion och så kallad ”Westcoast”. Allt beror förstås på sinnesstämningen. Men ”music is what feelings sound like” som jag brukar säga. Musik är verkligen känslor och den som kan förmedla detta med trovärdighet får plats i mitt hjärta. Att lyssna på 24 minuter långa Supper´s ready med Genesis från 1972 får också plats, men i en helt annan del.
Jag har aldrig sett Dylan live och jag hade inte tänkt göra det den här gången heller, men så tänkte jag att jag ju har semester och något mer måste man väl göra de två veckor som är kvar. Kom också att tänka på att jag för något år sedan sa att jag skulle vilja se så många klassiska artister som är möjligt innan de dör. Dylan är en av dem. Så plötsligt sitter jag här mitt i natten med en biljett till Dylans konsert i Globen.
Jag har verkligen inga förväntningar. Jag åker för att jag kan och för att det nog inte blir något tillfälle senare. Dylan är 78 år och turnén kan vara den sista. Kanske ställer han gitarren efter den här turnén.
Jag har en plats långt uppe på ena långsidan och distansen till scenen är enorm om man jämför med rad 30 på parkett när jag såg Eagles nyligen. Kollar in setlistan från Norge och Finland och konstaterar att han spelar låtar jag känner igen, men jag tänker att de nog inte alls kommer att låta som på skiva. Det är orimligt att tänka när det gäller Dylan. Mr. Tambourine man lät inte som originalet på ”Dylan at Budokan” 1979 heller. Det spelar ingen roll. Jag kan stoltsera med att jag sett Dylan live, om än 30-40 år för sent. Men risken finns för en rejäl sågning av konserten. Det sägs att Dylan kraxar rätt bra numera…Skämt å sido. Jag ska försöka lyfta fram både positivt och negativt som jag alltid försöker göra.
Det har skrivits så mycket om honom. Jag är verkligen ingen expert vad gäller hans rockkarriär, men jag har nedan gjort en enkel sammanfattning av hans karriär. Tetxten skrevs för ca 15 år sedan, men har uppdaterats något inför hans Sverigebesök.
Blommans musiknörderier 
Kommentera