Sedan 1985, då jag som 18-åring gick på min första ”riktiga” konsert med brittiska Level 42 i Konserthuset i Göteborg, är det bara ett fåtal gånger som jag kan säga att jag svävat på moln efter en konsert.
Då var jag ung och fick se min musikaliska hjälte Mark King med sin elbas hängande högt upp på bröstet. När hela gänget spelade klassiska Love games från debutskivan 1981 var allt fulländat – magiskt – tyckte jag då. Men det skulle komma fler konsertupplevelser, långt ifrån alla var ”magiska”.
Konserten med The Eagles på Tele 2-arena i Stockholm lördag kväll hamnar i kategorin ”oförglömliga konserter” redan innan den ägt rum.
Under många år upplevde jag inte samma eufori som jag gjorde som 20-åring när jag gick på konserter, men nu, i den gyllene medelåldern, har lite av den känslan kommit tillbaka. Vet inte riktigt vad det beror på, men det spelar egentligen ingen roll.
Men det är bara ett problem – hur ska jag klara det känslomässigt? Spelar Eagles Take it to the limit eller The last resort kommer jag kanske att gå sönder av känslor. Så stark är musiken för mig, särskilt live och särskilt när det gäller vissa artister och grupper…och nu gäller det EAGLES! Du kanske tänker att jag är galen och behöver psykhjälp? 🙂 Haha. Nej. Musiken är min hjälp i glädje och sorg.
Jag missade Eagles när gruppen besökte Stockholm i mitten av 90-talet. Jag var på väg att se Eagles i London och O2-arena en sommar för några år sedan, men det blev inte av. När Glenn Frey dog i början av 2016 trodde jag att Eagles var historia. Det trodde de kvarvarande medlemmarna också.
Men så fick gruppen en nytändning, anställde gitarristen Vince Gill och Glenn Freys son Deacon och gav sig ut på vägarna igen. Det var bara att tacka och ta emot. Wasted time? No 🙂
”There it was, the sound”
Blommans musiknörderier 
Kommentera