HANS BERÄTTELSER FÅR MIG ATT GRÅTA

Jag ser den två och en halvtimme långa konsertfilmen med Bruce Springsteen på Walter Kerr theatre i New York och tårarna rinner ner för kinderna. Det är smärtsamt, öppet, ärligt, kärleksfullt, känslosamt och humoristiskt.

Konsertfilmen, som släpptes på Netflix på söndagen, är ett dokument, en summering av livet som rockstjärna från New Jersey.

En av min generations största artister står på teaterscenen (premiär oktober 2017 med avslutning 15 december 2018) med en akustisk gitarr på axlarna och munspelet redo runt halsen, en mikrofon framför sig och en flygel i bakgrunden. Det är inte svulstiga E street band. Långt ifrån. Det är Springsteen med den akustiska gitarren, som det en gång började med.

Vad passar då bättre än inledningen med Growin´up från debuten Greetings from Asbury Park, N.J 1973.

”Den jävla gitarren var nyckeln”

Som en förlängning av sin biografi, Born to run, som släpptes hösten 2016 så berättar han nu från scenen om sin uppväxt i Freehold, New Jersey, om sin komplexa relation till sin pappa och om sin relation till sin mamma, som till skillnad från pappan, stod för tröst och kärlek under uppväxten.

Han har sjungit om sin relation till sin pappa tidigare under sin karriär och alla som var på Johanneshovs isstadion 1981 minns hur han berättade om den. 37 år senare gör han det med ännu mer perspektiv och erfarenhet som den snart 70-åriga man han är.

Han var arbetargrabben som upptäckte Elvis, köpte en gitarr och ville bli den snabbaste och bästa gitarristen. Han lanserades som den nye Bob Dylan i början av 70-talet och beskrevs som ”rockens framtid”.

Springsteens musik handlade länge om det amerikanska samhällets mörkare sidor, om USA:s förlorare, om människor som ville lämna sin lilla hemstad för något nytt. Bilen användes ofta som symbol för frihet och det förlovade landet fanns ofta där i slutet av motorvägen. Han sjöng om sina egna drömmar.

Med perspektiv till sina texter från 70-talet säger han från scenen att han är ”Mr.Born to run”, och ”Mr Thunder fucking road” 🙂

”Jag tar med min tjej och jag har fått nog av den här platsen. Jag har fått nog av skiten och jag kommer aldrig tillbaka. Nu bor jag för närvarande tio minuter från min hemstad…”

”Född att återvända?” Vem hade köpt den skiten, säger han och publiken skrattar.

Om det från början handlade om den eviga ungdomen och om lördagskvällen som aldrig tar slut så har det på 90-talet och senare handlat mer om vuxenvärldens mer mognare verklighet. Springsteen har alltid drömt om en bättre och rättvisare värld och har speglat samtiden.

Han har alltid varit en berättare och en stor och energifylld scenartist med rötterna i 50-talets rockmusik och 60-talets soul. På scenen var det länge lika mycket partymusik som hopplöshet och mörker.

Springsteen fick en katolsk uppfostran och gick i klosterskola, men hatade varenda dag. Han var uppkäftig och blev omplacerad. Familjen Springsteen hade det knapert ekonomiskt. Mamman jobbade som sekreterare och pappan hade olika jobb, körde buss, lastbil, taxi, jobbade på anstalt och i fabrik.

De flyttade omkring rätt mycket under uppväxten då han tillsammans med sina systrar en längre tid bodde hos släktingar.

I slutet av 50-talet förändrades hans liv. Han upptäckte Elvis Presley på Ed Sullivans TV-show. Han köpte en gitarr och flydde vardagen och konflikterna med sin pappa.

Det spända förhållandet med pappan under uppväxten präglade honom. Pappan tyckte att sonen skulle skaffa sig ett riktigt jobb och ville att han skulle klippa av sitt långa hår och de bråkade mycket.

När Springsteen kom hem om kvällarna satt pappan ofta i köket och rökte och drack öl, har Springsteen berättat många gånger. Pappan  ifrågasatte vad sonen höll på med, vad han gjorde med sitt liv. Trots pappans hån och misshandel hade Bruce sina drömmar som ingen skulle ta ifrån honom och han trodde att det fanns möjligheter att bli något mer än att jobba på fabrik, som farsan.

Som han säger från scenen i den nya konsertdokumentären:

”Min pappa var min största hjälte och min värsta fiende”.

1967 åkte han till badorten Asbury Park i New Jersey. Under åren på klubbarna längs kusten träffade han personer som senare kom att bli medlemmar i ”E Street Band”, gruppen som blev hans kompband under hela 70-, 80-, delar av 90-talet och 2000-talet.

I konsertfilmen tar Springsteen med publiken på Walter Kerr theatre i New York på en resa från 50-talet och framåt och som alltid gör han det med den mycket humor och smärta och han delar med sig av den erfarenhet som livet gett honom.

Han berättar från scenen bland annat hur han och mamman åker till puben där pappan sitter och dricker. Springsteen får själv, på mammans uppmaning, gå in och hämta sin far på puben som betraktas som pappas frizon, som man egentligen inte trampar in i. När han väl hittar honom i baren bland alla arbetare, de flesta män, säger han:

”Mamma vill att du kommer hem nu”.

Inledningen på konsertfilmen är briljant. Springsteen berättar att han aldrig haft ett riktigt jobb och aldrig jobbat ”nine to five”. Allt han sjungit om är egentligen är fejk.

”Jag har aldrig haft ett ärligt jobb i hela mitt liv. Jag har aldrig jobbat nio till fem, Jag har aldrig jobbat fem dagar i veckan, förrän nu”

En del är välkänt bland fansen, men Springsteens säger det med ett större djup nu och med en sådan distans, humor och självironi att vi förlåter honom för att ha ”lurat oss”.

The Boss gör låtarna vi hört i evigheter i nya versioner, mer lågmält och presenterar dem i en annan, fördjupande och förklarande kontext.

”Jag har aldrig sett insidan på en fabrik, men det är det enda jag skriver om. Jag hittade på allt – så bra är jag”

Vi förstår honom bättre nu kanske, precis som han kanske förstår sin arbetare till pappa och sig själv bättre idag än när han växte upp.

Och när han sjunger om sin starka relation till sin mamma i The Wish och berättar hur stolt hon var, att hon gillade att dansa, fortsätter tårarna att rinna ner för kinderna.

”I remember in the morning, ma, hearing your alarm clock ring
I’d lie in bed and listen to you gettin’ ready for work
The sound of your makeup case on the sink
And the ladies at the office, all lipstick, perfume and rustlin’ skirts
And how proud and happy you always looked walking home from work”

Läs hela mitt porträtt av Bruce Springsteen som jag gjorde för flera år sedan:

HAN KALLADES ROCKENS FRAMTID

Utdrag:
”Den 9 juni 1972 skrev Springsteen på ett skivkontrakt, som några år senare skulle leda fram till en uppslitande tvist med skivproducenten och managern Mike Appel”. 

”Han hade inför turnén lyft skrot och byggt upp sin kropp och när han lyfte sin arm och skrek att han var född i USA så gjorde han det med sådan kraft och energi så att hela Ullevi i Göteborg skakade sönder”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

WordPress.com.

Upp ↑

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

%d bloggare gillar detta: