RICKFORS BJÖD PÅ ROCKKLASSIKER

Det blev en kväll i rockens tecken när den tredje omgången av Picnic i parken i Eskilstuna arrangerades på onsdagskvällen. Den inleddes visserligen med klassisk jazz med några av Eskilstunas främsta jazzmusiker som tog publiken tillbaka till vad som brukar beskrivas som jazzens guldålder, 50-talet och Miles Davis´ klassiska och hyllade skiva Kind of blue från 1959.

Efter tonerna från trumpetlegendaren från Illinois intog Mike Beat and His Hopless Strummers från Eskilstuna scenen bland de gamla träden i Stadsparken och bjöd på rocklåtar som ligger en av skaparna till Picnic i parken, gitarristen och sångaren ”Mike” (Micke) Byström, varmt om hjärtat. Gruppen med det långa namnet – Eskilstunas Tom Petty and the Heartbreakers – består av musiker som bland annat spelat flera somrar på trottoaren utanför Byströms tidigare café på norr.

”Bejaka det enkla” har varit devisen för spelningarna och det tycks även ha smittat av sig på arrangemanget i Stadsparken där bland annat kommunen och dess bolag tillsammans med stadens lokala bank och föreningarna sponsrat.

Samtidigt med det enkla är det ett ambitiöst planerat program med ett känt dragplåster i slutet av varje kväll och ”något för alla” de fyra kvällar som Eskilstunaborna vallfärdar till Eskilstunas oas med öl, vin och medhavd picknick. Den andra drivande kraften i projektet, Peter Torsén, avslöjade från scenen att det blir två år ytterligare och publiken applåderade.

Daniel Gildenlöw sjunger I Should Have Known It av Tom Petty i Eskilstuna.

Bluessångerskan Cecilia Ringkvist, kommunens musikpristagare 2007 och Eskilstunas svar på Janis Joplin, visade prov på sin stora erfarenhet när hon gästade scenen.

Den starkaste insatsen under kvällen stod Daniel Gildenlöw, sångare och gitarrist och frontfigur i Pain of Salvation, för. Till skillnad från gruppens introverta progressiva rockmusik, framförde han, under en hyllning till Tom Petty, blytunga ”I Should Have Known It” som om han aldrig gjort något annat. Och den ödmjuke musikanten lämnade scenen med ett stort leende.

När kvällens huvudnummer, Mikael Rickfors, gick upp på scenen strax efter kl. 20 kom sommarens första teknikproblem samtidigt som en skön och lite svalare vind svepte in över publiken. Rickfors tvingades gå av scenen och några av oss höll andan. Skulle teknikerna få ljud i mikrofonerna igen innan delar av publiken skulle ta sina korgar och uppdruckna vinflaskor och gå hem, innan solen skulle dyka ner bakom industrihistorisk mark eller innan regnskurar drog in? Arga moln hotade i väster.

Men högtrycket gav inte vika.

Efter ca en halvtimme denna heta sommarkväll gick Rickfors upp på scenen igen tillsammans med sina två medmusikanter och inledde med nytt material för att sen blanda nytt med gammalt – allt akustiskt och kryddat med episoder från sitt liv på Gotland, USA, Irland och Afrika.

Den ärrade rockartisten verkade vara på gott humör och bjöd på sig själv mellan toner av blues och Irland och gamla hitlåtar från sin  repertoar, som Tender turns tuff och Vingar, men också Mitt bästa för dig från tiden med Grymlings.

Rickfors, som fyller 70 år i december, backade ända tillbaka till 1966 och rev av The Hollies Bus stop (Han var ju medlem i gruppen under ett par år) Procol Harums A Whiter shade of pale och så förstås hans signum, Percy Sledge When a man loves a woman.

Hans fantastiska souliga röst finns där i det lägre registret, om än en åldrad version av sin forna guldröst och det jag hörde i mitten av 80-talet på Strömpis i Örebro då han vevade med sin rödvita Fendergitarr (eller vad den vit?) och träffade toner som få, framförallt från skivan ”Rickfors” 1986 med rock- och soulklassiker. Men det är över 30 år sedan och jag är en hopplöst nostalgiker. Ärligt talat blev jag positivt överraskad över sånginsatsen. Han är ju trots allt ingen ungdom längre.

Kvällen hade varit komplett om han hade bjudit på Bill Whiters Lean on me från 1972. Men jag fick sakta gå hem över Nybron i solnedgången och nynna på den själv.

LÄS OM PREMIÄREN 2018

JAG SÅG RICKFORS PÅ STRÖMPIS I ÖREBRO SOMMAREN 1987. LÄS RECENSIONEN HÄR!