NÄR JAG TOG EN TAXI MED ANNA-LOTTA LARSSON

Det är många år sedan nu. Mitt liv var upp och ner och jag försökte rädda det som räddas kunde. I den bistra vinterkylan reste jag med flyg till en flygplats i norr för att plocka upp spillrorna av mig själv och mitt liv. Jag hade ett tryck över bröstet och tankarna for åt olika håll. Vad hade jag gjort? Och varför hade jag sårat en annan så mycket? Den vackraste kvinnan i världen. Det var en förvirrande tid.

Jag landade på flygplatsen, tog med min väska och gick mot utgången. Det var snöyra och parkeringen utanför vad öde.

Mellan snöflingorna såg jag en taxi som stod på tomgång och den där speciella skylten på taket.  Samtidigt som jag skulle kliva in i den kom en kvinna med långt mörkt hår och frågade om jag skulle åt samma håll som hon och om hon fick dela taxin med mig. Det visade sig att vi skulle mot samma håll.

Jag kände igen henne direkt. Det var sångerskan Anna-Lotta Larsson som skulle besöka platsen där hon växte upp. Vi pratade en stor del av resan. Desillusionerad och full av känslor, med ett stort hål inuti,  berättade jag om vad som fanns inom mig och hon lyssnade. Jag vet inte om jag frågade henne om karriären och om musiken. Det gjorde jag säkert eller så var jag så upptagen av mina egna känslor att jag glömde av att vara tillräckligt respektfull som jag normalt är.

Jag skämdes lite för att berätta om min situation. Varför skulle jag göra det inför henne, egentligen? Jag kunde bara ha småpratat om väder och vind, men det kom ur mig bara.

Minns inte hur vi gjorde upp resan, men det gjorde vi väl. Hon steg av en knapp mil från den plats där jag skulle stanna över helgen. Vi sa hej då och hon önskade mig lycka till med allt.

Väl framme tog jag in på det hotell jag hade bokat och lade mig på sängen och det snurrade i huvudet.

Dagen efter kom HON (min första sons mamma) med barnvagnen och så den där lilla killen, vår son, som en kort stund satt i mitt knä innan han lekte på golvet när hon och jag pratade. Hon hade litat på mig, men jag hade svikit henne. Döm mig gärna. Jag har redan dömt mig själv.

Många år senare såg jag Anna-Lotta Larsson uppträda tillsammans med Göran Fristorp och då tänkte jag på den där vinterkvällen för så många år sedan och ibland, många år senare, som nu, minns jag den där förvirrade vinterkvällen för många år sedan.

Under nästan två års tid åkte jag samma sträcka, fast då med nattåg, fram och tillbaka. Musiken var min terapi och har alltid varit.

The Great Escape och Suger Mice med Marillion var två låtar som dominerade när jag spelade musik högt i lurarna på en gammal Sony Walkman. Pompöst och ödesmättat.

Jag grät mig till söms till gitarristen Steve Rothery´s oändliga och hjärtskärande elgitarrsolon samtidigt som tåget rusade fram i den mörka och bistra vinternatten och jag önskade att jag bara kunde fly och försvinna.