I en gammal biosalong, Sagasalongen, intill ån i de gamla kvarteren i Torshälla, är de flesta stolarna tomma när Nyköpingsonen Staffan Hellstrand kliver in på den minimala scenen och sätter sig vid en keyboard och inleder med första låten, Inget silver och inget guld, från sin senaste skiva Svaret på allt. Det är uppskattningsvis ett 50-tal i salongen och jag sitter på en barstol och hänger med ena armen mot ett bord och tänker, var är alla människor och hur ska det här gå?
Hellstrand har med sig sin tidigare samarbetspartner, Jens Back, medlem i Lars Winnerbäcks band, som enda medmusikant, på keyboard och dragspel. Det blir en akustisk kväll, den första spelningen på Hellstrands turné och lansering av nya skivan som släpptes för två veckor sedan.
Med sin akustiska gitarr blandar han gammalt och nytt och berättar personligt om sitt liv mellan låtarna, både allvarsamt om människor som försvunnit ur hans liv, och med en stor portion humor där den politiska makten får sig en känga.
Spåren av folkrock, Neil Young, Bob Dylan och punk är tydliga Hellstrands låtskatt och han tar oss med tillbaka till 90-talets glansdagar.
Som extranummer ger han oss vackra, 22 år gamla Fanfar och, inte oväntat, sin största hit, 25 år gamla, Lilla fågel blå till publikens glädje.
Jag funderar, där jag sitter på min stol, om hur han upplever att det är så glest mellan stolarna och om han ska kommentera det. Mycket riktigt så gör han det, men vänder det till något positivt och säger något i stil med att det är ”vackert”.
Själv undrar jag var alla Eskilstunabor är denna vackra vårkväll då allt i naturen exploderar och då kvällen är som gjord för en god bit mat och dryck i gammal miljö och en portion Hellstrandpoesi. Visst, Staffan Hellstrand kanske inte är den hetaste artisten just nu, men han är ändå en så pass etablerad artist, med en så stor och erkänd låtskatt, att han borde kunna locka fler.
Det gick med all säkerhet fler på bio i lokalen 1943, men en stad med över 100 000 invånare borde kunna fylla en gammal biosalong med fler människor än ett 50-tal 2018. Uppenbarligen lockade hockey-VM och Sveriges premiär mot Vitryssland, fredagskvällen vid dum-burken eller Facebookflödet, mer än denne singer-songwriter från residensstaden i Sörmland.
Men vi som var där fick i alla fall en helt ok akustisk upplevelse, även om musikfesten, och den ”magiska fredagskvällen” som arrangören lockade med i marknadsföringen av konserten, och som jag hade hoppats på, aldrig infann sig.
Blommans musiknörderier 