De gjorde jazzorienterad rock med starkt blås och stämsång under 70-talet och mer radiovänlig och lättsmält popmusik under 80- och 90-talet.
Chicago tillhör USA:s och världens främsta rock- och popgrupper och har sålt miljontals skivor sedan starten 1967.
Idag är det 50 år sedan gruppen bildades.
Efter 70- och 80-talets glansdagar har gruppen fortsatt att spela in skivor och åkt ut på turné.
Gruppen, som producerat ett 40-tal skivor, har genom åren bytt en mängd medlemmar och idag är bara ett fåtal originalmedlemmar kvar. Två av de mest kända medlemmarna är Peter Cetera och Bil Champlin, men de är inte längre med i gruppen.
Låtar som exempelvis 25 or6 to 4, Does Anybody Really Know What Time It Is? Feelin’ Stronger Every Day, Just You ‘n’ Me”(I’ve Been) Searchin’ So Long, Baby, What a Big Surprise, If you leave me know, You´re the inspiration, Stay the night och Hard to say I´m sorry är milstolpar.
2017 gör de en jubileumsturné med anledning av att de har funnits som grupp i 50 år.
För mig personligen är Chicago tillsammans med Stevie Wonder och Earth Wind and fire den grupp som inspirerat mig mest, förutom ”my all time favourite” Genesis. När jag gick gymnasiet i början av 80-talet kom gruppens 17:e skiva, producerad av demonproducenten David Foster och jag föll på knä för soundet. Tittade i backspeglen och upptäckte ”det gamla Chicago” som lät helt annorlunda med mer tydlig jazzinriktning med mer framträdande blås.
Men det var Hard to say I´m sorry, If you leave me know och Hard habit to break som fick mig på knä i de sena tonåren. Soundet från skivstudiolokaler i USA fick mig att gå till skivbutiker i varenda stad jag besökte i jakten på allt vad så kallad Westcoast, AOR och jazzfusion hette. Jag köpte dyra Japanpressade skivor bara det stod Foster, Champlin eller Porcaro på skivkonvolutet.
En gång låg det ett inbetalningskort med summan 700 kronor på köksbordet i Örebro när jag kom hem. Minns att min mamma tyckte att det var vansinnigt mycket pengar för några LP-skivor. Men, sa jag, det är specialbeställda LP-skivor från USA. Den gången var det några Loggins and Messina. Rare rare…very rare 🙂
Jag medgav många år senare när detta kom på tal att det var dyrt. För vi talar om år 1988.
För länge sedan gjorde jag ett porträtt av Chicago. Du kan läsa det här.
TAKE ME BACK TO CHICAGO
CHICAGO – A LEGACY OF ROCK, HORNS AND HITS
Blommans musiknörderier 
Kommentera