PHIL COLLINS GER MIG DÖDSÅNGEST

Idag på morgonen haltade 65-årige Phil Collins in med käpp på en presskonferens i Royal Albert Hall i London. Iklädd keps och flera dagars skäggstubb satte han sig ner i en stol och berättade att han ska åka ut på turné igen, men den blir bara tre veckor lång.

Den stora popartisten från 80-talet drog sig tillbaka som soloartist 2004 och gjorde en återföreningsturné med Genesis 2007, men sen har det varit tyst från honom. Han har haft problem med hälsan på flera olika sätt. Alkoholen tog nästan livet av honom har han nyligen berättat i en intervju och han var tvungen att söka hjälp. Han flyttade från Schweiz där han bodde i många år till Florida och återförenades med sin 20 år yngre Orianne Cevey som han tidigare var gift med och har två barn tillsammans med.

”Vi är tillsammans igen, men hon har inte betalat tillbaka pengarna”, sa han med glimten i ögat vid presskonferensen. Han fick betala motsvarande 300 miljoner till henne i samband med skilsmässan.

Det blir fem konserter i Royal Albert Hall, två i Paris och lika många i Köln i juni 2017. Med sig på turnén, som går under namnet ”Not dead yet live” (!) har han sin son Nicholas, 15 år. Han är trummis som sin far.

Phil Collins sa vid presskonferensen i London idag att sonen är en mycket bra trummis (tacka för det med en sådan far) och att han själv eventuellt kommer att försöka framföra sin dunderhit 1981, In the air tonight, bakom trummorna. Men så mycket mer klarar inte den åldrande engelsmannen idag. Han har problem med sin hand och med ryggen efter 60 år bakom trummorna.

Jag, som under minst ett par år nu bearbetat mitt eget åldrande, som en del säkert tycker är att dramatisera en smula, tänkte förstås ännu en gång på detta med att bli gammal när jag såg min gamla hjälte stiga in på scenen.

Phil Collins var 20 år när han blev medlem i Genesis hösten 1970 och när han var som störst i mitten av 80-talet i samband med den tredje soloskivan No jacket required som innehöll hitlåtarna Sussudio och One more night, var han i 30-årsåldern. Själv var jag 18 år när den skivan kom och Collins var min idol.

Det har gått några år sedan dess kan man lugnt säga. Någon käpp har jag fortfarande inte köpt och ingen gungstol eller hund heller. Collins hade inte behövt käpp heller om det inte var för sin hälsa. Jag måste medge att jag blev lite rörd när jag såg honom komma in på scenen i Royal Albert Hall idag, men så är jag lättrörd också. Jag funderade på hur han ska orka turnéra och ska han sitta på en stol och sjunga? Och hur kommer han att klara de gamla låtarna?

Det hela påminde mig ännu en gång om att vi alla blir äldre och att det en gång ska ta slut. Hans entré på scenen påminde mig också om hälsa och om önskan att få vara frisk. I den gyllene medelåldern då ”livet börjar” kan det vara bra att ibland påminnas om att vi alla kan drabbas av ohälsa, både fysisk och psykisk. Även om jag inte tänker på detta varje dag så kan det ibland vara nyttigt att stanna upp och reflektera över det.

Allt för många blir sjuka eller dör för tidigt. Vi har ju sett detta i rockbranschen det senaste året. Jag har, måste jag medge, svårt att acceptera döden – att det en dag ska ta slut.

Så ja, så ja, tänker du kanske. Du är ju bara 50.

Jo, men det spelar ingen roll. Jag får ändå dödsångest när jag ser en av mina pophjältar gå in med käpp på scenen i Royal Albert Hall.

Nu under oktober släpps hans biografi, Not dead yet.

Phil Collins är inte död än och inte jag heller 🙂

SKILSMÄSSAN GJORDE HONOM TILL SOLOARTIST

GENESIS – SYMFONIROCKENS FLAGGSKEPP