WILSON FÖRTJÄNAR EN STÖRRE PUBLIK

I april 1998 såg jag honom som sångare i Genesis i Globens Annex. Året före hade gruppen släppt skivan Calling all stations som var den första skivan utan Phil Collins vid mikrofonen. Den då 28-årige skotten Ray Wilson hade tagit över mikrofonen. Det blev en Europaturné, men eftersom skivan floppade i USA så ställdes turnén där in. Det blev också bara en skiva för Wilson med Genesis. Sen fick han beskedet att det inte skulle bli en fortsättning. En desillusionerad Wilson gjorde nästan ingenting under två år, men sedan bestämde han sig för att satsa på sin solokarriär och gå tillbaka till rötterna – det akustiska – och börja om.

Nästan 20 år senare såg jag honom live i Steinhof, en mindre konsertlokal i södra Duisburg, lördagen den 29 oktober. Den 48-årige skotten Ray Wilson, som just nu är ute på en omfattande turné med sitt band. De musikintresserade vet vem han är, men för den breda allmänheten tycks han vara en okänd artist.

Han hade en etta i England med gruppen Stiltskin på 90-talet innan han blev sångare i Genesis under några år och efter det har det blivit en rad soloskivor. Sedan några år tillbaka bor han i Polen och har turnérat mycket där och i Tyskland.

Han förtjänar verkligen en större publik än den han har. Hans mörka röst är gudomlig. I mitt tycke tillhör han en av de bästa rocksångarna.

Sedan jag såg honom med Genesis i Stockholm 1998 har jag alltid tyckt att han har en fantastisk röst. Hans mörka och djupa stämma är väldigt speciell och passar bra till hans mörka och eftertänksamma låtar.

Wilson framför både sina sololåtar och material från Genesis´ karriär, som klassiska Carpet Crawlers från Genesis The Lamb lies down from Broadway 1974, Ripples från A trick of the tail 1976 och senare alster som mästerliga Mama från 1983  Phil Collins mästerverk på scenen. Rösten ligger i samma register som Peter Gabriels och blundar man för ett ögonblick under en konsert så förs man tillbaka till ”the dark old days”. Wilson gör Genesis classic väldigt bra, säger jag som lyssnat på Genesis väldigt mycket genom åren.

Visst gör han Genesis låtar bra, men det är sololåtarna som är bäst, som nya och tunga They never should have send you roses och akustiska Song for a friend.

Det är en annorlunda sättning på scenen. Förutom traditionellt med trummor, bas, två gitarrer och keyboard finns också violin och flöjt. Stort beröm går till sologitarristen Ali Ferguson som spelar med en oerhörd känslighet på sitt instrument och i spelstil liknar han delvis David Gilmour från Pink Floyd. 

Och så Marcin Kajper som klämmer ur alla känslor han har från sin saxofon och på sin flöjt på ett hörn.

Konserten i Tyskland gav mersmak. Synd att det är så långt dit, annars hade jag åkt dit igen för att se en sångare och gitarrist som förtjänar en större publik. Ray Wilson får betyg fyra av fem, dels för att han inte spelade mina favoriter Another day och Razorlite:-) och för att han valde bort en hel del material från sin solokarriär.

RAY WILSON – EN BORTGLÖMD ROCKRÖST

ÄNTLIGEN DAGS FÖR RAY WILSON I TYSKLAND

Ray Wilson Band:

Ray Wilson Vocals, Guitar
Steve Wilson Guitar, Vocals (bror)
Ali Ferguson Lead Guitar, Vocals
Lawrie Macmillan Bass Guitar, Vocals
Kool Lyczek Piano and Keyboards
Marcin Kajper Saxophone, Flute, Clarinet
Mario Koszel Drums and Percussion