ANDERSSON WIJ UNDER ÄPPELTRÄDEN

Mitten av juli. Mitt i sommaren. En något kylig sommarkväll på Mary´s Café en mil utanför Eskilstuna. Tomas Andersson Wij står på scenen under två äppelträd med sin gitarr och tar oss med på en resa genom Sverige, uppväxten i Stockholm och barndomen i Hälsningland. Det blir en kväll med personliga minnen och episoder, låtar om tvivel, kärlek, hopp och tro. Det passar en kväll som denna. En perfekt kväll för visor, som han själv sa från den minimala scenen när han blickade ut mot sädesfälten när solen höll på att gå ner.

Andersson Wij är journalisten som sadlade om och blev artist. Det har hunnit bli ett tiotal skivor nu och tonerna från scenen går mest i moll och det är avklätt och naket.

Älskar hans metaforer och berättande texter, även om låtarna ibland kan kännas som en upprepning. Man måste nog vara i stämning och gilla det svenska vemodet om man ska uppskatta detta. Och det gör jag.

Han stannar upp mellan låtarna och berättar om episoder från sitt liv, om personliga möten, om träffen med tjejen som flyttade till New York och om släkten i Hälsingland. Personligt och lagom och med glimten i ögat och med humor.

Han sa att det tog 14 år av turnérande innan han kom till Eskilstuna. Det var förra våren. Efter en konsert på Biografbaren i centrala Eskilstuna tyckte flera att han ”måste ju komma tillbaka och spela på Mary´s i Eskilstuna” – och ikväll var han där, mitt ute på landet utanför Torshälla – ensam med sin akustiska gitarr.

Det är ändå märkligt att det räcker. En gitarr och en låt. Enkelt, avskalat och personligt. Men det krävs en story. Och det har Andersson Wij. Flera.