Är det någon som jagar autografer nuförtiden? Jag menar, unga människor, unga fans? Som när jag var ung?
När jag hörde Michael McDonald första gången på radio i början av 80-talet trodde jag att det var en av många svarta soulartister som sjöng, men det visade sig vara den tidigare sångaren i legendariska Doobie Brothers.
Jag var på den tiden, i början av 80-talet, svag för amerikansk soulmusik och lyssnade alltid på Soulcorner i dåvarande P3. En av artisterna var James Ingram, vars röst var gudomlig. Tillsammans med McDonald sjöng han Yah-mo be there och det var den jag hörde.
Efter att ha upptäckt McDonald, sökte jag mig tillbaka i musikhistorien och jag upptäckte Doobie Brothers och alla de fantastiska låtarna från den tiden då McDonalds var sångare. (Senare, ska dock erkännas, tyckte jag att låtarna innan han blev sångare, var nog så bra). Upptäckte också att han hade medverkat på en massa skivor som bakgrundsångare och medverkat på skivor med Steely Dan.
Så, hur var det nu med autografen?
Jag har i mitt yrke fått möjlighet att intervjua en hel del artister genom åren, de flesta svenska, men också några internationella, bland andra Michael Ruff och Gino Vannelli, men inte Michael McDonald.
Men någon gång i mitten av 80-talet skrev jag till honom och Warner Brothers i USA och berättade hur mycket jag uppskattade hans musik. Några veckor senare fick jag en promotionbild med hans autograf. Lägg märke till att han skrivit ”Till Fredrik…”i nedre vänstra hörnet och sedan sitt namn.
Det kändes oerhört stort när jag var 17-18 och jag kan erkänna, jag är fortfarande lite mallig – faktiskt.
40 år sedan eran med Michael McDonald´s Doobie Brothers började!
Blommans musiknörderier 
Kommentera